Det gäller att glömma.
Hur kan jag känna mig lockad till att söka den anställningen
På en plats i vildmarken.
Är jag inte rädd för vildmarken? Ser jag inte björnspår överallt.
Jag tror mig vilja stimuleras av storstadsliv. Av människointryck och oändlig konsumtion av konst. Jag önskar att jag aldrig sätt annonsen.
Det är som i en bok. Vill jag tro. Att i ödsligheten hitta några få. Men absolut rätta människor.
Har nog äntligen upptäckt Norrland, som att jag har glömt hela livet att det fanns.
Här glömmer man allt.
Uppsala är slottet bortom Glömminneån*.
*Ur Glasblåsarensbarn
onsdag 29 december 2010
tisdag 28 december 2010
Död elefant
Mitt hem är en död elefant.
Jag bor bland skellett
Genom revbenen blåser nordliga vindar.
På golvet ligger damm.
Ute är det skymning,
Blåaktiga färger
Men jag drar för gardinerna och lyssnar till ryggradens knakade.
Jag bor bland skellett
Genom revbenen blåser nordliga vindar.
På golvet ligger damm.
Ute är det skymning,
Blåaktiga färger
Men jag drar för gardinerna och lyssnar till ryggradens knakade.
torsdag 9 december 2010
Under sanden.
Under sanden, i den tystaste tjärnen. Sover hon
Väck henne inte.
Inte idag.
Rör inte vattnet.
Snälla rör inte vattnet.
Jag förlorar åter en dag.
När allting somnat, sveper hon in sig i mammas röda sjal och tar
Ett simtag mot ytan.
Utan at krusa en endaste droppe, passerar hon vattenytan och stiger åter upp till er skog
Jag önskar att resan dit vore blå
Med varma vindar
Utan andetag, utan feber.
Väck henne inte.
Inte idag.
Rör inte vattnet.
Snälla rör inte vattnet.
Jag förlorar åter en dag.
När allting somnat, sveper hon in sig i mammas röda sjal och tar
Ett simtag mot ytan.
Utan at krusa en endaste droppe, passerar hon vattenytan och stiger åter upp till er skog
Jag önskar att resan dit vore blå
Med varma vindar
Utan andetag, utan feber.
tisdag 7 december 2010
Den mörkröda soppan
I mitt höga obarmhärtiga rum.
Vill jag vara
I detta förfallna sorgliga hus.
Ni lärde mig inte hur jag skulle låsa upp dörren.
Och i kaminen fick jag inte elda.
Men bredvid oss låg en gammal kyrka, som blivit till en teater.
Där satt de hemlösa
Som jag blivit tillsagd att inte släppa in.
Där kokade jag en mörkröd soppa.
Långsamt spred sig värmen
Långt bort över atlanten
Djupt ner i blodet.
Vill jag vara
I detta förfallna sorgliga hus.
Ni lärde mig inte hur jag skulle låsa upp dörren.
Och i kaminen fick jag inte elda.
Men bredvid oss låg en gammal kyrka, som blivit till en teater.
Där satt de hemlösa
Som jag blivit tillsagd att inte släppa in.
Där kokade jag en mörkröd soppa.
Långsamt spred sig värmen
Långt bort över atlanten
Djupt ner i blodet.
fredag 3 december 2010
Kometen
I tidningarna stod det om en komet.
Som hade sin riktning rakt mot jorden. Men jag trodde att det var trams.
Ända fram tills jag såg upp mot himlen för att se efter en kväll.
Strax bredvid månen, hade kometen uppenbarat sig, Långsamt blev den större och större.
Endast jag var rädd.
Alla andra var färdiga.
Jag ville leva lite längre.
Jag tror vi stod på en balkong. Du hade kommit hem från ett annat land. Vi väntade på kometen tillsammans.
Du ville flytta härifrån en gång, sa du. Jag har velat flytta så många gånger.
När kometen närmade sig jorden, åt atmosfären upp den, den blev till en snöflinga som dallrade ner och försvann. Sen var bara du och jag kvar.
Jag minns de gamla, trasiga palatsen, tapetremsorna, dammiga flyglarna.
Vi hade våra ruiner, Edinburgh och Stockholm. Jag ringde till dig och mindes att utanför den här staden jag lever i, den här gatan St Johannesgatan. Finns du långt borta, men ändå. Om kometen träffar så klarar jag mig ändå. Jag saknar dig så. Sen läste jag om det gamla livet i Skottland om en annan skola i ruiner. Saknar min vän där.
Som hade sin riktning rakt mot jorden. Men jag trodde att det var trams.
Ända fram tills jag såg upp mot himlen för att se efter en kväll.
Strax bredvid månen, hade kometen uppenbarat sig, Långsamt blev den större och större.
Endast jag var rädd.
Alla andra var färdiga.
Jag ville leva lite längre.
Jag tror vi stod på en balkong. Du hade kommit hem från ett annat land. Vi väntade på kometen tillsammans.
Du ville flytta härifrån en gång, sa du. Jag har velat flytta så många gånger.
När kometen närmade sig jorden, åt atmosfären upp den, den blev till en snöflinga som dallrade ner och försvann. Sen var bara du och jag kvar.
Jag minns de gamla, trasiga palatsen, tapetremsorna, dammiga flyglarna.
Vi hade våra ruiner, Edinburgh och Stockholm. Jag ringde till dig och mindes att utanför den här staden jag lever i, den här gatan St Johannesgatan. Finns du långt borta, men ändå. Om kometen träffar så klarar jag mig ändå. Jag saknar dig så. Sen läste jag om det gamla livet i Skottland om en annan skola i ruiner. Saknar min vän där.
torsdag 2 december 2010
En kopp indiskt te
Jag är orolig i natt. Huset porlande, men tröstade inte.
Förändringar kommer till mig som till andra. Avbrott i mina system av vävda trådar, hopsydda, men uppsprättade igen, De infaller vid olämpliga tillfällen.
En person packar slutligen ihop sina saker och vandrar i väg. Så länge som han har växt här i rummet intill. Mossan i hans rum, har rykts upp och jag gillade hans tysta introverta närvaro.
Sedan kommer en ny årstid, kanske är jag inte heller redo för den
Inuti har jag min egen förändring där väntar jag på en kopp te, indiskt eller afrikanskt.
Och jag längtar till ett annat land.
Förändringar kommer till mig som till andra. Avbrott i mina system av vävda trådar, hopsydda, men uppsprättade igen, De infaller vid olämpliga tillfällen.
En person packar slutligen ihop sina saker och vandrar i väg. Så länge som han har växt här i rummet intill. Mossan i hans rum, har rykts upp och jag gillade hans tysta introverta närvaro.
Sedan kommer en ny årstid, kanske är jag inte heller redo för den
Inuti har jag min egen förändring där väntar jag på en kopp te, indiskt eller afrikanskt.
Och jag längtar till ett annat land.
lördag 27 november 2010
Manethjärna
Manethjärna.
Cirkelvärld. Jag ser allt i en cirkel. I stället för, till höger och till vänster…
Längst ner i djuphavsgraven sitter han.
Han har svart vatten omkring sig.
Bläckfiskbläck och skrivstilsskrift
Från ett brev han försöker skriva under vattnet. Budskapet kanske inte kommer fram till oss.
Om vi inte förliser.
Jag skulle simma ner dit, men strömmen tar mig nog någon annanstans.
Han som är så inuti, behöver kanske inte känna andedräkten från de andra, eller skriva ett brev som någonsin kommer fram.
Cirkelvärld. Jag ser allt i en cirkel. I stället för, till höger och till vänster…
Längst ner i djuphavsgraven sitter han.
Han har svart vatten omkring sig.
Bläckfiskbläck och skrivstilsskrift
Från ett brev han försöker skriva under vattnet. Budskapet kanske inte kommer fram till oss.
Om vi inte förliser.
Jag skulle simma ner dit, men strömmen tar mig nog någon annanstans.
Han som är så inuti, behöver kanske inte känna andedräkten från de andra, eller skriva ett brev som någonsin kommer fram.
måndag 22 november 2010
Varma mörka mardröm
Jag dricker en flytande mardröm.
Jag dricker det varje söndag, och ska nog inte vara rädd mer.
Det går nog att sova ändå.
Du tittar på mig
Du river mig snart i stycken. Tror jag.
Men faran är någon annanstans. Varför var jag rädd för dig?
Det blev höst. Men i huset är det sommar.
Jag blev räddare, sen blev det vinter.
På fotot sitter jag med en kopp kaffe, en kopp mardröm.
Och det börjar skymma. Men kaffet är varmt.
För jag fryser så mycket.
I drömmen hände ingenting, du var nog inte farlig.
Jag dricker det varje söndag, och ska nog inte vara rädd mer.
Det går nog att sova ändå.
Du tittar på mig
Du river mig snart i stycken. Tror jag.
Men faran är någon annanstans. Varför var jag rädd för dig?
Det blev höst. Men i huset är det sommar.
Jag blev räddare, sen blev det vinter.
På fotot sitter jag med en kopp kaffe, en kopp mardröm.
Och det börjar skymma. Men kaffet är varmt.
För jag fryser så mycket.
I drömmen hände ingenting, du var nog inte farlig.
torsdag 18 november 2010
Andarna
Jag minns andarna i detta hus.
Sommarvarelser, som byggt bon i vindsutrymmen. Men nu börjar det bli isande kallt. Då rör sig huset igen. Som ett levande hus.
De släckte alla lampor medan du sov. Tände lyktorna och förstörde maten.
Jag samlar rött om kring mig. Sjalar, kläder, stickade saker. En kopp te.
Och mitt rum är underbart.
För det kan vara så grått hos dig.
Därför får du inte hälsa på.
Nej
Norrland, hela världsdelen.
Jag hade nästan glömt bort känslan. Jag tänkte att det kanske skulle vara mysigt, att ha ett litet jullov där. Men nu bultar det på dörren.
Nu blev det inte som jag hade tänkt mig det. Nu blev det alldeles för dramatiskt och för tidigt och för långt bort. 100 mil.
Nästan lika långt borta som Edinburgh. Lika långt borta mentalt. Jag låser dörren
Sommarvarelser, som byggt bon i vindsutrymmen. Men nu börjar det bli isande kallt. Då rör sig huset igen. Som ett levande hus.
De släckte alla lampor medan du sov. Tände lyktorna och förstörde maten.
Jag samlar rött om kring mig. Sjalar, kläder, stickade saker. En kopp te.
Och mitt rum är underbart.
För det kan vara så grått hos dig.
Därför får du inte hälsa på.
Nej
Norrland, hela världsdelen.
Jag hade nästan glömt bort känslan. Jag tänkte att det kanske skulle vara mysigt, att ha ett litet jullov där. Men nu bultar det på dörren.
Nu blev det inte som jag hade tänkt mig det. Nu blev det alldeles för dramatiskt och för tidigt och för långt bort. 100 mil.
Nästan lika långt borta som Edinburgh. Lika långt borta mentalt. Jag låser dörren
onsdag 17 november 2010
Smedjor och sånt
Det brinner i mitt finger.
Jag tror det är farmor som har satt sig där.
Jag sa till henne att jag skulle bli bildlärare och att jag trodde att jag skulle tycka om det.
Fast jag vet inte om jag gillar ”gymnasiet”
Om jag gillar sådana institutioner. Om jag kan vara en myndighetsperson. En sådan som Snusmumriken skulle gömma sig för.
Men jag sa att det var bra. Och nu är hon här.
I natt gick en propp i huset, jag saknar sådana nätter.
En mindre katastrof.
Och du var inte hemma. På Wik gick strömmen i bäckmörkret och vintern.
Hopplöst.
Ordnade hopplöshet. Där ute fanns ingenstans att ta vägen. Thriller.
Men här är det bara maten som förstörs. Jag är nog lite missnöjd över mitt strömavbrott.
Jag har längtat efter konsthantverk, praktisk kunskap. Jag har längta efter smedjor, efter garn och glasblåseri. Jag läser Mio min Mio i mitt minne och vill bli Konungens trädgårdsmästare, och jag läser Glasblåsarens barn och vill bli glasblåsare.
Men vill jag kanske egentligen inte till praktik utan till det som det egentligen är. Vår och sommar.
En annan årstid i ett rum långt från staden. Fast jag är höstbarn och fast jag inte tål solen.
Jag tror det är farmor som har satt sig där.
Jag sa till henne att jag skulle bli bildlärare och att jag trodde att jag skulle tycka om det.
Fast jag vet inte om jag gillar ”gymnasiet”
Om jag gillar sådana institutioner. Om jag kan vara en myndighetsperson. En sådan som Snusmumriken skulle gömma sig för.
Men jag sa att det var bra. Och nu är hon här.
I natt gick en propp i huset, jag saknar sådana nätter.
En mindre katastrof.
Och du var inte hemma. På Wik gick strömmen i bäckmörkret och vintern.
Hopplöst.
Ordnade hopplöshet. Där ute fanns ingenstans att ta vägen. Thriller.
Men här är det bara maten som förstörs. Jag är nog lite missnöjd över mitt strömavbrott.
Jag har längtat efter konsthantverk, praktisk kunskap. Jag har längta efter smedjor, efter garn och glasblåseri. Jag läser Mio min Mio i mitt minne och vill bli Konungens trädgårdsmästare, och jag läser Glasblåsarens barn och vill bli glasblåsare.
Men vill jag kanske egentligen inte till praktik utan till det som det egentligen är. Vår och sommar.
En annan årstid i ett rum långt från staden. Fast jag är höstbarn och fast jag inte tål solen.
torsdag 4 november 2010
Landskapet
Det stannar upp.
Mitt mörka landskap. Mörkbrunt av kaffet som runnit ut över kartan.
Och av regnet. Paraplyet som blåstes sönder.
Och i natt kunde jag inte sova.
Därför sitter jag längst upp
Längst, längst upp.
Invirad i en röd filt. Varm av den röda färgen, men iskall av dimman från promenaden nerifrån.
Jag tittar ner från en annan stad. Tittar ner
Jag ser trafik
Polis och brandbildsirener
Jag kan vissna om jag får fel intryck.
Jag kan dö
Därför måste jag skriva.
Landskapet förändras, att sova är att drunkna. Nu ser jag ett vatten.
Ett väldigt stort hav. Blåa världsdelar. Min karta är stor.
En sådan dag vill jag gärna ta tåget till min andra stad Stockholm och titta.
Jag måste uppleva och då rör sig landskapet. Rullar eller flyger fram.
Ljusblå sjöar, lindblomsgröna ängar.
Eller mycket mörka kaffekoppar.
Mitt mörka landskap. Mörkbrunt av kaffet som runnit ut över kartan.
Och av regnet. Paraplyet som blåstes sönder.
Och i natt kunde jag inte sova.
Därför sitter jag längst upp
Längst, längst upp.
Invirad i en röd filt. Varm av den röda färgen, men iskall av dimman från promenaden nerifrån.
Jag tittar ner från en annan stad. Tittar ner
Jag ser trafik
Polis och brandbildsirener
Jag kan vissna om jag får fel intryck.
Jag kan dö
Därför måste jag skriva.
Landskapet förändras, att sova är att drunkna. Nu ser jag ett vatten.
Ett väldigt stort hav. Blåa världsdelar. Min karta är stor.
En sådan dag vill jag gärna ta tåget till min andra stad Stockholm och titta.
Jag måste uppleva och då rör sig landskapet. Rullar eller flyger fram.
Ljusblå sjöar, lindblomsgröna ängar.
Eller mycket mörka kaffekoppar.
fredag 22 oktober 2010
Verkstaden
Jag vill inte tänka på det.
Hur trött jag var på äventyr.
Men jag blir inte av med det.
Äventyret.
Torsdag kväll är en slags återuppryckningskväll. Åter till kroki och den sorts koncentrations som jag behärskar.
Men jag sjönk tillbaka i minnet av nattens olycksbådande dröm. Bilden att bli utkastad. Som att vi snart bli till fåglar igen.
Och jag vet inte om jag ryckte upp mig tillräckligt.
En kopp kaffe
Igen. Varm mörkbrun melankoli.
Vill sitta omvirad av filtar, kuddar och sakna ett djur, en katt.
Jag läste i en av mina kursböcker Boken om pedagoger.
Om en inriktning inom pedagogik (jag minns inte vilken, och eftersom det här är min text bestämmer jag att jag inte måste uppge det heller!)
Att klassrummet/skolan skulle vara utformat som en verkstad. Och det skulle inte finnas någon ordning.
Och jag blev glad, för så känner jag. Atelje/studio/verkstad.
Förutom att jag tror på den pedagogiska tanken.
Trivs jag personligen utmärkt i sådan slags miljö.
Exempelvis kan inte ritsalen i engelska parken (humanist centrum i Uppsala universitet) Alls kännas lika bra som ateljéerna på Wik. Ritsalen är bra, men opersonlig och steril.
Man har tagit bort alla andar. Så gör man ofta på universitet.
Tyvärr.
Smedjan på Nyckelvikskolan var vacker.
Grafikverkstaden på Wik var vacker, men i för sig upplevde jag den som en grotta med huvudverk i form av olika ämnen. (Kanske var det också på grund av att det var november mellan nio och fyra. Mellan soluppgång och solnedgång.)
Syateljéer, makeuppstudios, mammas vävstuga.
Glashyttor.
Hur trött jag var på äventyr.
Men jag blir inte av med det.
Äventyret.
Torsdag kväll är en slags återuppryckningskväll. Åter till kroki och den sorts koncentrations som jag behärskar.
Men jag sjönk tillbaka i minnet av nattens olycksbådande dröm. Bilden att bli utkastad. Som att vi snart bli till fåglar igen.
Och jag vet inte om jag ryckte upp mig tillräckligt.
En kopp kaffe
Igen. Varm mörkbrun melankoli.
Vill sitta omvirad av filtar, kuddar och sakna ett djur, en katt.
Jag läste i en av mina kursböcker Boken om pedagoger.
Om en inriktning inom pedagogik (jag minns inte vilken, och eftersom det här är min text bestämmer jag att jag inte måste uppge det heller!)
Att klassrummet/skolan skulle vara utformat som en verkstad. Och det skulle inte finnas någon ordning.
Och jag blev glad, för så känner jag. Atelje/studio/verkstad.
Förutom att jag tror på den pedagogiska tanken.
Trivs jag personligen utmärkt i sådan slags miljö.
Exempelvis kan inte ritsalen i engelska parken (humanist centrum i Uppsala universitet) Alls kännas lika bra som ateljéerna på Wik. Ritsalen är bra, men opersonlig och steril.
Man har tagit bort alla andar. Så gör man ofta på universitet.
Tyvärr.
Smedjan på Nyckelvikskolan var vacker.
Grafikverkstaden på Wik var vacker, men i för sig upplevde jag den som en grotta med huvudverk i form av olika ämnen. (Kanske var det också på grund av att det var november mellan nio och fyra. Mellan soluppgång och solnedgång.)
Syateljéer, makeuppstudios, mammas vävstuga.
Glashyttor.
måndag 18 oktober 2010
Frusen
Det känns som att jag drevs för långt ut på vattnet. Lät mig drivas långt in i hösten.
För långt bort.
Som att jag har glömt, varifrån jag kom.
Jag har haft en veckas praktik nu.
Mest av allt gick jag runt och frös, Inbillade mig att det är nog mig det är fel på som inte orkar med en åtta timmars arbetsdag. Eleverna tyckte jag om.
Men klassrummen är hårda.
Mitt gymnasium var annorlunda. Jag vill nog vara som min bildlärare Emma en gång var.
(Kan ni tänka er att det faktiskt är tyngre att sitta passiv och observera elever räkna matte än att faktiskt göra det själv i åtta timmar)
Eftersom jag i vågor tappar lusten och får den tillbaka. Samma känsla som förut. Är jag extra känslig för andra utbildningars lockelser just nu. Så verkar det i alla fall vara.
Och andra platser.
Skrivarskola, men vad ska det bli av mig?
Jag vill bli spådam.
Jag läser Futuristisk analys A B och C.
Men idag pluggade jag ikapp, åt en prinsesstårta på mitt favorit cafe.
drack den svarta magin.
Och äntligen har jag sätt klart filmerna jag skulle sätt i Glasgow för ett år sen.
Karenas filmer:
http://www.youtube.com/watch?v=LdPtEvD7hvE
La belle Personne
http://www.youtube.com/watch?v=rwbiarU34HM
Cracks
Läraren liknar föresten min bildlärare i utseendet
Två filmer med tema skola.
För långt bort.
Som att jag har glömt, varifrån jag kom.
Jag har haft en veckas praktik nu.
Mest av allt gick jag runt och frös, Inbillade mig att det är nog mig det är fel på som inte orkar med en åtta timmars arbetsdag. Eleverna tyckte jag om.
Men klassrummen är hårda.
Mitt gymnasium var annorlunda. Jag vill nog vara som min bildlärare Emma en gång var.
(Kan ni tänka er att det faktiskt är tyngre att sitta passiv och observera elever räkna matte än att faktiskt göra det själv i åtta timmar)
Eftersom jag i vågor tappar lusten och får den tillbaka. Samma känsla som förut. Är jag extra känslig för andra utbildningars lockelser just nu. Så verkar det i alla fall vara.
Och andra platser.
Skrivarskola, men vad ska det bli av mig?
Jag vill bli spådam.
Jag läser Futuristisk analys A B och C.
Men idag pluggade jag ikapp, åt en prinsesstårta på mitt favorit cafe.
drack den svarta magin.
Och äntligen har jag sätt klart filmerna jag skulle sätt i Glasgow för ett år sen.
Karenas filmer:
http://www.youtube.com/watch?v=LdPtEvD7hvE
La belle Personne
http://www.youtube.com/watch?v=rwbiarU34HM
Cracks
Läraren liknar föresten min bildlärare i utseendet
Två filmer med tema skola.
lördag 16 oktober 2010
Skolmiljöer
Det som gör det svårt är minnen av rum.
Ateljésalar av många olika slag.
Jag har sätt Mackintosh som jag tycker är en av de bästa.
Jag vet hur mycket bättre det skulle kunna vara.
Svårt är också borden och stolarna. När dem står fel.
Jag sitter förtryckt bakom bordet.
Nedtryckt högt upp i en stol. Och åstadkommer ingenting. Det här rummet tror inte på frihet.
Jag vet inte vad det tror på.
Hemma är så fint.
Jag sitter i skräddarställning på golvet, i en filt. Kanske med en katt. Hemma har jag krokier på väggarna, staffli och mattan som mamma har vävt. Fast hemma är mitt eget, där får det vara hur som helst. Jag vet att jag kan stå för det.
Och jag kan välja att göra utflykter och promenader till de platser som stimulerar mig.Skolbarn är hänvisade till sina skolor, och de höga stolarna bakom de höga borden.
Men i rummen som inte är mina, kan jag inte stå för den nedtryckande atmosfären. Vad ska jag göra?
Öppna en konstskola i mumindalen?
Charles Rennie Mackintosh`s Glasgow school of art bibliotek.
Ateljésalar av många olika slag.
Jag har sätt Mackintosh som jag tycker är en av de bästa.
Jag vet hur mycket bättre det skulle kunna vara.
Svårt är också borden och stolarna. När dem står fel.
Jag sitter förtryckt bakom bordet.
Nedtryckt högt upp i en stol. Och åstadkommer ingenting. Det här rummet tror inte på frihet.
Jag vet inte vad det tror på.
Hemma är så fint.
Jag sitter i skräddarställning på golvet, i en filt. Kanske med en katt. Hemma har jag krokier på väggarna, staffli och mattan som mamma har vävt. Fast hemma är mitt eget, där får det vara hur som helst. Jag vet att jag kan stå för det.
Och jag kan välja att göra utflykter och promenader till de platser som stimulerar mig.Skolbarn är hänvisade till sina skolor, och de höga stolarna bakom de höga borden.
Men i rummen som inte är mina, kan jag inte stå för den nedtryckande atmosfären. Vad ska jag göra?
Öppna en konstskola i mumindalen?
Charles Rennie Mackintosh`s Glasgow school of art bibliotek.
måndag 11 oktober 2010
Institutionen
När någon, skriver att de ska resa till Göteborg, till bokmässan, till en vän, en mormor..
Verkar dem alltid så lyckliga.
Som att dem är på väg hem.
För mig är det alldeles för långt bort.
”…Så gärna jag skulle slänga av mig
Den slitna barnhemsklänningen
Av djävulshud, manchester, det starkaste
Fattigmanstyget
Buret av så många flickor
Före mig….” Nijolé Miliauskaiteé
Internatskolan
Den här dagen tänker du inte på det.
Att det gör ont.
Att vara innanför den gröna dörren. Att känna lukten av bröd.
Att äta det. Den här dagen var det enkelt att göra uppgiften. Räkna ut, översätta förstå.
Mamma har stickat dina röda vantar.
Annars är kläderna grå. Lika dana som dem andras.
För att ni ska smälta ihop, smälta samma i en institution.
Där musiken är den samma. Lyssna och förstå. Uppskatta det.
Men hemma finns ett handskrivet brev som du har glömt. En väninna söderut, berättar om dig innan det slutade att göra ont. Bokstäverna slingrar sig i formationer, det står inte där rakt ut. Men den lilla rörelsen i penna skrattar åt ett minne och gråter åt annat.
Du är inte den du var förut. Vad har hänt?
Och när slutade du att läsa dina brev?
Från filmen Cracks.
Första dagen på min skola.
Bolandskolan ett praktiskt gymnasium i Uppsala.
Har jag auskulterat matte, historia och teater. Endast teaterlektionen gjorde mig lycklig.
Och trotsigt tänker jag att jag aldrig kan tänka mig att undervisa i något annat än estetiska ämnen. Aldrig
Men så enkelt är det inte.
Jag skulle bli lärare i bild och poesi om det gick.
Eller så skulle jag läsa högt ur "pappan och havet".
Någonting måste jag göra för att ta mig ur.
Jag dricker några koppar kaffe och pratar en mystisk kväll på Norrlands och längtar till nästa krokilektion.
4 dagar kvar nu, tur att det finns svart magi att dricka ur en liten kopp.
Verkar dem alltid så lyckliga.
Som att dem är på väg hem.
För mig är det alldeles för långt bort.
”…Så gärna jag skulle slänga av mig
Den slitna barnhemsklänningen
Av djävulshud, manchester, det starkaste
Fattigmanstyget
Buret av så många flickor
Före mig….” Nijolé Miliauskaiteé
Internatskolan
Den här dagen tänker du inte på det.
Att det gör ont.
Att vara innanför den gröna dörren. Att känna lukten av bröd.
Att äta det. Den här dagen var det enkelt att göra uppgiften. Räkna ut, översätta förstå.
Mamma har stickat dina röda vantar.
Annars är kläderna grå. Lika dana som dem andras.
För att ni ska smälta ihop, smälta samma i en institution.
Där musiken är den samma. Lyssna och förstå. Uppskatta det.
Men hemma finns ett handskrivet brev som du har glömt. En väninna söderut, berättar om dig innan det slutade att göra ont. Bokstäverna slingrar sig i formationer, det står inte där rakt ut. Men den lilla rörelsen i penna skrattar åt ett minne och gråter åt annat.
Du är inte den du var förut. Vad har hänt?
Och när slutade du att läsa dina brev?
Från filmen Cracks.
Första dagen på min skola.
Bolandskolan ett praktiskt gymnasium i Uppsala.
Har jag auskulterat matte, historia och teater. Endast teaterlektionen gjorde mig lycklig.
Och trotsigt tänker jag att jag aldrig kan tänka mig att undervisa i något annat än estetiska ämnen. Aldrig
Men så enkelt är det inte.
Jag skulle bli lärare i bild och poesi om det gick.
Eller så skulle jag läsa högt ur "pappan och havet".
Någonting måste jag göra för att ta mig ur.
Jag dricker några koppar kaffe och pratar en mystisk kväll på Norrlands och längtar till nästa krokilektion.
4 dagar kvar nu, tur att det finns svart magi att dricka ur en liten kopp.
söndag 3 oktober 2010
Poesi
En ljusblå natt, en mörk ljusblå natt…Kom jag på att jag gillar färgen purpur.
Nu vet jag vad jag ska göra innan jag ska gå på fest
Jag ska läsa sagor.
Då blir jag mindre nervös och det finns en saga att komma hem till sen,
precis när jag vill.
Nu är temat: högläsning, muntligt berättande. Estrad poesi!
Jag har fått uppgiften att läsa en saga. Och på lektionen i Tordags läste vi det osynliga barnet.
Jag lockas . Men skulle vilja välja en dikt..
Jag lockas men vågar inte fångas.
I helgen var jag på ordsprak. Och hjärtat börjar banka igen. Uppsalas hjärta som jag trodde hade dött.
Jag kommer kanske inte tappa bort poesi.
Och här är några av poeterna:
Jenny Wrangborg
http://www.youtube.com/watch?v=_3eBiilF1jU&feature=related
Oskar Hanska
http://www.youtube.com/watch?v=UUHT25CWpmw&list=QL&feature=BF
Och sist min favorit viliniuspoeten Nijolé Miliauskaité (Död alltså inte med på festivalen)
Bonifratersjukhuset
De valde exilen, vansinnet, glömskan
Nu har deras randiga kläder bleknat
Deras ansikten mist sin färg
De sover så tungt
Sjukhusgården är ännu tung, skräpet
Blåser i vinden, romantikens poeter
Och så han
Ärret på armen, blodet
Som flyter genom venerna
Den narkotiska doften från rönnarna
Vid kulles fot. Klasarna av vita blommor,
Rädda denna stad!
Du såg den från berget
De stannar i en cirkel, tätt ihop
Någon skakar din axel
Och när du väcks ur sömnen ropar du: Jag ville somna
Nijolé Miliauskaité
Nu vet jag vad jag ska göra innan jag ska gå på fest
Jag ska läsa sagor.
Då blir jag mindre nervös och det finns en saga att komma hem till sen,
precis när jag vill.
Nu är temat: högläsning, muntligt berättande. Estrad poesi!
Jag har fått uppgiften att läsa en saga. Och på lektionen i Tordags läste vi det osynliga barnet.
Jag lockas . Men skulle vilja välja en dikt..
Jag lockas men vågar inte fångas.
I helgen var jag på ordsprak. Och hjärtat börjar banka igen. Uppsalas hjärta som jag trodde hade dött.
Jag kommer kanske inte tappa bort poesi.
Och här är några av poeterna:
Jenny Wrangborg
http://www.youtube.com/watch?v=_3eBiilF1jU&feature=related
Oskar Hanska
http://www.youtube.com/watch?v=UUHT25CWpmw&list=QL&feature=BF
Och sist min favorit viliniuspoeten Nijolé Miliauskaité (Död alltså inte med på festivalen)
Bonifratersjukhuset
De valde exilen, vansinnet, glömskan
Nu har deras randiga kläder bleknat
Deras ansikten mist sin färg
De sover så tungt
Sjukhusgården är ännu tung, skräpet
Blåser i vinden, romantikens poeter
Och så han
Ärret på armen, blodet
Som flyter genom venerna
Den narkotiska doften från rönnarna
Vid kulles fot. Klasarna av vita blommor,
Rädda denna stad!
Du såg den från berget
De stannar i en cirkel, tätt ihop
Någon skakar din axel
Och när du väcks ur sömnen ropar du: Jag ville somna
Nijolé Miliauskaité
fredag 1 oktober 2010
Sprickan
Åk inte dit!
Du har varit överallt.
Det finns en stad kvar.
Jag bär på den.
Och jag trodde att jag var klar. Men i alla städer har jag upplöst av mitt sinnestillstånd.
Jag bär på en mörk näckrosdamm
Det kan hända att jag inte orkar, att jag dränks av vattnet.
Det kan hända att caféet som är mitt hjärta här,
slutar att slå.
Om jag inte dricker
kopp efter kopp av det svarta kaffet.
Vi har skrivit prioritetslistor av olika slag.
Längst upp, plats nummer ett.
Är definitionen av dig.
Och du ska jobba! Du ska be, gå upp tidigt, ta tunnelbanan dit,
cykla genom stormen.
Förbi en mardrömshund. Tjäna pengar, läsa våra ord. Gråa bokstäver, tråkig mat.
Inpräntas, impregneras. In under huden, under naglarna. Aldrig att du blir någon annan.
Men jag skriver min egen lista.
Jag går på kroki, varje onsdag och torsdagskväll. Hinner jag inte, orkar jag inte
Migrän och förlorade sömntimmar.
Då
Har jag tappar bort mig.
Du har varit överallt.
Det finns en stad kvar.
Jag bär på den.
Och jag trodde att jag var klar. Men i alla städer har jag upplöst av mitt sinnestillstånd.
Jag bär på en mörk näckrosdamm
Det kan hända att jag inte orkar, att jag dränks av vattnet.
Det kan hända att caféet som är mitt hjärta här,
slutar att slå.
Om jag inte dricker
kopp efter kopp av det svarta kaffet.
Vi har skrivit prioritetslistor av olika slag.
Längst upp, plats nummer ett.
Är definitionen av dig.
Och du ska jobba! Du ska be, gå upp tidigt, ta tunnelbanan dit,
cykla genom stormen.
Förbi en mardrömshund. Tjäna pengar, läsa våra ord. Gråa bokstäver, tråkig mat.
Inpräntas, impregneras. In under huden, under naglarna. Aldrig att du blir någon annan.
Men jag skriver min egen lista.
Jag går på kroki, varje onsdag och torsdagskväll. Hinner jag inte, orkar jag inte
Migrän och förlorade sömntimmar.
Då
Har jag tappar bort mig.
söndag 26 september 2010
Härvor
”Av skogen minns hon inte mycket annat än det där hemska ljudet som steg och sjönk genom hela den ensamma natten.” Johanna Holmström Camera Obscura
Jag gillar härvor
Mörka ruttnande lövhögar som det bor igelkottar i.
Jag gillar garnnystan och tovigt hår.
Men jag är avundsjuk på de organiserade, dem som inte attraheras av oordningen, som inte riskerar att falla ner från ett högt tak.
Eller som inte behöver en vacker byggnad, med stora rum, stora salar med höga fönster. Dem som inte önskar bo på en kullerstensgata, med ett rum som har en kakelung.
Längst upp fanns det ett fönster som lyste ibland, vissa nätter.
Det var så underbart att det fanns ett varför.
En natt var jag tillbaka från Berlin, då gick vi dit. Och naturen levde. Fönstret lyste och vägen bortom slottet skrämde. Jag vill bli skrämd!
Jag vill svepas in av det varma svarta tyget, som är natten.
Som luktar lantluft.
Jag slutar att vara människa och är alla träden.
Det finns en annan skog, en mycket farligare.
Dit skulle vi, vi skulle plocka lingon, blåbär och kantareller. Ingen annan tänkte på vargar, björnar och det stora vildmarken. Decennier av mil. Decennier utan andra människor.
Det fanns en tjärn där.
Vi byggde ett hus av pinnar, en koja. Jag försökte skapa ett spår av mänsklighet. Jag vet att den förstördes sen.
Det skrämmer mig.
Den stora plats utan mänskliga spår. Bara frånvaron av lingonen vi hade plockat.
Det berättades om tjärnen för mig. För länge sedan hade en kropps slängts i den. En tjyv.
Han hade mördats, och sen skulle han spöka där. Men vi var aldrig där på natten.
Så jag vet inte.
Jag gillar härvor
Mörka ruttnande lövhögar som det bor igelkottar i.
Jag gillar garnnystan och tovigt hår.
Men jag är avundsjuk på de organiserade, dem som inte attraheras av oordningen, som inte riskerar att falla ner från ett högt tak.
Eller som inte behöver en vacker byggnad, med stora rum, stora salar med höga fönster. Dem som inte önskar bo på en kullerstensgata, med ett rum som har en kakelung.
Längst upp fanns det ett fönster som lyste ibland, vissa nätter.
Det var så underbart att det fanns ett varför.
En natt var jag tillbaka från Berlin, då gick vi dit. Och naturen levde. Fönstret lyste och vägen bortom slottet skrämde. Jag vill bli skrämd!
Jag vill svepas in av det varma svarta tyget, som är natten.
Som luktar lantluft.
Jag slutar att vara människa och är alla träden.
Det finns en annan skog, en mycket farligare.
Dit skulle vi, vi skulle plocka lingon, blåbär och kantareller. Ingen annan tänkte på vargar, björnar och det stora vildmarken. Decennier av mil. Decennier utan andra människor.
Det fanns en tjärn där.
Vi byggde ett hus av pinnar, en koja. Jag försökte skapa ett spår av mänsklighet. Jag vet att den förstördes sen.
Det skrämmer mig.
Den stora plats utan mänskliga spår. Bara frånvaron av lingonen vi hade plockat.
Det berättades om tjärnen för mig. För länge sedan hade en kropps slängts i den. En tjyv.
Han hade mördats, och sen skulle han spöka där. Men vi var aldrig där på natten.
Så jag vet inte.
onsdag 22 september 2010
Nijolé Miliauskaité
”Allt mörkare blir natten
försiktigt, det är inte riktiga stjärnor
se upp, promenera inte på gator eller i skogarna i skymningen
tala inte med obekanta
var rädd för telegram, gläd dig inte
åt denna dag eller morgondagen, ta inte emot
gåvor, släng medicinflaskor, saxar, nålar
hårspännen, bränn
dina brev och för
aldrig dagbok
de släpper dig aldrig ur sikte
ögon
i varje spegel, i varje
ansikte, i varje tegelsten längs trottoaren
väggarna har öron!”
(1980-1985) Nijolé Miliauskaité
försiktigt, det är inte riktiga stjärnor
se upp, promenera inte på gator eller i skogarna i skymningen
tala inte med obekanta
var rädd för telegram, gläd dig inte
åt denna dag eller morgondagen, ta inte emot
gåvor, släng medicinflaskor, saxar, nålar
hårspännen, bränn
dina brev och för
aldrig dagbok
de släpper dig aldrig ur sikte
ögon
i varje spegel, i varje
ansikte, i varje tegelsten längs trottoaren
väggarna har öron!”
(1980-1985) Nijolé Miliauskaité
Utan intryck och utryck
Söndagen är en kontinent som blir större
Och större.
Jag lyssnar på söndagsmusik fast det är tisdag. Den här söndagen är så lång att den brer ut sig nu över min måndag, min tisdag och nu min onsdag.
Jag försöker åtminstone göra vad jag ska göra. Somliga saker ska ske. Naturen.
Jag ringde dig nästan varje dag när jag var liten sa du. Vad fint sa jag.
Nu är söndagen här och jag ringde för sista gången.
Alla drabbas vi av förluster nu. En journalist skrev. ”Hon ska ha blicken sänkt, ej vara mottaglig för intryck från övriga världen och helst inte utrycka sig för mycket själv” http://www.unt.se/kultur/med-sd-blir-kulturen-fattigare-1049118.aspx
Får vi inte se mera nu?
Får vi inte höras?
Jag är ledsen över resultatet.
Jag ska väl åka till dig snart, det kan inte hindras. Jag vill minnas naturens förfrysta vattendropparna i ditt Oktober, min sista höst där.
Det var från ditt vattenfall.
Nu finns jag i Norrland bara i fantasin.
Men jag ska åka till dig.
Och större.
Jag lyssnar på söndagsmusik fast det är tisdag. Den här söndagen är så lång att den brer ut sig nu över min måndag, min tisdag och nu min onsdag.
Jag försöker åtminstone göra vad jag ska göra. Somliga saker ska ske. Naturen.
Jag ringde dig nästan varje dag när jag var liten sa du. Vad fint sa jag.
Nu är söndagen här och jag ringde för sista gången.
Alla drabbas vi av förluster nu. En journalist skrev. ”Hon ska ha blicken sänkt, ej vara mottaglig för intryck från övriga världen och helst inte utrycka sig för mycket själv” http://www.unt.se/kultur/med-sd-blir-kulturen-fattigare-1049118.aspx
Får vi inte se mera nu?
Får vi inte höras?
Jag är ledsen över resultatet.
Jag ska väl åka till dig snart, det kan inte hindras. Jag vill minnas naturens förfrysta vattendropparna i ditt Oktober, min sista höst där.
Det var från ditt vattenfall.
Nu finns jag i Norrland bara i fantasin.
Men jag ska åka till dig.
torsdag 16 september 2010
Höstens midsommarnatt
Vi plockade äpplen och de krusbär som fanns kvar då.
Sju koppar kaffe, att dricka på ett dansgolv.
Och så drömmer jag..
Jag försvara mig med: poesikvällar. Jag försvarar mig med caféer. Tror på rödvinskvällar i mitt fönster. Teckna kroki, dansa klezmer. ”Lyssna till djuren”
Tror på min gata, med förtjusta cyklister och kullerstenar. Vill bara bo på en gata med kullerstenar.
Alla gröna minnen slår emot långt senare.
Alla erbjudna platser. Allt som väljs bort.
JAG vill vara barfota I gräset denna natt.!
Är det en förlorad värld?
Jag kunde inte leva i två länder.
Jag kunde inte klyva mig och mina tankar på det viset. Jag tänker alltid på dem som emigrerade i praktiken för hundra år och ännu längre tillbaka (jag emigrerade i idén)
Och att fly.
Att inte han någon plats. Nu vill jag dra in hela världen i den här texten! Frankrikes brott mot romerna osv.
Att inte få någon plats. Vilken otacksam varelse jag är som får ångest av en tillvaro med för många platser.
Och nu har det blivit svårare och svårare att öppnas upp för något. Jag vill sluta mig i min gamla idévärld, jag vill inte visa vem jag är.
Min röda sjal är borta.
Jag har en försvarsmekanism som inte fungerar.
Ett tunt garn som slits av. Jag vill klara mig.
Jag vill ha mer som kan skydda mig mot den instabila staden.
Jag har räknat upp filmer jag vill se:
Mörkgröna platser, ruttnande träd. Skolvärldar. England, Skottland!
Den botaniska trädgården återkommer
Och alla hemska böcker.
Jag tänker hela tiden ”Vem skulle jag ha varit där?
Sju koppar kaffe, att dricka på ett dansgolv.
Och så drömmer jag..
Jag försvara mig med: poesikvällar. Jag försvarar mig med caféer. Tror på rödvinskvällar i mitt fönster. Teckna kroki, dansa klezmer. ”Lyssna till djuren”
Tror på min gata, med förtjusta cyklister och kullerstenar. Vill bara bo på en gata med kullerstenar.
Alla gröna minnen slår emot långt senare.
Alla erbjudna platser. Allt som väljs bort.
JAG vill vara barfota I gräset denna natt.!
Är det en förlorad värld?
Jag kunde inte leva i två länder.
Jag kunde inte klyva mig och mina tankar på det viset. Jag tänker alltid på dem som emigrerade i praktiken för hundra år och ännu längre tillbaka (jag emigrerade i idén)
Och att fly.
Att inte han någon plats. Nu vill jag dra in hela världen i den här texten! Frankrikes brott mot romerna osv.
Att inte få någon plats. Vilken otacksam varelse jag är som får ångest av en tillvaro med för många platser.
Och nu har det blivit svårare och svårare att öppnas upp för något. Jag vill sluta mig i min gamla idévärld, jag vill inte visa vem jag är.
Min röda sjal är borta.
Jag har en försvarsmekanism som inte fungerar.
Ett tunt garn som slits av. Jag vill klara mig.
Jag vill ha mer som kan skydda mig mot den instabila staden.
Jag har räknat upp filmer jag vill se:
Mörkgröna platser, ruttnande träd. Skolvärldar. England, Skottland!
Den botaniska trädgården återkommer
Och alla hemska böcker.
Jag tänker hela tiden ”Vem skulle jag ha varit där?
torsdag 9 september 2010
Verklighetsflykttörstande tid
”Sov nu lilla vän, du är så svart och vit, snart vaknar du i färg” Emil Jensen.
Egentligen vill jag åter läsa ”Den hemliga historien”
En mörkgrön fruktansvärd bok. Jag befinner mig i en verklighetsflykttörstande tid.
Jag tog inte emot dessa platser som erbjöds mig en gång. Gröna mörka skuggor.
Jag saknar min nostalgi. Den fruktansvärda känslan.
Jag är i andra stormar nu.
Jag köpte en liten klöver växt. Vem är du?
Ett litet Irland, eller mörka Skottland. Jag saknar verkligen naturen.
Landsbygdens svarta natt. Saknar ugglor.
Synestesin blir starkare
Oktobers röda sjal. Värmande färger i bokstavskombination.
Färgerna blir viktigare.
Tittar jag på sjalen kan färgen skydda mig från den gråa tanke som just utryckts bredvid mig,
De svartvita orden.
Eller de gråa böcker, gråa former jag möter.
Mammas röda sjal, är som ett glas rött vin. Det är vad intrycken ger mig. Den färgen måste spridas, användas. Tänkas på.
Vi delar nog inte känslan av ett iskallt hav
omkring oss.
Vi delar nog inte Titanics och Estonias förlisningar. Du är nog inte rädd för att tappa bort dig i mig.
Eller i det här livet, den här staden som jag.
Runt omkring finns den svarta vildmarken. Den vill jag inte se.
Jag klarar mig ifrån den om jag får promenera bland intryck. Om jag får röra dem, lukta och höra dem Om jag får använda dem
Om det målas något annat framför mina ögon så ser jag inte den svarta vildmarken.
Jag vill spara allt.
Någon måste vakta dessa skatter, annars vissnar dem.
Kan du göra det?
Och sen ta dem härifrån.
Egentligen vill jag åter läsa ”Den hemliga historien”
En mörkgrön fruktansvärd bok. Jag befinner mig i en verklighetsflykttörstande tid.
Jag tog inte emot dessa platser som erbjöds mig en gång. Gröna mörka skuggor.
Jag saknar min nostalgi. Den fruktansvärda känslan.
Jag är i andra stormar nu.
Jag köpte en liten klöver växt. Vem är du?
Ett litet Irland, eller mörka Skottland. Jag saknar verkligen naturen.
Landsbygdens svarta natt. Saknar ugglor.
Synestesin blir starkare
Oktobers röda sjal. Värmande färger i bokstavskombination.
Färgerna blir viktigare.
Tittar jag på sjalen kan färgen skydda mig från den gråa tanke som just utryckts bredvid mig,
De svartvita orden.
Eller de gråa böcker, gråa former jag möter.
Mammas röda sjal, är som ett glas rött vin. Det är vad intrycken ger mig. Den färgen måste spridas, användas. Tänkas på.
Vi delar nog inte känslan av ett iskallt hav
omkring oss.
Vi delar nog inte Titanics och Estonias förlisningar. Du är nog inte rädd för att tappa bort dig i mig.
Eller i det här livet, den här staden som jag.
Runt omkring finns den svarta vildmarken. Den vill jag inte se.
Jag klarar mig ifrån den om jag får promenera bland intryck. Om jag får röra dem, lukta och höra dem Om jag får använda dem
Om det målas något annat framför mina ögon så ser jag inte den svarta vildmarken.
Jag vill spara allt.
Någon måste vakta dessa skatter, annars vissnar dem.
Kan du göra det?
Och sen ta dem härifrån.
måndag 6 september 2010
Dilemma
Vilken mäktig dag.
Det är som vanligt egentligen. Grupparbete och seminarierum.
Men jag transporteras, teleporteras långt bort. Känner saker som dem inte känner, Is vindar från antarktiskt. Men ute strålar indiansommar solen. Människorna ser ganska vackra ut. Ganskas nöjda.
På caféerna sitter kanske de uttråkade och filosoferar. Jag accepterade Uppsala i sommars. Då först svepetes den in i en särklid spökatmosfär jag bara känt i vissa hörn av staden förut
Is vindar om mig, den röda sjalen värmer.
Jag inser att dessa människor, vill in i mig. Kräver att jag öppnar mig. Sen formar mig.
Jag är rädd för att min personlighet inte platsar här. Bara om den ändras,
Men hur ska jag då uppnå de där.
Dem verkliga idéerna.
Syftet med allting jag gör. Alla intryck, alla människor, alla jobb, alla studier, böcker, färger.
Är att samla ihop till ett slags material som jag kan skapa något av.
Alla upptäckter, alla äventyr.
Syftet är att jag ska drömma.
Verklighetsfly.
För omkring oss har det alltid funnits ett svart hål. Ner i hålet dras man om man inte lyckas fly.
Känslan är som när jag paddlade kanot långt bort, ut på den svarta sjön i Norrland.
Långt bort från någon.
Och när jag sen upptäckte att jag var helt omringad av ödsligheten, vildmarken. Blev jag så oerhört rädd. En älg allt för nära, fåglar, kanske björnar och ingen. Jag är mest rädd för ödsligheten.
Det är det svarta hålet.
Den här texten är inte som de vanliga texterna, har jag redan börjat förändrats.
Det är som vanligt egentligen. Grupparbete och seminarierum.
Men jag transporteras, teleporteras långt bort. Känner saker som dem inte känner, Is vindar från antarktiskt. Men ute strålar indiansommar solen. Människorna ser ganska vackra ut. Ganskas nöjda.
På caféerna sitter kanske de uttråkade och filosoferar. Jag accepterade Uppsala i sommars. Då först svepetes den in i en särklid spökatmosfär jag bara känt i vissa hörn av staden förut
Is vindar om mig, den röda sjalen värmer.
Jag inser att dessa människor, vill in i mig. Kräver att jag öppnar mig. Sen formar mig.
Jag är rädd för att min personlighet inte platsar här. Bara om den ändras,
Men hur ska jag då uppnå de där.
Dem verkliga idéerna.
Syftet med allting jag gör. Alla intryck, alla människor, alla jobb, alla studier, böcker, färger.
Är att samla ihop till ett slags material som jag kan skapa något av.
Alla upptäckter, alla äventyr.
Syftet är att jag ska drömma.
Verklighetsfly.
För omkring oss har det alltid funnits ett svart hål. Ner i hålet dras man om man inte lyckas fly.
Känslan är som när jag paddlade kanot långt bort, ut på den svarta sjön i Norrland.
Långt bort från någon.
Och när jag sen upptäckte att jag var helt omringad av ödsligheten, vildmarken. Blev jag så oerhört rädd. En älg allt för nära, fåglar, kanske björnar och ingen. Jag är mest rädd för ödsligheten.
Det är det svarta hålet.
Den här texten är inte som de vanliga texterna, har jag redan börjat förändrats.
onsdag 1 september 2010
Havsvattnet
Det är iskallt nu, för havet forsar genom mig.
Stänkande salt vatten. Varför är jag så rädd för vart det ska driva mig. För vilka sidor av mig som inte ska få finnas kvar och vilka sidor som aldrig ska få upptäckas.
Jag har bara mammas röda sjal.
Och nu tänker jag på höstpalatset, varma gröna skuggor, i kungliga botaniska trädgården där bortom havet.
En annan stad har planterats i mitt huvud.
Stänkande salt vatten. Varför är jag så rädd för vart det ska driva mig. För vilka sidor av mig som inte ska få finnas kvar och vilka sidor som aldrig ska få upptäckas.
Jag har bara mammas röda sjal.
Och nu tänker jag på höstpalatset, varma gröna skuggor, i kungliga botaniska trädgården där bortom havet.
En annan stad har planterats i mitt huvud.
måndag 30 augusti 2010
Idérna
Jag kände igen surrealism från Edinburgh. Augustis sista veckor.
Kroppens reaktion.
Hålet i min rygg, isbjörnen på mina axlar. Var det ingen annan som kände så?
Som drömde mardrömmar, upplevde sömnparalyser och satt på tunnelbanan, mot ropsten och ville fly. Hoppa av tåget och åka tillbaka. Beslutets dag var onsdag. På torsdagen gjorde jag uppror mot mina romantiska idéer och det blev som vanligt en stormig höst.
Jag drömde till och med att mitt fönster inte bara krossades utan flög ut, från sina fönsterkarmar.
För tredje gången skulle jag behöva kontakta husförmannen.
Nu åker jag till Stockholm för att vara lycklig i fortsättningen. Den världsrymden på Lidingö är inte min längre.
Jag tycker om idéer, iden att bo i gamla stan i Edinburgh, vid spökkyrkogården. Att min adress var så långt borta. Nu måste jag lära mig skillnaderna på idéerna och verkligheten.
Att vara emigrant som då och iden att vara det. Att vara arkitekt eller iden att vara det.
Hur som helst så bestämde jag mig för att vara sjuk en dag, en torsdag. Jag ringde lärarinstitutionen
Och Dem sa ja, jag ringde Nyckelviken, dem blev bestörta, men sa ja. Så nu blir jag bildlärare.
Kroppens reaktion.
Hålet i min rygg, isbjörnen på mina axlar. Var det ingen annan som kände så?
Som drömde mardrömmar, upplevde sömnparalyser och satt på tunnelbanan, mot ropsten och ville fly. Hoppa av tåget och åka tillbaka. Beslutets dag var onsdag. På torsdagen gjorde jag uppror mot mina romantiska idéer och det blev som vanligt en stormig höst.
Jag drömde till och med att mitt fönster inte bara krossades utan flög ut, från sina fönsterkarmar.
För tredje gången skulle jag behöva kontakta husförmannen.
Nu åker jag till Stockholm för att vara lycklig i fortsättningen. Den världsrymden på Lidingö är inte min längre.
Jag tycker om idéer, iden att bo i gamla stan i Edinburgh, vid spökkyrkogården. Att min adress var så långt borta. Nu måste jag lära mig skillnaderna på idéerna och verkligheten.
Att vara emigrant som då och iden att vara det. Att vara arkitekt eller iden att vara det.
Hur som helst så bestämde jag mig för att vara sjuk en dag, en torsdag. Jag ringde lärarinstitutionen
Och Dem sa ja, jag ringde Nyckelviken, dem blev bestörta, men sa ja. Så nu blir jag bildlärare.
tisdag 24 augusti 2010
Sömnparalys
Universums svarta hål var mycket större än vi trodde.
I mitt centrum, Uppsala, försvinner dem. Dem som går för nära.
Jag visste inte att det var så illa.
Jag åker därifrån varje dag. Har slutat att längta tillbaka.
Huset har befolkats av de levande och mina spöken har skrämts bort. Jag är med de döda.
Men jag undrar om jag egentligen bara skulle vilja stanna och bli ingenting där.
Och så upplevde jag en sömnparalys.
Jag drömde om människors obalans. vansinnigheten visualiserades i människor som blev monstervarelser för sig själva.
Var det mig själv?
Sen i mellansömn stadiet kom en våg, av en fysisk obehagskänsla, som pressades sig genom min rygg. Ett mörker.
Den skulle in och upphöra. Som besatthet.
Känslan var omöjlig att kontrollera, bara låta den passera. En sömnparalys tolkar jag.
Det regnar kallt i Ropsten, man sicksackar mellan Kristdemokraternas representanter och moderaterna. Jag tillhör inte er ö, röstar inte på er.
Katten möter oss sen, den bor vid skolan. Skolan är ett annat land. En rymd som bara jag hittar till från Uppsala.
I mitt centrum, Uppsala, försvinner dem. Dem som går för nära.
Jag visste inte att det var så illa.
Jag åker därifrån varje dag. Har slutat att längta tillbaka.
Huset har befolkats av de levande och mina spöken har skrämts bort. Jag är med de döda.
Men jag undrar om jag egentligen bara skulle vilja stanna och bli ingenting där.
Och så upplevde jag en sömnparalys.
Jag drömde om människors obalans. vansinnigheten visualiserades i människor som blev monstervarelser för sig själva.
Var det mig själv?
Sen i mellansömn stadiet kom en våg, av en fysisk obehagskänsla, som pressades sig genom min rygg. Ett mörker.
Den skulle in och upphöra. Som besatthet.
Känslan var omöjlig att kontrollera, bara låta den passera. En sömnparalys tolkar jag.
Det regnar kallt i Ropsten, man sicksackar mellan Kristdemokraternas representanter och moderaterna. Jag tillhör inte er ö, röstar inte på er.
Katten möter oss sen, den bor vid skolan. Skolan är ett annat land. En rymd som bara jag hittar till från Uppsala.
torsdag 19 augusti 2010
Långt söder om Stockholm
Det är för långt hem, i tid, i avstånd
I människor.
Någon har lagt sin tunga genomvåta kropp på mig. Jag går runt med denna människa och längtar bara hem. Hur ska jag kunna avgöra om det här är rätt?
Nog för att jag nästan har glömt dem filosoferna där hemma.
Men jag vill bli infångad av dem igen.
Där ute började jag formulera konst igen. Även om det är hårt, blir någon lycklig där inne.
Hoppar för färger och känslor.
Gör ett skutt av ljud och känsel. Sjunger en sång för de många olika sidorna.
Jag är rädd att det finns en kvot av människor, man kan ta in.
Den kanske fylldes i sommar. Nu är det höst och jag kan inte ta in fler.
I människor.
Någon har lagt sin tunga genomvåta kropp på mig. Jag går runt med denna människa och längtar bara hem. Hur ska jag kunna avgöra om det här är rätt?
Nog för att jag nästan har glömt dem filosoferna där hemma.
Men jag vill bli infångad av dem igen.
Där ute började jag formulera konst igen. Även om det är hårt, blir någon lycklig där inne.
Hoppar för färger och känslor.
Gör ett skutt av ljud och känsel. Sjunger en sång för de många olika sidorna.
Jag är rädd att det finns en kvot av människor, man kan ta in.
Den kanske fylldes i sommar. Nu är det höst och jag kan inte ta in fler.
måndag 16 augusti 2010
God natt sommar.
Jag gillade slutet, jag sa god natt.
Och drack lite vin på en sommarnation med Emelie.
Sommarens sista dag.
Och sedan var vädret tvunget att slå om, självklart skrämma mig såklart. Söndag.
Och jag mår illa.
Alla andra städer blev dystopier. Planerar den korta lila resa jag brukar göra friviligt och gärna till Morfar i Jakobsberg. Insomna
Men där var min
Min favorit dans,
På taken, i trägårdarna. Och det fanns så mycket bär att plocka.
Jag vet att det blir bra.
När jag är rädd hittar jag på saker, jag bytte nation.
Prags Nation. Den är mest kända för sin stora Klezmer bal!
Men den finns inte och jag ska inte ens bo i Uppsala längre. Sammanfattningsvis, jag är nervös!
Och drabbas av Edinburgh flashbacks.
Och drack lite vin på en sommarnation med Emelie.
Sommarens sista dag.
Och sedan var vädret tvunget att slå om, självklart skrämma mig såklart. Söndag.
Och jag mår illa.
Alla andra städer blev dystopier. Planerar den korta lila resa jag brukar göra friviligt och gärna till Morfar i Jakobsberg. Insomna
Men där var min
Min favorit dans,
På taken, i trägårdarna. Och det fanns så mycket bär att plocka.
Jag vet att det blir bra.
När jag är rädd hittar jag på saker, jag bytte nation.
Prags Nation. Den är mest kända för sin stora Klezmer bal!
Men den finns inte och jag ska inte ens bo i Uppsala längre. Sammanfattningsvis, jag är nervös!
Och drabbas av Edinburgh flashbacks.
lördag 14 augusti 2010
Fast jag vill helst hänga med Ugglor.
Vi sitter på taken snart. Domkyrkotornens höga tak.
Vi börjar flaxa med armarna av nervositet.
Vi väntar på svar.
Snart blir vi till fåglar. Armarna blir vingar. Det finns så många fåglar i Uppsala.
Många ligger döda, krossade av fönsterrutor.
Fågelskelätt.
Jag hoppas vi får ett svar. Annars ska jag bli presenterad av Lova för hennes svalor.
Då är jag inte är ensam där ute i fågelvärlden. Jag kanske kan skapa ett kontaktnät av svalor.
Fast jag vill nog helst hänga med Ugglor.
Jag ska inte till Skottland, jag ska vara riktigt nära.
Inte äns Öland fick mig.
Jag tror att glasrutan krossades för att vinden i mig ville slå upp det.
Som förra gången.
Vi börjar flaxa med armarna av nervositet.
Vi väntar på svar.
Snart blir vi till fåglar. Armarna blir vingar. Det finns så många fåglar i Uppsala.
Många ligger döda, krossade av fönsterrutor.
Fågelskelätt.
Jag hoppas vi får ett svar. Annars ska jag bli presenterad av Lova för hennes svalor.
Då är jag inte är ensam där ute i fågelvärlden. Jag kanske kan skapa ett kontaktnät av svalor.
Fast jag vill nog helst hänga med Ugglor.
Jag ska inte till Skottland, jag ska vara riktigt nära.
Inte äns Öland fick mig.
Jag tror att glasrutan krossades för att vinden i mig ville slå upp det.
Som förra gången.
tisdag 10 augusti 2010
Vaknar
I natt regnade det genom glaset, genom gardinerna, in i mitt huvud, in i mina drömmar.
Där bildades en farlig sjö. Den kokade.
100 grader och alla som drack dog.
Sällsamt
Men jag vaknade lycklig. Jag kan tänka mig hösten.
Jag tror att jag kommer kunna acceptera att jag inte kan vara på alla platser samtidigt, uppenbarligen inte i drömmen.
Jag gillar att inte vara där, men för perspektivets skull borde jag tagit tåget till Östersund.
Jag snöar in mig.
Jag gillade att resa, var beroende av att resa.
Men jag vaknar snart, jag har ställt min klocka på ringning.
Där bildades en farlig sjö. Den kokade.
100 grader och alla som drack dog.
Sällsamt
Men jag vaknade lycklig. Jag kan tänka mig hösten.
Jag tror att jag kommer kunna acceptera att jag inte kan vara på alla platser samtidigt, uppenbarligen inte i drömmen.
Jag gillar att inte vara där, men för perspektivets skull borde jag tagit tåget till Östersund.
Jag snöar in mig.
Jag gillade att resa, var beroende av att resa.
Men jag vaknar snart, jag har ställt min klocka på ringning.
onsdag 28 juli 2010
Pärlugglornas barn
Förtränger vackra Norrlandssommar. Jag vet att det tar mig så lång tid att åka dit ändå.
Längre tid än för andra.
Norrland var den kokande sjön. Min mardröm.
Resan dit tar fyra år.
Den tiden är mitt försvar.
Men sjön är mitt ansvar. Den kokar över. De vilda djuren blir aggressivare och fler.
De värsta är björnarna. Jag kan inte räknas, beröras, behövas. Synnerligen inte angås.
Säger jag.
De viktigaste är fåglarna. Pärleugglornas barn.
De sitter i träden och tittar. Jag rår över dem. Men inte nu längre.
De hör till sjön.
Jag förtränger.
Jag kommer inte ihåg någon. Jag tänker inte på någon.
Jag är upptagen.
Jag reser aldrig hem.
Jag glömde att det fanns pärleugglor.
Jag vill klara mig ändå utan dem. Fyra år är väldigt lång tid. Det är min ursäkt.
måndag 26 juli 2010
Det Krypande djuret
Med ens kom det ut något från hörnet.
Jag befann mig i min lillebrors rum. I en hastighet av en igelkott började den vandra över golvet.
Silverglimrande skalbagge.
Den var inte så liten som jag trodde. Blev större och större. Tills den var stor som en kanin eller en liten hund. Och från att först se silverglimmande ut såg jag att den i stället var genomskinlig och av gelé matreal.
Jag ropade.
”Mamma ett kryp!”
Jag hade en obehagskänsla för djuret. Äcklad som av en gråsugga.
Mamma tittade på den och lyfte upp den, då såg jag att den hade formen som en Buddhafigur.
”jasså, är det den! Den brukar komma fram i samband med brand, underligt att den alltid kommer ut ur det där hörnet”
Som ett slags varselvarelse.
St johannesgatan.
Jag har en bättre idé. Det fina huset utformas lite annorlunda.
Vi tänker oss huset så här:
4 våningar, 4 kök.
En källare, en vind.
En ingång, en bakdörr.
Varje våning har 11 rum, 11 hyresäster.
Huvudingången leder ut till Götgatan i Stockholm, bakdörren leder till en bakgata i Paris.
Fjärde våningen är Stockholm, där bor Stockholmsfolket. Där bor vi.
Tredje våningen: New York. Från ett av fönstren i något av rummen kan man svinga sig ut via en tvättlina och ta ett enkelt skutt ut i Central Park. Där bor dem som vill bo i New York. Lyckligtvis så brukar hyresgästen som har rummet med fönstret, Jane skita i att låsa och antigen sova eller vara någon annanstans. Så New York finns alltid tillgängligt än så länge. Hoppas hon stannar länge.
Andra våningen är den franska.
Och första våningen Uppsala. Då kan vi enkelt ta oss hem. Från köksfönstret klättrar man ut på St Johannesgatan.
På denna våning bor de bästa av nuvarande hyresgäster.
Vinden: Prag. Klättra ut genom takluckan bara och hoppa från tak till tack ner i Josefov. (Man måste vara lite modig)
Källaren: Indien. Genom tvättstugans fönster måste du smyga. Du kommer att hamna i en privat indisk trädgård. Den ligger i en djungel. Mysigt att sticka från stan ibland, men annars finns det inte så mycket där. Men det sägs bo en väldigt vacker Maharadja där.
Det blir lättsamt att pendla och mysigt med Prag, samt en massa andra fördelar.
Jag befann mig i min lillebrors rum. I en hastighet av en igelkott började den vandra över golvet.
Silverglimrande skalbagge.
Den var inte så liten som jag trodde. Blev större och större. Tills den var stor som en kanin eller en liten hund. Och från att först se silverglimmande ut såg jag att den i stället var genomskinlig och av gelé matreal.
Jag ropade.
”Mamma ett kryp!”
Jag hade en obehagskänsla för djuret. Äcklad som av en gråsugga.
Mamma tittade på den och lyfte upp den, då såg jag att den hade formen som en Buddhafigur.
”jasså, är det den! Den brukar komma fram i samband med brand, underligt att den alltid kommer ut ur det där hörnet”
Som ett slags varselvarelse.
St johannesgatan.
Jag har en bättre idé. Det fina huset utformas lite annorlunda.
Vi tänker oss huset så här:
4 våningar, 4 kök.
En källare, en vind.
En ingång, en bakdörr.
Varje våning har 11 rum, 11 hyresäster.
Huvudingången leder ut till Götgatan i Stockholm, bakdörren leder till en bakgata i Paris.
Fjärde våningen är Stockholm, där bor Stockholmsfolket. Där bor vi.
Tredje våningen: New York. Från ett av fönstren i något av rummen kan man svinga sig ut via en tvättlina och ta ett enkelt skutt ut i Central Park. Där bor dem som vill bo i New York. Lyckligtvis så brukar hyresgästen som har rummet med fönstret, Jane skita i att låsa och antigen sova eller vara någon annanstans. Så New York finns alltid tillgängligt än så länge. Hoppas hon stannar länge.
Andra våningen är den franska.
Och första våningen Uppsala. Då kan vi enkelt ta oss hem. Från köksfönstret klättrar man ut på St Johannesgatan.
På denna våning bor de bästa av nuvarande hyresgäster.
Vinden: Prag. Klättra ut genom takluckan bara och hoppa från tak till tack ner i Josefov. (Man måste vara lite modig)
Källaren: Indien. Genom tvättstugans fönster måste du smyga. Du kommer att hamna i en privat indisk trädgård. Den ligger i en djungel. Mysigt att sticka från stan ibland, men annars finns det inte så mycket där. Men det sägs bo en väldigt vacker Maharadja där.
Det blir lättsamt att pendla och mysigt med Prag, samt en massa andra fördelar.
måndag 12 juli 2010
Den kokande sjön.
Trådarna i hjärnan, brinner inte igen
Den där sjön, hade ett vatten som brukade vara kallt.
Men nu var det varmt.
Eftersom jag aldrig kom tillbaka färgades vattnet grått och blev alldeles för Varmt.
Sen kunde jag inte rädda det.
Sjön
Det var inte trådarna i hjärnan som brann upp, utan en plats som tillhörde min pappa, trodde jag.
En verkstad. Jag var rädd för att det var sjön, med sitt alldels för varma vatten.
Elden brann nära, men allting klarade sig.
Och jag kan åka hem.
Men jag låter sjön koka!
I Uppsala har jag skapat en dålig relation till vatten fåglar.
Jag förtjänar det alldeles säkert. Det märkligaste som hände var när vi satt vid strand kanten och jag såg bort en kort stund och sedan kände hur någon bet mig i stortån. Det var en and.
Jag mår så bra bland alla spöken, tror jag.
Den där sjön, hade ett vatten som brukade vara kallt.
Men nu var det varmt.
Eftersom jag aldrig kom tillbaka färgades vattnet grått och blev alldeles för Varmt.
Sen kunde jag inte rädda det.
Sjön
Det var inte trådarna i hjärnan som brann upp, utan en plats som tillhörde min pappa, trodde jag.
En verkstad. Jag var rädd för att det var sjön, med sitt alldels för varma vatten.
Elden brann nära, men allting klarade sig.
Och jag kan åka hem.
Men jag låter sjön koka!
I Uppsala har jag skapat en dålig relation till vatten fåglar.
Jag förtjänar det alldeles säkert. Det märkligaste som hände var när vi satt vid strand kanten och jag såg bort en kort stund och sedan kände hur någon bet mig i stortån. Det var en and.
Jag mår så bra bland alla spöken, tror jag.
onsdag 30 juni 2010
Chateau miranda
Chateau Miranda
Jag läste i tidningen och hittade mitt slott.
Det tillhörde en belgisk familj och sedan blev det barnhem till belgiska järnvägsarbetare.
Tänk om jag hade varit ett sådant barnhems barn.
Vi letar ett övergivet slott.
Rum, med högt i tak. Sprickor i väggarna. Krossat fönsterglas. Jag vill ha en mormor som bor där och ett får som betar i trädgården. Där ska jag bo.
Egentligen trodde jag nog bara att juni skulle vara en iskall mörk månad. Det verkade så.
Men den har varit Augustivarm, nästan Septembervarm. Jag är inte mörkrädd längre.
Jag klär mig i blått.
Och tänker att i mig finns Franska Rivieran, Domkyrkan är vackrare än Notre Dame. Jag är lyckig här.
Men bara för att jag vet att jag vilken dag som helst kan boka en tågbiljett, antingen hem, eller bara driva i väg någon annanstans. Driva bort i det strömmande vattnet. (Jag tror jag känner mig så säker för att vi vet om det värsta skulle inträffa så har vi vår båt, längs bort med floden . Livbåten)
Jag läser Hjärtdjur av Herta Muller:
”Den sjungande mormodern lever nio år längre än den bedjande farmodern. Och sex år längre än sitt förstånd lever den sjungande mormodern. Hon känner inte längre igen någon i huset. Hon känner nu bara igen sina sånger. En kväll går hon från ett hörn av rummet fram till bordet och säger i ljusskenet: Jag är så glad, att ni alla är hos mig i himlen. Hon vet inte längre att hon lever och måste sjunga sig till döds. Till henne kommer ingen sjukdom som kan hjälpa henne att dö."
Om sommaren vet man inte riktigt var man befinner sig, då är det bra att läsa. För kanske är jag med i den här boken. Den är verkligheten, i Uppsala.
Den utspelar sig i den rumänska diktaturen.
söndag 20 juni 2010
Spökkrabbor
Skrämda ögon att insvepas i.
Att inspireras av.
Som varma sjalar.
För jag är mörkrädd och frysen i juni.
Det blir enklare för mig om jag definierar er som spökkrabbor:
”Spökkrabbor kryper bara upp ur sina hålor vid särskilda tillfällen, för att äta och för att fortplanta sig.
De skulle antagligen inte komma på tanken att ta en promenad, arbeta, bara träffa någon, umgås”
Göran Dahlberg
Texten är hämtad från en bok om spöken som heter ”Att umgås med spöken”
Jag har här hittat ett lämpligt djur att föreställa mig det tillstånd som jag är mest rädd för.
jag skulle vilja vara bekväm med att inte göra något, men jag kan inte. Jag kan inte vara en spökkrabba. Jag kan inte ens bo i bara en stad, om en stad nu kunde vara en sådan spökkrabbehåla.
Inte ens i hela Skottland är jag nöjd. Ett helt land att vara en spökkrabba i, om man vill.
Spökkrabbor sugs ner i svarta hål.
Att inspireras av.
Som varma sjalar.
För jag är mörkrädd och frysen i juni.
Det blir enklare för mig om jag definierar er som spökkrabbor:
”Spökkrabbor kryper bara upp ur sina hålor vid särskilda tillfällen, för att äta och för att fortplanta sig.
De skulle antagligen inte komma på tanken att ta en promenad, arbeta, bara träffa någon, umgås”
Göran Dahlberg
Texten är hämtad från en bok om spöken som heter ”Att umgås med spöken”
Jag har här hittat ett lämpligt djur att föreställa mig det tillstånd som jag är mest rädd för.
jag skulle vilja vara bekväm med att inte göra något, men jag kan inte. Jag kan inte vara en spökkrabba. Jag kan inte ens bo i bara en stad, om en stad nu kunde vara en sådan spökkrabbehåla.
Inte ens i hela Skottland är jag nöjd. Ett helt land att vara en spökkrabba i, om man vill.
Spökkrabbor sugs ner i svarta hål.
måndag 14 juni 2010
Anarki
Jag vill så gärna berätta.
Vad som skapades och vad som dog. Hela staden vaknade och somnade i samma stund. Nu är jag kvar
Och runt mig har regnskogen skövlats, runt mig
Mina spöken
Och andarna är nästan försvunna.
Hur ska vi klara oss nu?
Vi flyttar in i Mumindalen, om vi får.
Det är aldrig tänkbart för mig att stanna. Vi är aldrig välkomna.
”jag är nog inte snusmumriken” Är det sant?
Jag kan inte spå, men det känns som att någonting verkligen är kört.
Men oroa dig inte.
Jag är lika orolig i alla tider. ”det glada tjugotalet”
Som Lågkonjunkturer
Krigstider
Och i en Anarki
Från ordning och reda till anarki. Vad gör man i en hopplös anarki?
I vilda västern.
Utan poliser. Man dricker, man skjuter vilka man vill.
Och man dör.
Jag försöker med garn. Sticka min ordning. Hänga saker i trådar,
Sticka murar ingen kan skjuta genom.
Sticka ett pansarskal.
Sticka en varm sjal.
Sticka historier.
Vad som skapades och vad som dog. Hela staden vaknade och somnade i samma stund. Nu är jag kvar
Och runt mig har regnskogen skövlats, runt mig
Mina spöken
Och andarna är nästan försvunna.
Hur ska vi klara oss nu?
Vi flyttar in i Mumindalen, om vi får.
Det är aldrig tänkbart för mig att stanna. Vi är aldrig välkomna.
”jag är nog inte snusmumriken” Är det sant?
Jag kan inte spå, men det känns som att någonting verkligen är kört.
Men oroa dig inte.
Jag är lika orolig i alla tider. ”det glada tjugotalet”
Som Lågkonjunkturer
Krigstider
Och i en Anarki
Från ordning och reda till anarki. Vad gör man i en hopplös anarki?
I vilda västern.
Utan poliser. Man dricker, man skjuter vilka man vill.
Och man dör.
Jag försöker med garn. Sticka min ordning. Hänga saker i trådar,
Sticka murar ingen kan skjuta genom.
Sticka ett pansarskal.
Sticka en varm sjal.
Sticka historier.
lördag 12 juni 2010
Marulksmänniskor
Jag är sanslös, som söker upp obekvämligheter.
Jag är sällsam.
Och glömsk. Därför kan vi bli en tragedi.
Tunnlar mörka vansinnesdagar, efter vansinniga lyckliga nätter. För jag kan inte sova, bara skriva, skriva. Inuti finns garn, tyger, grus, lava, växtlighet och människor.
Djuphavsgravar med marulkar.
Marulksmänniskor, jag kan inte beskriva hur jag saknar er.
Så jag kunde inte sova och lördagen blev en söndag. Jag försöker städa mitt rum som jag lovat mig själv. I förrgår, i går, idag, i morgon. Jag ska alltid i väg någonstans, nu är jag bara trött. Bor i en tunnel, ett tunnelseende. Skelettet känns, huden är tunn.
Och det är moln.
När jag har sovit kan jag stråla, en annan dag. Fast jag vill ha den dagen idag.
Då kan jag gå runt och lysa.
Över framtiden.
Jag är egentligen väldigt lycklig.
Förutsatt att jag inte förlorar några marulksmänniskor. Förutsatt att jag inte känner mig ensam i Stockholm.
Jag vill bo i ett akvarium.
Med muränan. Och paddan.
Fiskar simmar genom dina kläder, du sover i en å.
Jag är sällsam.
Och glömsk. Därför kan vi bli en tragedi.
Tunnlar mörka vansinnesdagar, efter vansinniga lyckliga nätter. För jag kan inte sova, bara skriva, skriva. Inuti finns garn, tyger, grus, lava, växtlighet och människor.
Djuphavsgravar med marulkar.
Marulksmänniskor, jag kan inte beskriva hur jag saknar er.
Så jag kunde inte sova och lördagen blev en söndag. Jag försöker städa mitt rum som jag lovat mig själv. I förrgår, i går, idag, i morgon. Jag ska alltid i väg någonstans, nu är jag bara trött. Bor i en tunnel, ett tunnelseende. Skelettet känns, huden är tunn.
Och det är moln.
När jag har sovit kan jag stråla, en annan dag. Fast jag vill ha den dagen idag.
Då kan jag gå runt och lysa.
Över framtiden.
Jag är egentligen väldigt lycklig.
Förutsatt att jag inte förlorar några marulksmänniskor. Förutsatt att jag inte känner mig ensam i Stockholm.
Jag vill bo i ett akvarium.
Med muränan. Och paddan.
Fiskar simmar genom dina kläder, du sover i en å.
fredag 11 juni 2010
Nyckelviksskolan
Grillkväll.
Till middag blev det Van Gogh gamla öra. Grillad och uppsvälld efter hundratal år.
Jag var vegetarian, så jag åt Halloumi. Det var någonting ännu värre.
Till Stockholm åker jag genom melankoliska gasmoln. Förgiftas av tankarna, när jag bär på tunga arbetsprover. Bara dit och tillbaka.
Och jag måste åka en extra gång för att skydda mig från mitt rum. Jag åker till morfar som inte förstår någonting. Han tror att grankatten är min.
Den har jag tagit med mig från Uppsala.
Underbara katt.
Jag kom in på Nyckelvikskolan!
Öland eller Nyckelvikskolan?
Nu mitt i natten har jag bestämt mig för Nyckelvikskolan. För det verkar jätte roligt. Och jag har varit där och nuddat vid atmosfären. Öland har jag bara föreställt mig. Jag tror det är som Wik. (Men jag tror tillvaron är omöjligt underbar, och introvert.)
Jag skulle vilja skriva, det är lite sorgligt. Känns som att övergiva...
Men jag är jätte glad att jag kommit in och jag har bubblor i mig av förväntan.
Linjen heter ”Färg, form och hantverk” och det ingår lite saker jag aldrig gjort, men jag vill, vill.
Textil form, vävning, trä, metal osv. Funderar på att ha uppgiften ”att lära mig sticka” över sommaren, inför detta.
Det som bekymrar mig är boende, och eventuellt pendlande. Jag vill inte överge Uppsala, men orkar kanske inte pendla. På Öland finns bara Skrivandet, inget pendlande, inget Uppsala, inget samhälle ingen verklighet. Men det kanske är för lätt.
Nu stannar jag nära. www.nyckelviksskolan.se
I natten har jag bestämt mig, men det får ses som ett övervägande för det är bara natt och då tänker man i drömmar.
I Sommar tänkte vi åka till Istanbul. Orientexpressen. Adam och jag skulle lösa ett mord. (Fröväntar jag mig) Vill ni följa med? risken finns att ni faller offer för en mördare.
Hur som helst vill jag allra mest till Istanbul och i andra hand till Franska Rivieran. Men väldigt mycket vill jag stanna här också.
Till middag blev det Van Gogh gamla öra. Grillad och uppsvälld efter hundratal år.
Jag var vegetarian, så jag åt Halloumi. Det var någonting ännu värre.
Till Stockholm åker jag genom melankoliska gasmoln. Förgiftas av tankarna, när jag bär på tunga arbetsprover. Bara dit och tillbaka.
Och jag måste åka en extra gång för att skydda mig från mitt rum. Jag åker till morfar som inte förstår någonting. Han tror att grankatten är min.
Den har jag tagit med mig från Uppsala.
Underbara katt.
Jag kom in på Nyckelvikskolan!
Öland eller Nyckelvikskolan?
Nu mitt i natten har jag bestämt mig för Nyckelvikskolan. För det verkar jätte roligt. Och jag har varit där och nuddat vid atmosfären. Öland har jag bara föreställt mig. Jag tror det är som Wik. (Men jag tror tillvaron är omöjligt underbar, och introvert.)
Jag skulle vilja skriva, det är lite sorgligt. Känns som att övergiva...
Men jag är jätte glad att jag kommit in och jag har bubblor i mig av förväntan.
Linjen heter ”Färg, form och hantverk” och det ingår lite saker jag aldrig gjort, men jag vill, vill.
Textil form, vävning, trä, metal osv. Funderar på att ha uppgiften ”att lära mig sticka” över sommaren, inför detta.
Det som bekymrar mig är boende, och eventuellt pendlande. Jag vill inte överge Uppsala, men orkar kanske inte pendla. På Öland finns bara Skrivandet, inget pendlande, inget Uppsala, inget samhälle ingen verklighet. Men det kanske är för lätt.
Nu stannar jag nära. www.nyckelviksskolan.se
I natten har jag bestämt mig, men det får ses som ett övervägande för det är bara natt och då tänker man i drömmar.
I Sommar tänkte vi åka till Istanbul. Orientexpressen. Adam och jag skulle lösa ett mord. (Fröväntar jag mig) Vill ni följa med? risken finns att ni faller offer för en mördare.
Hur som helst vill jag allra mest till Istanbul och i andra hand till Franska Rivieran. Men väldigt mycket vill jag stanna här också.
måndag 7 juni 2010
Inga beslut
Det växer
Inga beslut
Nu.
Varken tågresor, flygresor, Istanbuldrömmar eller förväntade upprörda situationer.
Jag bestämmer ingenting idag. Inte äns över picknickar i Humlegården.
Men i morgon
Om jag får ett brev, då öppnar jag det inte innan vi tecknat i tre timmar.
Kanske inte innan, jag och Malin fikat på Cafét med de mystiska , sig själva ansedda mycket musikaliska och välkända gubbar.
”Jag som har varit på svensk toppen ett X antal gånger….”
”jag som har varit i musikindustri…”
Jag hör växtligheten
Växa
PÅ andra platser.
Katter som sitter i gräset med mig.
Jag hör dem trampa om kring
Jag hör genom pulsen och genom halvdrömmar, lite vin eller lite öl.
Utanför dör staden.
Jag och några få är dem som överlever. Som
Lever i Spökstaden.
Jag är ett land
Ett fantasiland
Jag är Island och ambassadör över mumindalen.
Jag är bara på skoj.
Inga beslut
Nu.
Varken tågresor, flygresor, Istanbuldrömmar eller förväntade upprörda situationer.
Jag bestämmer ingenting idag. Inte äns över picknickar i Humlegården.
Men i morgon
Om jag får ett brev, då öppnar jag det inte innan vi tecknat i tre timmar.
Kanske inte innan, jag och Malin fikat på Cafét med de mystiska , sig själva ansedda mycket musikaliska och välkända gubbar.
”Jag som har varit på svensk toppen ett X antal gånger….”
”jag som har varit i musikindustri…”
Jag hör växtligheten
Växa
PÅ andra platser.
Katter som sitter i gräset med mig.
Jag hör dem trampa om kring
Jag hör genom pulsen och genom halvdrömmar, lite vin eller lite öl.
Utanför dör staden.
Jag och några få är dem som överlever. Som
Lever i Spökstaden.
Jag är ett land
Ett fantasiland
Jag är Island och ambassadör över mumindalen.
Jag är bara på skoj.
fredag 4 juni 2010
Blommande sommar melankoli
Augusti
I observatorielunden öppnade jag ett kuvert.
Det finns så mycket framtid i några siffror och bokstäver
jag ska till Stockholm och drabbas av mer. Vad ska jag göra med den veckan? Den känslan?
Blommande sommar melankoli
Plockar dem stilla.
Melankolisk stad. Staden är en storstad av blått att cykla genom. Torsdagsnatt.
Plockar upproret som lyste upp i dig när du såg mig. De underhåller i trisstesen. Du blev rädd.
Obekvämt och
Upprörande. Ljuvligt.
Tågen går än så långe inte norrut, jag försöker, stanna.
Jag kan inte tänka mig att resa bakåt 4 år. Min röda kappa blir grå. Mina skuttande steg, blir försynta tassande. Fast jag vill
Ha växterna.
Bekymrade skog. Kvittrande andar, mina spöken
Helt ensam med naturen. Helt ensam utan natt.
I observatorielunden öppnade jag ett kuvert.
Det finns så mycket framtid i några siffror och bokstäver
jag ska till Stockholm och drabbas av mer. Vad ska jag göra med den veckan? Den känslan?
Blommande sommar melankoli
Plockar dem stilla.
Melankolisk stad. Staden är en storstad av blått att cykla genom. Torsdagsnatt.
Plockar upproret som lyste upp i dig när du såg mig. De underhåller i trisstesen. Du blev rädd.
Obekvämt och
Upprörande. Ljuvligt.
Tågen går än så långe inte norrut, jag försöker, stanna.
Jag kan inte tänka mig att resa bakåt 4 år. Min röda kappa blir grå. Mina skuttande steg, blir försynta tassande. Fast jag vill
Ha växterna.
Bekymrade skog. Kvittrande andar, mina spöken
Helt ensam med naturen. Helt ensam utan natt.
fredag 28 maj 2010
Ört te
Sluta inte
Dansa
Låt mig få vara det gröna ögonblicket. Den gnistrande gröna rörelsen.
Ta min hand. Stora natt
Ån regnar över oss. Ut över armar och ben. Över magen, blå flodernas blodådror.
Lyser genom min för vita hy.
Låt mig och dig få vara den gröna dansen.
Jag försökte med ört te att bli en normal person. Jag kokade ägg, alldeles för länge och åt min frukost alldels för långsamt. Men sen lyssnade jag på ord. Gör så att jag kan äta fortare. Jag gillar bättre att prata.
Såg bilder.
Penslar och pennor. Ett hårspänne som är en trollslända. Och mitt urskogshår.
Jag försöker igen. Ört te, lite mjölk också. Jag försöker om jag promenerar. Långt bort. Underliga människor dyker upp.
Om jag skulle måla någonting kanske det skulle gå över, teckna en form som inte finns. Mellanrum.
Vanliga personer gillar att se på Tv-serier.
Det vore så enkelt.
Jag har ingen TV. Jag kan ingenting.
Jag kan inte alla de där namnen, jag blir inte lugn. Jag försöker med växter.
Sju sorters blommor.
Decadesnen botas av blommor.
Huvudverk botas inte av huvdverkstabletter. Åska botar sommarhetta.
Dansa
Låt mig få vara det gröna ögonblicket. Den gnistrande gröna rörelsen.
Ta min hand. Stora natt
Ån regnar över oss. Ut över armar och ben. Över magen, blå flodernas blodådror.
Lyser genom min för vita hy.
Låt mig och dig få vara den gröna dansen.
Jag försökte med ört te att bli en normal person. Jag kokade ägg, alldeles för länge och åt min frukost alldels för långsamt. Men sen lyssnade jag på ord. Gör så att jag kan äta fortare. Jag gillar bättre att prata.
Såg bilder.
Penslar och pennor. Ett hårspänne som är en trollslända. Och mitt urskogshår.
Jag försöker igen. Ört te, lite mjölk också. Jag försöker om jag promenerar. Långt bort. Underliga människor dyker upp.
Om jag skulle måla någonting kanske det skulle gå över, teckna en form som inte finns. Mellanrum.
Vanliga personer gillar att se på Tv-serier.
Det vore så enkelt.
Jag har ingen TV. Jag kan ingenting.
Jag kan inte alla de där namnen, jag blir inte lugn. Jag försöker med växter.
Sju sorters blommor.
Decadesnen botas av blommor.
Huvudverk botas inte av huvdverkstabletter. Åska botar sommarhetta.
torsdag 27 maj 2010
Husdjurslistan (kommer längre ner på sidan)
Vad bor i mig?
En virvlande drake.
Jag ville nästan, nästan stanna. Jag kan springa omkring så bra.
Jag brukade gå från hus till hus. Så rastlös. Inga plats
Och nu går jag från land till land.
Det kommer att komma beslut. Jag måste välja en grej.
Jag gör en rangordning nu, så kan titta på det här sedan, när resultatet kommit in.
1.Tredimensionell form – arkitektur och design
2.Nyckelviskolan färg form och hantverk
3.Gerlesborgskolan måleri
Stockholms skolor, Jag kan bo i Uppsala om jag orkar. Jag kan springa runt lika mycket som nu.
Jag skulle till och med kunna göra något på Kalmar om jag vill.
En liten grej.
Jag vet inte Varför jag inte ville tillhöra Stockholm. (För ett tag sedan)
Sedan är det folkhögskolorna och dem kan jag inte rangordna.
Ölands skrivarskola (Som jag har kommit in på)
Ölands konstskola år 2
Lunnevads konstkola år 2 (jag var där, Skottland vibbar, nej jag vill hällre bo på Öland)
Biskop arnö skrivarskola (vet inte varför jag sökte, jätte svår skola, men den ligger på en ö med ett slott och nära Stockholm)
Kan jag?
Det bor vilda djur i mig.
Vill dem sova en natt. Kan jag skriva på en Ö i ett år? Är det, det som mina drakar behöver?
Eller måste jag bli vuxen, bo i en stad. Kanske till och med ensam?
Och efter allt det här kommer Uppsala Universitet.
Men jag har ju kommit in på en skola nu, så nej.
Men!
Jag tycker om att lära mig.
Men jag hatar det också. Jag hatar att inte få skapa.
Det finns Husdjur.
*Jag har en sjöhäst som simmar in och ut genom undervattensrummet.
*Pelle har eremit som bor i kollektivets bastu, för tillfället. Han är en även en slags beskyddare. Otroligt attraktiv för alla, men klär sig i Ica Luthagenpåsar. Långt skägg, långt hår. Vis. Hänger runt ån vissa kvällar.
*Malin har en Karl Johansvamp som hon bär på i ett terrarium.
*Karin har ett får.
*Kevin har tre fjärilar som sitter på hans axlar. En gul, att kommunicera med, en blå som läser människors tankar. En ögonfjäril. Bara Kevin vet vad den gör. Fjärilarna förpuppar sig under vintern i Kevins hår. (Därför bör han spara ut det lagom till vintern)
*Adams husdjur är Kevin.
*Lovisa har en flock vildhästar. Bara hon vet var dem är.
*Anna har kaniner, som följer henne för evigt. Dem blir fler, fler och fler…..
*Lova har svalor.
*Tor har en giraff som gillar att äta gamla herrcyklar (dem är lite syrligare än dam cyklar). Det är bra att ha en giraff i Uppsala!
*Simon har en huggorm.
*Sebbe har en humla som kan göra konster.
En virvlande drake.
Jag ville nästan, nästan stanna. Jag kan springa omkring så bra.
Jag brukade gå från hus till hus. Så rastlös. Inga plats
Och nu går jag från land till land.
Det kommer att komma beslut. Jag måste välja en grej.
Jag gör en rangordning nu, så kan titta på det här sedan, när resultatet kommit in.
1.Tredimensionell form – arkitektur och design
2.Nyckelviskolan färg form och hantverk
3.Gerlesborgskolan måleri
Stockholms skolor, Jag kan bo i Uppsala om jag orkar. Jag kan springa runt lika mycket som nu.
Jag skulle till och med kunna göra något på Kalmar om jag vill.
En liten grej.
Jag vet inte Varför jag inte ville tillhöra Stockholm. (För ett tag sedan)
Sedan är det folkhögskolorna och dem kan jag inte rangordna.
Ölands skrivarskola (Som jag har kommit in på)
Ölands konstskola år 2
Lunnevads konstkola år 2 (jag var där, Skottland vibbar, nej jag vill hällre bo på Öland)
Biskop arnö skrivarskola (vet inte varför jag sökte, jätte svår skola, men den ligger på en ö med ett slott och nära Stockholm)
Kan jag?
Det bor vilda djur i mig.
Vill dem sova en natt. Kan jag skriva på en Ö i ett år? Är det, det som mina drakar behöver?
Eller måste jag bli vuxen, bo i en stad. Kanske till och med ensam?
Och efter allt det här kommer Uppsala Universitet.
Men jag har ju kommit in på en skola nu, så nej.
Men!
Jag tycker om att lära mig.
Men jag hatar det också. Jag hatar att inte få skapa.
Det finns Husdjur.
*Jag har en sjöhäst som simmar in och ut genom undervattensrummet.
*Pelle har eremit som bor i kollektivets bastu, för tillfället. Han är en även en slags beskyddare. Otroligt attraktiv för alla, men klär sig i Ica Luthagenpåsar. Långt skägg, långt hår. Vis. Hänger runt ån vissa kvällar.
*Malin har en Karl Johansvamp som hon bär på i ett terrarium.
*Karin har ett får.
*Kevin har tre fjärilar som sitter på hans axlar. En gul, att kommunicera med, en blå som läser människors tankar. En ögonfjäril. Bara Kevin vet vad den gör. Fjärilarna förpuppar sig under vintern i Kevins hår. (Därför bör han spara ut det lagom till vintern)
*Adams husdjur är Kevin.
*Lovisa har en flock vildhästar. Bara hon vet var dem är.
*Anna har kaniner, som följer henne för evigt. Dem blir fler, fler och fler…..
*Lova har svalor.
*Tor har en giraff som gillar att äta gamla herrcyklar (dem är lite syrligare än dam cyklar). Det är bra att ha en giraff i Uppsala!
*Simon har en huggorm.
*Sebbe har en humla som kan göra konster.
tisdag 25 maj 2010
Nostalgia, längtans och känslans sjukdom.
Säg det ordet, den platsen och blicken försvinner
Jag är expert på nostalgi.
Jag vet hur man gör för att aldrig bli frisk, eller aldrig bli sjuk.
Jag behöver inte låta mig drabbas, jag låter dem andra drabbas.
Jag vill inte ha deras minnen. Den staden en gång.
Många år är värda mycket lite.
Tankarna går aldrig norrut.
Jag upprörs av staden, av landet.
Djur och växter
Ljud och dofter
Människor.
Jag botas av uppror.
Jag skriver hemtenta och reser till en konstskola.
Där upptäcker jag något märkligt, men inte skrämmande. På den här skolan rör sig människor som liknar dem på Edinburgh College of art.
Någon liknar någon med mycket rött hår, någon är min väninna Anna från Manchester (den här gången från Göteborg) Och lokalerna, även konsten känns skottland.
På Wik var det något annat. Kanske mer Stockholmsinfluerat. Eller mer dröm,
mer undervattensrum.
Jag är okej. Drabbas inte av ett uppror. Jag väntar och ser.
Hemtentan handlar om anorexia och jag upptäcker fruktansvärda saker.
Läser om en sjukdom
Kloros. 1800tales vackra sjukdom.
Medel och överklassens flickors ideal. Liten, ömtålig och vacker.
Samma sak som anorexia. Amerikanska läkare, som inte bekymrade sig, som tyckte att den var ett ideal inte ett problem. Friskhet var inte något beundransvärt, om man inte var pojke.
Kloros gav hög fertilitet trodde man. Nattsvarta 1800tal.
Jag känner mest för Stockholm.
Jag är expert på nostalgi.
Jag vet hur man gör för att aldrig bli frisk, eller aldrig bli sjuk.
Jag behöver inte låta mig drabbas, jag låter dem andra drabbas.
Jag vill inte ha deras minnen. Den staden en gång.
Många år är värda mycket lite.
Tankarna går aldrig norrut.
Jag upprörs av staden, av landet.
Djur och växter
Ljud och dofter
Människor.
Jag botas av uppror.
Jag skriver hemtenta och reser till en konstskola.
Där upptäcker jag något märkligt, men inte skrämmande. På den här skolan rör sig människor som liknar dem på Edinburgh College of art.
Någon liknar någon med mycket rött hår, någon är min väninna Anna från Manchester (den här gången från Göteborg) Och lokalerna, även konsten känns skottland.
På Wik var det något annat. Kanske mer Stockholmsinfluerat. Eller mer dröm,
mer undervattensrum.
Jag är okej. Drabbas inte av ett uppror. Jag väntar och ser.
Hemtentan handlar om anorexia och jag upptäcker fruktansvärda saker.
Läser om en sjukdom
Kloros. 1800tales vackra sjukdom.
Medel och överklassens flickors ideal. Liten, ömtålig och vacker.
Samma sak som anorexia. Amerikanska läkare, som inte bekymrade sig, som tyckte att den var ett ideal inte ett problem. Friskhet var inte något beundransvärt, om man inte var pojke.
Kloros gav hög fertilitet trodde man. Nattsvarta 1800tal.
Jag känner mest för Stockholm.
söndag 23 maj 2010
Temat har varit ån. (Maj månad)
Temat har varit ån.
Jag skulle ha fallit ner i ån (det var nära), då hade kanske tema ån varit klart. Nu blir det aldrig klart. Ån drar till sig mig hela tiden och de konstigaste människorna dyker upp.
Kanske är det min röda kappa.
Jag hade en släkting som emigrerade på artonhundratalet.
Jag ska aldrig göra så.
Men jag är på väg för tredje gången. Men ingen flyttar väl mera för att försvinna. Jag ska stanna borta en liten stund, eller stanna i en viss närhet.
(Stockholm kanske) Stockholm var underbart. Parker som Paris.
Minns Parc Monceau.
Det fanns ett visst mörker över The Meadows. Jag var där på dagen men det var ändå alltid natt. The Meadawos är ett hav mellan gamla stan och studetbostadsområderna i Edinburgh. Det är inte min favorit park.
Jag skapade ett slags rörligt ljus som vandrade där om nätterna. Varför minns jag alla parker i Edinburgh så mörka?
I Köpenhamn finns min favorit park.
Jag skulle ha fallit ner i ån (det var nära), då hade kanske tema ån varit klart. Nu blir det aldrig klart. Ån drar till sig mig hela tiden och de konstigaste människorna dyker upp.
Kanske är det min röda kappa.
Jag hade en släkting som emigrerade på artonhundratalet.
Jag ska aldrig göra så.
Men jag är på väg för tredje gången. Men ingen flyttar väl mera för att försvinna. Jag ska stanna borta en liten stund, eller stanna i en viss närhet.
(Stockholm kanske) Stockholm var underbart. Parker som Paris.
Minns Parc Monceau.
Det fanns ett visst mörker över The Meadows. Jag var där på dagen men det var ändå alltid natt. The Meadawos är ett hav mellan gamla stan och studetbostadsområderna i Edinburgh. Det är inte min favorit park.
Jag skapade ett slags rörligt ljus som vandrade där om nätterna. Varför minns jag alla parker i Edinburgh så mörka?
I Köpenhamn finns min favorit park.
fredag 21 maj 2010
Prinsesstårtan och dess sällskaps historia.
Prinsesstårtan skapades omkring 1850. Ett bakverk: en tårta med grädde, tårtbotten och sylt inuti.
Men framförallt:
Grön marsipan och en röd ros ovanpå.
Man kan äta den hur man vill, men det finns sätt som är att föredra.
Den här artikeln, skall handla om de mytomspunna sällskap som uppkommit kring Prinsesstårteätandet. I seklets sista decennium började en kult spridas kring prinsesstårtan. Personer (från början bara män) som insett den stora njutningen i den gröna marsipanen började samlas i sällskap för att äta prinsesstårta. Dem kallas för Prinsar (nu också Prinsessor) Tillsammans gick dem till caféer och beställde in hela prinsesstårtor. Med fina silver eller guld redskap. (Med personens initialer inristade i) skär de vördnadsfullt ett snitt i marsipanskalet för att sedan rulla av det med en särskild rullare. Sen äter de upp marsipanen, bara marsipanen och ber kypare komma in för att slänga bort innehållet. Rosen är ansedd som den ultimata trofén och i sällskap får den av högst rang äta upp den. Dessa brukar kallas för Konungar eller Drottningar. Rosen tas av och läggs på ett särskilt silverfat innan den äts upp.Dessa ”prinsar” kan liknas vid de så kallade bratsen i dag som gillar att spruta bort champagne. Dock har det dem betydligt mer klass.
På 1990-talet uppkom det flera subkulturer till Prinsarna.
Prats som kan liknas väldigt mycket vid bratsen och är en slags wannabeprinsar Dem är egentligen inte ute efter att njuta av den underbara marsipanen utan gillar att se på när en så kallad ”vasall” eller som dem kallar dem ”inälvsätare” först äter upp innehållet i tårtan för att sen själva äta upp marsipanen. Vasallerna älskar innehållet, men gillar inte marsipanen och dessa två gruppar brukar oftast äta prinsesstårta tillsammans. Men att vara en vasall kan upplevas som något väldigt smutsigt och lågt stående i prinsesstårtans hierarki. Prinsar skulle aldrig falla sig i att låta en vassal äta upp innehållet först, det finns ingen stil i det tycker dem och är inte intresserad att låta andra förödmjuka sig. Däremot är det underförstått mellan prinsarna och kyparna att innehållet inte ska slängas (fast det utåt sätt ser ut så) utan ges i hemlighet till vasallerna efftråt.
Prinsarna har sin första prinsesstårteafton andra söndagen i maj och skall påbörjat så nära klockslaget fem som möjligt. Processen är utdragen och skall inte avslutas fören vid sju. Då dricks det vanligtvis några glas absint eller eventuellt champagne. Detta är en del av ritualen. Sedan återkommer det en afton varje söndag andra veckan i månaden fram till hösten. Maj är den stora invigningsaftonen för säsongen och en av de mest betydelsefullaste. I juli, finns det möjlighet att inviga nya personer i sällskapet. Dock kan sägas att det är omöjligt att fejka att man gillar marsipan om man inte gör det (det är mycket vanligt att folk vill vara med i alla fall, för dessa sällskap brukar ha höga positioner i samhället. De kan ses som hemliga ordnar). Prinsarna märker direkt.
Olika sällskap har lite olika regler och riter, vissa är mer anrika än andra och några få har sina rötter från de första sällskap som bildades 1890.
”Törnrosbröderna” Inte lika strikta och stränga som Roskavaljererna. Brukar även kallas för marsipanbohmerna. Dem har oftast konstnärliga intressen. Är poeter, musikaliska eller konstnärer. Dem har ett avslappnat sätt, men klär sig också mycket stillfullt, men färggladare med exempelvis vackra sjalar med broderade törnrosor på. Skulle inte utesluta en medlem som inte gillade marsipan, dem uppskattar människor med intressanta samtal, men är naturligtvis i första hand ett marsipanälskande sällskap. Rött vin dricks gärna både till och efteråt. I stället för kaffe, men även absint passar dessa damer och herrar. Törnrosbröderna intresserar sig inte för att strida med Rosenkavaljerna om tronen som den mest aktade prinsesstårtesällskap. Salvador Dali var medlem i detta sällskap och var en av de få personer utanför Sverige som invigts i prinsesstårteätandet. Hans mustasch var ett mode som gick bland alla männen i gruppen. Både konstnärsparen Isac Grünewald, Kerstin Hjertén och Karin och Carl Larson var medlemmar i Törnrosbröderna.
Det tredje sällskapet jag ska pressentera är det sällskap som det finns minst fakta om.
”Blåa tårtans systrar och bröder” Det är det hemligaste sällskapet och hur deras riter exakt går till är inte känt. Detta sällskap är det som Strindberg valde att gå med i när han gick ur ronsenkavaljererna. Det är ett spirituellt sällskap med fokus på andevärlden. Det talas om att deras aftnar egentligen mer liknar seanser och dem ligger lite senare på kvällen en vad som är brukligt. Deras prinsesstårta är Blå. Bland annatspår dem i grädde och var inspirerade av Swedenborg.
Selma Lagerlöf som först var en trönrsobror, men som blev invigd i Rosenkavaljerna när det blev tillåtet för kvinnor att vara med. Hon blev aldrig drottning, men förde dem intressantaste samtalen i hennes sällskap.
Sven Hedin var medlem i Rosenkavaljerna. Han hade ett hett temperament och kunde om marsipanen inte var tillräkligt god ställa till med en scen. Med ett häftigt snitt i tårtan kunde han resa sig upp och få hela sällskapet med sig. En sådan händelse skulle vara förödande för det konditori eller café som drabbats. Det sägs även att han skvätt grädde på ett annat sällskap som valt att besöka det som han kallar för ”sitt” konditori vid samma tillfälle som hans sällskap kommit dit.
Verner von Heidenstam hade ett kort och misslyckat medlemskap i Rosenkavaljerna. Han ville bli invigd eftersom han visste att det förekom intressanta samtal på dessa aftnar som han ville delta i dock uppskattade han inte marsipan, faktiskt avskydde han det. Men höll god min i tre aftnar, men blev under den tredje och sista aftonen upptäckt av de andra och utsparkad . En sorglig historia.
I dag finns ett sjutiotal sällskap med olika inriktningar. pratssällskap är nästan lika vanliga som prinssällskap. Det finns även vasaller som bildat föreningar. Och det är vanligt att sällskap hittar på helt nya regler som aldrig skull godtjänas i de gamla goda tiderna.
Säde och Saras filosofi runt prinsesstårtans fantastiska historia. En maj eftermiddag i Stockholm med prinsesstårta på vårt favorit café.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)