Idérna

Jag kände igen surrealism från Edinburgh. Augustis sista veckor.
Kroppens reaktion.
Hålet i min rygg, isbjörnen på mina axlar. Var det ingen annan som kände så?
Som drömde mardrömmar, upplevde sömnparalyser och satt på tunnelbanan, mot ropsten och ville fly. Hoppa av tåget och åka tillbaka. Beslutets dag var onsdag. På torsdagen gjorde jag uppror mot mina romantiska idéer och det blev som vanligt en stormig höst.
Jag drömde till och med att mitt fönster inte bara krossades utan flög ut, från sina fönsterkarmar.
För tredje gången skulle jag behöva kontakta husförmannen.
Nu åker jag till Stockholm för att vara lycklig i fortsättningen. Den världsrymden på Lidingö är inte min längre.

Jag tycker om idéer, iden att bo i gamla stan i Edinburgh, vid spökkyrkogården. Att min adress var så långt borta. Nu måste jag lära mig skillnaderna på idéerna och verkligheten.
Att vara emigrant som då och iden att vara det. Att vara arkitekt eller iden att vara det.

Hur som helst så bestämde jag mig för att vara sjuk en dag, en torsdag. Jag ringde lärarinstitutionen
Och Dem sa ja, jag ringde Nyckelviken, dem blev bestörta, men sa ja. Så nu blir jag bildlärare.

Sömnparalys

Universums svarta hål var mycket större än vi trodde.
I mitt centrum, Uppsala, försvinner dem. Dem som går för nära.
Jag visste inte att det var så illa.
Jag åker därifrån varje dag. Har slutat att längta tillbaka.
Huset har befolkats av de levande och mina spöken har skrämts bort. Jag är med de döda.
Men jag undrar om jag egentligen bara skulle vilja stanna och bli ingenting där.
Och så upplevde jag en sömnparalys.
Jag drömde om människors obalans. vansinnigheten visualiserades i människor som blev monstervarelser för sig själva.
Var det mig själv?
Sen i mellansömn stadiet kom en våg, av en fysisk obehagskänsla, som pressades sig genom min rygg. Ett mörker.
Den skulle in och upphöra. Som besatthet.
Känslan var omöjlig att kontrollera, bara låta den passera. En sömnparalys tolkar jag.

Det regnar kallt i Ropsten, man sicksackar mellan Kristdemokraternas representanter och moderaterna. Jag tillhör inte er ö, röstar inte på er.
Katten möter oss sen, den bor vid skolan. Skolan är ett annat land. En rymd som bara jag hittar till från Uppsala.

Långt söder om Stockholm

Det är för långt hem, i tid, i avstånd
I människor.
Någon har lagt sin tunga genomvåta kropp på mig. Jag går runt med denna människa och längtar bara hem. Hur ska jag kunna avgöra om det här är rätt?
Nog för att jag nästan har glömt dem filosoferna där hemma.
Men jag vill bli infångad av dem igen.

Där ute började jag formulera konst igen. Även om det är hårt, blir någon lycklig där inne.
Hoppar för färger och känslor.
Gör ett skutt av ljud och känsel. Sjunger en sång för de många olika sidorna.

Jag är rädd att det finns en kvot av människor, man kan ta in.
Den kanske fylldes i sommar. Nu är det höst och jag kan inte ta in fler.

God natt sommar.

Jag gillade slutet, jag sa god natt.
Och drack lite vin på en sommarnation med Emelie.
Sommarens sista dag.
Och sedan var vädret tvunget att slå om, självklart skrämma mig såklart. Söndag.
Och jag mår illa.
Alla andra städer blev dystopier. Planerar den korta lila resa jag brukar göra friviligt och gärna till Morfar i Jakobsberg. Insomna

Men där var min
Min favorit dans,
På taken, i trägårdarna. Och det fanns så mycket bär att plocka.

Jag vet att det blir bra.

När jag är rädd hittar jag på saker, jag bytte nation.
Prags Nation. Den är mest kända för sin stora Klezmer bal!
Men den finns inte och jag ska inte ens bo i Uppsala längre. Sammanfattningsvis, jag är nervös!
Och drabbas av Edinburgh flashbacks.

Fast jag vill helst hänga med Ugglor.

Vi sitter på taken snart. Domkyrkotornens höga tak.
Vi börjar flaxa med armarna av nervositet.
Vi väntar på svar.
Snart blir vi till fåglar. Armarna blir vingar. Det finns så många fåglar i Uppsala.
Många ligger döda, krossade av fönsterrutor.
Fågelskelätt.
Jag hoppas vi får ett svar. Annars ska jag bli presenterad av Lova för hennes svalor.
Då är jag inte är ensam där ute i fågelvärlden. Jag kanske kan skapa ett kontaktnät av svalor.
Fast jag vill nog helst hänga med Ugglor.

Jag ska inte till Skottland, jag ska vara riktigt nära.
Inte äns Öland fick mig.
Jag tror att glasrutan krossades för att vinden i mig ville slå upp det.
Som förra gången.

Vaknar

I natt regnade det genom glaset, genom gardinerna, in i mitt huvud, in i mina drömmar.
Där bildades en farlig sjö. Den kokade.
100 grader och alla som drack dog.
Sällsamt

Men jag vaknade lycklig. Jag kan tänka mig hösten.
Jag tror att jag kommer kunna acceptera att jag inte kan vara på alla platser samtidigt, uppenbarligen inte i drömmen.
Jag gillar att inte vara där, men för perspektivets skull borde jag tagit tåget till Östersund.
Jag snöar in mig.
Jag gillade att resa, var beroende av att resa.

Men jag vaknar snart, jag har ställt min klocka på ringning.