Jag kände igen surrealism från Edinburgh. Augustis sista veckor.
Kroppens reaktion.
Hålet i min rygg, isbjörnen på mina axlar. Var det ingen annan som kände så?
Som drömde mardrömmar, upplevde sömnparalyser och satt på tunnelbanan, mot ropsten och ville fly. Hoppa av tåget och åka tillbaka. Beslutets dag var onsdag. På torsdagen gjorde jag uppror mot mina romantiska idéer och det blev som vanligt en stormig höst.
Jag drömde till och med att mitt fönster inte bara krossades utan flög ut, från sina fönsterkarmar.
För tredje gången skulle jag behöva kontakta husförmannen.
Nu åker jag till Stockholm för att vara lycklig i fortsättningen. Den världsrymden på Lidingö är inte min längre.
Jag tycker om idéer, iden att bo i gamla stan i Edinburgh, vid spökkyrkogården. Att min adress var så långt borta. Nu måste jag lära mig skillnaderna på idéerna och verkligheten.
Att vara emigrant som då och iden att vara det. Att vara arkitekt eller iden att vara det.
Hur som helst så bestämde jag mig för att vara sjuk en dag, en torsdag. Jag ringde lärarinstitutionen
Och Dem sa ja, jag ringde Nyckelviken, dem blev bestörta, men sa ja. Så nu blir jag bildlärare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar