Härvor

”Av skogen minns hon inte mycket annat än det där hemska ljudet som steg och sjönk genom hela den ensamma natten.” Johanna Holmström Camera Obscura

Jag gillar härvor
Mörka ruttnande lövhögar som det bor igelkottar i.
Jag gillar garnnystan och tovigt hår.
Men jag är avundsjuk på de organiserade, dem som inte attraheras av oordningen, som inte riskerar att falla ner från ett högt tak.
Eller som inte behöver en vacker byggnad, med stora rum, stora salar med höga fönster. Dem som inte önskar bo på en kullerstensgata, med ett rum som har en kakelung.

Längst upp fanns det ett fönster som lyste ibland, vissa nätter.
Det var så underbart att det fanns ett varför.
En natt var jag tillbaka från Berlin, då gick vi dit. Och naturen levde. Fönstret lyste och vägen bortom slottet skrämde. Jag vill bli skrämd!
Jag vill svepas in av det varma svarta tyget, som är natten.
Som luktar lantluft.
Jag slutar att vara människa och är alla träden.

Det finns en annan skog, en mycket farligare.
Dit skulle vi, vi skulle plocka lingon, blåbär och kantareller. Ingen annan tänkte på vargar, björnar och det stora vildmarken. Decennier av mil. Decennier utan andra människor.
Det fanns en tjärn där.
Vi byggde ett hus av pinnar, en koja. Jag försökte skapa ett spår av mänsklighet. Jag vet att den förstördes sen.
Det skrämmer mig.
Den stora plats utan mänskliga spår. Bara frånvaron av lingonen vi hade plockat.
Det berättades om tjärnen för mig. För länge sedan hade en kropps slängts i den. En tjyv.
Han hade mördats, och sen skulle han spöka där. Men vi var aldrig där på natten.
Så jag vet inte.

Nijolé Miliauskaité

”Allt mörkare blir natten
försiktigt, det är inte riktiga stjärnor
se upp, promenera inte på gator eller i skogarna i skymningen
tala inte med obekanta
var rädd för telegram, gläd dig inte
åt denna dag eller morgondagen, ta inte emot
gåvor, släng medicinflaskor, saxar, nålar
hårspännen, bränn
dina brev och för
aldrig dagbok

de släpper dig aldrig ur sikte

ögon
i varje spegel, i varje
ansikte, i varje tegelsten längs trottoaren

väggarna har öron!”

(1980-1985) Nijolé Miliauskaité

Utan intryck och utryck

Söndagen är en kontinent som blir större
Och större.
Jag lyssnar på söndagsmusik fast det är tisdag. Den här söndagen är så lång att den brer ut sig nu över min måndag, min tisdag och nu min onsdag.
Jag försöker åtminstone göra vad jag ska göra. Somliga saker ska ske. Naturen.
Jag ringde dig nästan varje dag när jag var liten sa du. Vad fint sa jag.
Nu är söndagen här och jag ringde för sista gången.

Alla drabbas vi av förluster nu. En journalist skrev. ”Hon ska ha blicken sänkt, ej vara mottaglig för intryck från övriga världen och helst inte utrycka sig för mycket själv” http://www.unt.se/kultur/med-sd-blir-kulturen-fattigare-1049118.aspx
Får vi inte se mera nu?
Får vi inte höras?
Jag är ledsen över resultatet.
Jag ska väl åka till dig snart, det kan inte hindras. Jag vill minnas naturens förfrysta vattendropparna i ditt Oktober, min sista höst där.
Det var från ditt vattenfall.
Nu finns jag i Norrland bara i fantasin.
Men jag ska åka till dig.

Höstens midsommarnatt

Vi plockade äpplen och de krusbär som fanns kvar då.
Sju koppar kaffe, att dricka på ett dansgolv.
Och så drömmer jag..
Jag försvara mig med: poesikvällar. Jag försvarar mig med caféer. Tror på rödvinskvällar i mitt fönster. Teckna kroki, dansa klezmer. ”Lyssna till djuren”
Tror på min gata, med förtjusta cyklister och kullerstenar. Vill bara bo på en gata med kullerstenar.
Alla gröna minnen slår emot långt senare.
Alla erbjudna platser. Allt som väljs bort.

JAG vill vara barfota I gräset denna natt.!
Är det en förlorad värld?

Jag kunde inte leva i två länder.
Jag kunde inte klyva mig och mina tankar på det viset. Jag tänker alltid på dem som emigrerade i praktiken för hundra år och ännu längre tillbaka (jag emigrerade i idén)
Och att fly.
Att inte han någon plats. Nu vill jag dra in hela världen i den här texten! Frankrikes brott mot romerna osv.
Att inte få någon plats. Vilken otacksam varelse jag är som får ångest av en tillvaro med för många platser.
Och nu har det blivit svårare och svårare att öppnas upp för något. Jag vill sluta mig i min gamla idévärld, jag vill inte visa vem jag är.
Min röda sjal är borta.

Jag har en försvarsmekanism som inte fungerar.
Ett tunt garn som slits av. Jag vill klara mig.
Jag vill ha mer som kan skydda mig mot den instabila staden.
Jag har räknat upp filmer jag vill se:
Mörkgröna platser, ruttnande träd. Skolvärldar. England, Skottland!
Den botaniska trädgården återkommer
Och alla hemska böcker.

Jag tänker hela tiden ”Vem skulle jag ha varit där?

Verklighetsflykttörstande tid

”Sov nu lilla vän, du är så svart och vit, snart vaknar du i färg” Emil Jensen.

Egentligen vill jag åter läsa ”Den hemliga historien”
En mörkgrön fruktansvärd bok. Jag befinner mig i en verklighetsflykttörstande tid.
Jag tog inte emot dessa platser som erbjöds mig en gång. Gröna mörka skuggor.
Jag saknar min nostalgi. Den fruktansvärda känslan.
Jag är i andra stormar nu.
Jag köpte en liten klöver växt. Vem är du?
Ett litet Irland, eller mörka Skottland. Jag saknar verkligen naturen.
Landsbygdens svarta natt. Saknar ugglor.
Synestesin blir starkare
Oktobers röda sjal. Värmande färger i bokstavskombination.
Färgerna blir viktigare.
Tittar jag på sjalen kan färgen skydda mig från den gråa tanke som just utryckts bredvid mig,
De svartvita orden.
Eller de gråa böcker, gråa former jag möter.
Mammas röda sjal, är som ett glas rött vin. Det är vad intrycken ger mig. Den färgen måste spridas, användas. Tänkas på.

Vi delar nog inte känslan av ett iskallt hav
omkring oss.
Vi delar nog inte Titanics och Estonias förlisningar. Du är nog inte rädd för att tappa bort dig i mig.
Eller i det här livet, den här staden som jag.
Runt omkring finns den svarta vildmarken. Den vill jag inte se.
Jag klarar mig ifrån den om jag får promenera bland intryck. Om jag får röra dem, lukta och höra dem Om jag får använda dem
Om det målas något annat framför mina ögon så ser jag inte den svarta vildmarken.
Jag vill spara allt.
Någon måste vakta dessa skatter, annars vissnar dem.
Kan du göra det?

Och sen ta dem härifrån.

Dilemma

Vilken mäktig dag.
Det är som vanligt egentligen. Grupparbete och seminarierum.
Men jag transporteras, teleporteras långt bort. Känner saker som dem inte känner, Is vindar från antarktiskt. Men ute strålar indiansommar solen. Människorna ser ganska vackra ut. Ganskas nöjda.
På caféerna sitter kanske de uttråkade och filosoferar. Jag accepterade Uppsala i sommars. Då först svepetes den in i en särklid spökatmosfär jag bara känt i vissa hörn av staden förut
Is vindar om mig, den röda sjalen värmer.
Jag inser att dessa människor, vill in i mig. Kräver att jag öppnar mig. Sen formar mig.
Jag är rädd för att min personlighet inte platsar här. Bara om den ändras,
Men hur ska jag då uppnå de där.
Dem verkliga idéerna.
Syftet med allting jag gör. Alla intryck, alla människor, alla jobb, alla studier, böcker, färger.
Är att samla ihop till ett slags material som jag kan skapa något av.
Alla upptäckter, alla äventyr.
Syftet är att jag ska drömma.
Verklighetsfly.

För omkring oss har det alltid funnits ett svart hål. Ner i hålet dras man om man inte lyckas fly.
Känslan är som när jag paddlade kanot långt bort, ut på den svarta sjön i Norrland.
Långt bort från någon.
Och när jag sen upptäckte att jag var helt omringad av ödsligheten, vildmarken. Blev jag så oerhört rädd. En älg allt för nära, fåglar, kanske björnar och ingen. Jag är mest rädd för ödsligheten.
Det är det svarta hålet.

Den här texten är inte som de vanliga texterna, har jag redan börjat förändrats.

Havsvattnet

Det är iskallt nu, för havet forsar genom mig.
Stänkande salt vatten. Varför är jag så rädd för vart det ska driva mig. För vilka sidor av mig som inte ska få finnas kvar och vilka sidor som aldrig ska få upptäckas.
Jag har bara mammas röda sjal.
Och nu tänker jag på höstpalatset, varma gröna skuggor, i kungliga botaniska trädgården där bortom havet.

En annan stad har planterats i mitt huvud.