Härvor

”Av skogen minns hon inte mycket annat än det där hemska ljudet som steg och sjönk genom hela den ensamma natten.” Johanna Holmström Camera Obscura

Jag gillar härvor
Mörka ruttnande lövhögar som det bor igelkottar i.
Jag gillar garnnystan och tovigt hår.
Men jag är avundsjuk på de organiserade, dem som inte attraheras av oordningen, som inte riskerar att falla ner från ett högt tak.
Eller som inte behöver en vacker byggnad, med stora rum, stora salar med höga fönster. Dem som inte önskar bo på en kullerstensgata, med ett rum som har en kakelung.

Längst upp fanns det ett fönster som lyste ibland, vissa nätter.
Det var så underbart att det fanns ett varför.
En natt var jag tillbaka från Berlin, då gick vi dit. Och naturen levde. Fönstret lyste och vägen bortom slottet skrämde. Jag vill bli skrämd!
Jag vill svepas in av det varma svarta tyget, som är natten.
Som luktar lantluft.
Jag slutar att vara människa och är alla träden.

Det finns en annan skog, en mycket farligare.
Dit skulle vi, vi skulle plocka lingon, blåbär och kantareller. Ingen annan tänkte på vargar, björnar och det stora vildmarken. Decennier av mil. Decennier utan andra människor.
Det fanns en tjärn där.
Vi byggde ett hus av pinnar, en koja. Jag försökte skapa ett spår av mänsklighet. Jag vet att den förstördes sen.
Det skrämmer mig.
Den stora plats utan mänskliga spår. Bara frånvaron av lingonen vi hade plockat.
Det berättades om tjärnen för mig. För länge sedan hade en kropps slängts i den. En tjyv.
Han hade mördats, och sen skulle han spöka där. Men vi var aldrig där på natten.
Så jag vet inte.