Vilken mäktig dag.
Det är som vanligt egentligen. Grupparbete och seminarierum.
Men jag transporteras, teleporteras långt bort. Känner saker som dem inte känner, Is vindar från antarktiskt. Men ute strålar indiansommar solen. Människorna ser ganska vackra ut. Ganskas nöjda.
På caféerna sitter kanske de uttråkade och filosoferar. Jag accepterade Uppsala i sommars. Då först svepetes den in i en särklid spökatmosfär jag bara känt i vissa hörn av staden förut
Is vindar om mig, den röda sjalen värmer.
Jag inser att dessa människor, vill in i mig. Kräver att jag öppnar mig. Sen formar mig.
Jag är rädd för att min personlighet inte platsar här. Bara om den ändras,
Men hur ska jag då uppnå de där.
Dem verkliga idéerna.
Syftet med allting jag gör. Alla intryck, alla människor, alla jobb, alla studier, böcker, färger.
Är att samla ihop till ett slags material som jag kan skapa något av.
Alla upptäckter, alla äventyr.
Syftet är att jag ska drömma.
Verklighetsfly.
För omkring oss har det alltid funnits ett svart hål. Ner i hålet dras man om man inte lyckas fly.
Känslan är som när jag paddlade kanot långt bort, ut på den svarta sjön i Norrland.
Långt bort från någon.
Och när jag sen upptäckte att jag var helt omringad av ödsligheten, vildmarken. Blev jag så oerhört rädd. En älg allt för nära, fåglar, kanske björnar och ingen. Jag är mest rädd för ödsligheten.
Det är det svarta hålet.
Den här texten är inte som de vanliga texterna, har jag redan börjat förändrats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar