Rummet

Mitt Uppsalarum
Smälter i hop med de iskalla "paradvånigarna" i Edinburgh och med de sovjetiska Komunnalkorna jag läste om då i min bok.
Genom smutsiga svarta fönsterutor stormar vintervinden in med all sin berlinerblåa doft.
Jag är så iskall

Ta tillbaka mitt Uppsalarum!
jag har mormors fotölj, böcker och nya ideer.
Kom snart februari

Efterkrigstiden

Det känns som att det har varit ett krig. Och nu är det dags att börja bygga upp allting igen.
Jag bygger som jag vill. Vad ska bli bättre? Lite mer Stockholm, lite mer konst.
Mycket mer måla.
Lite mindre men vildare fester. Jag vill bygga ett land av klezmer musik.
In i det där blålila molnet jag sågi från skottland.
I allfall i morgon.
Jag vill att mitt liv ska vara som i Picassos äventyr. På maskerad festen, när Rousseau flyger ut från ett fönster i taket, spelande på sin fiol över staden Paris i natten. Och kommer aldrig mer tillbaka.

Dali i Picassos äventyr.

Jag tror inte mina förväntningar är för höga.
Jag tror på att sticka någonting, brodera.
Jag tror på på tekvällar.
Jag tror på att åka till föräldrarna ibland, men inte nu.
Nu är det en låtsasvärld, bor i morfars palats, målar tavlor i hans salonger och går ut och dansar i Stockholms klezmer natt.
Jag längtar efter is.
Jag tror på kattfot, en sälsynt blomma.

Allting är på sin plats

Tekoppar på sina hyllor, rött vin i mitt glas, Kompisen mitt emot och Han som aldrig vill sluta sitt jobb.
Musikmörker
Smakfulla mörker.
Morfar vid sitt bord. Och vill jag inte äta så känns det konstigt för morfar. För det finns så mycket mat.
Stockholms frost när jag landade med alla mina saker. Alla mina saker är hos morfar nu.
Stockholm är på sin plats och du är där.
På din plats.
Uppsala regnar inte november blått genom mina lungor.
Uppsala viskar decembervitt att ”det är ingen fara längre”
Tomheten är också på sin plats, men jag ska måla ett maskroshav i morfars salong som ska vara min ateljé. Jag bor hos min morfar som köper baner och mjölk till mig. För det kan han förstå.
Om jag börjar måla så kan jag stanna här.

Uppsalahösten gled ur mina händer.

Det här är en kris.
Jag räknande med tomhet,
När jag tog mitt svåraste och vuxnaste beslut.
Tomma vita snösverige.
Alla vet att jag aldrig kan sitta still.
Rastlös, hopplös och rädd för tomhet.
Resultatet: September. Jag bara drog i väg.
Men jag kan inte tro på evigheter I Storbritannien. Jag skulle vara där fem år.
Fast då hade jag bestämt mig för att stanna, jag hade hittat ett ruffigt iskallt rum i en lägenhet och köpt begagnade möbler. En sekretär. Den var mitt hem.
Allt var bara sorg.
Och väldigt visuellt. Sverige var en plats bortom någonting blått. Hösten som strömmade bort, var lila.
Sen åkte jag genom de blå och var i Sverige på besök en helg. Då ändrade jag mig. Började förstå vad jag egentlige visste. Jag hade sänt signaler till mig själv hela tiden. Om att det här var fel. Men trängt bort det.
Jag drömde att jag hade ett hål i ryggen.
Öppen och bakom revbenen låg mina lungor utlämnade. Utsatta.
Jag är lungorna.
Nu ska jag lyssna bättre.
Nu är jag i Stockholm, har inte köpt någon tågbiljett än. Rädd för mörka norrland.
Mitt centrum är en påhittad snöstorm. Där finns dem.

Mörkblått

Mörkblå november
Du tar dig in i mig. Genom varje steg jag inte orkar gå.
Uppför alla trappor, över alla vägar utan övergångställ…
Genom fönstergliporna blåser hela yttervärlden in. Fruktansvärda, fuktiga iskalla luft.
Och dånade polis sirener.
Är det krig?
Mörkblå vindar stormar genom huden.
Genom hjärtat och lungorna.
Mörkblå gas att försvinna i.
Jag längtar hem.

Jag vill dig väl vackra sagostad.
Jag kan vara en sådan där saga. Springa upp och ner längs diagongränden.
Eller Grassmarket menar jag.
Jag vandrar över hundratals meter av död. Över kyrkogården och över Royal Mile.
Men känner bara mörkblå november strömma genom mig.
Jag är så trött.
Jag vill uppskatta allt.
Förtrollas av Aten och observatoriet jag just upptäckt.
Du är undervattensrummet nu.

Från Mörkblått till vitt.
Jag åker hem i december.
Är det tomt där?
Vitt och tomt, men varmt.

Dystopi

Jag drömde att jag hade ett hål i ryggen på höger sida.
Mina lungor låg oskyddade, nästan så att de kunde trilla ut genom hålet.
Jag var rädd att mina lungor skulle pressas när jag sov på rygg.

Och så mötte jag de svarta sidorna.
Domedags förorterna till Glasgow.
Långt borta reser sig enorma betonghus. Upplysta längst upp av en lampa med antingen ett lila eller blått sken. ”För att de ska se trevligare ut”
I de här ”fängelserna” får drogmissbrukare bo gratis.
En av de svartaste atmosfärer jag någonsin känt, men jag såg det från ett bilfönster långt ifrån.
Går man genom dessa svarta städer, kommer man kanske inte tillbaka igen, så är illa är det.

Skönhet

Skottland är skönhet.
Det där som fyller tomheten
I botaniska trädgården. Häckar av olika slag. Det är Orlando, Alice i Underlandet och the shinning.
Det är bara jag som tänker så, för andra är det bara häckar. Jag tänkte att jag skulle sugas in i häcken och försvinna. En annan kändes ond. Giftekhäck. Skönheten är ond.

Jag väljer inte skönhet.
Jag väljer att komma hem igen och bli tom.
Edinburgh är ett pariserhjul ovanför staden. Jag kommer sakna det. Jag vet, så vacker med Arthur seats från studions fönster och Slottet. Jag brukar se kristallkronor genom fönstret. En jätte sal. Mörka nätter har dem bal där.
Det är något vackert och ruttet som jag inspireras av här.

http://http//www.youtube.com/watch?v=OVCO_F0fUas&feature=related

Chutney är Skottland.

Vad jag längtar efter
Den där frusna doften i luften.
Det där varma mörkret.

Jag är såklart rädd för norrland som vanligt. Rädd för melancoli, av mörkrätt och de ändlösa granskogarna. Rädd för norrland.
Jag får försöka göra det bästa av det.
Katt
Jag hoppas inte pappa ger mig någon bok om landskapsarkitektur i julklapp som förra gången. Ge mig något morbit om kyrkogårdar. Jag ska ju studera etnologi.
Pappa
Vi hade två språk: ugglor och landskapsakitetur.
Jag är ledsen för det men vi har ju ugglorna kvar.

Jag längtar efter enkelhet. Stämningsfullhet. Den skapas så lätt av något så enkelt i Sverige. Det räcker med en pepparkaka. Abstraktion av en stämning.
Nu ska jag nog vara här mellan en vecka till en månad i skottland. Allt beror på administration. SAAS Skottland som betalar min utbildning vill att jag ska stanna till december.
Jag saknar mitt gamla kollektiv
Det var fint.
Skräkfilmsmanuset, Picassos äventyr, Äppelkriget, the shining och pitionary.

Jag vet att Edinburgh vinner alla priser i spänning och skönhet.
Skräckvacker stad. Tiggare, konst, strippklubbar, parker, museum, polis sirener som skriker. Skräkvanissinigt över hela stan. Är det krig?
Biografer klubbar och teatrar.
Gröna kullar som väggar runt stan (lite som Insbruk fast med sina alper istället)

Chutney i menyn på nationens Guasque i lördags (jag var i sverige)
Jag gillar chutney, men det tog emot.
Det här kan jag aldrig mer äta. Chutney är Skottland.

Edinburg är slut

Jag tror inte på undervattensrummet längre. Jag tror inte på den slammiga svarta sjöbotten.
Fiskar
Vackra men äckliga näckrosor.
Ett beslut togs under mina dagar i Sverige.
Först var det kanske en våg av skimrande sagosverige, men sedan verklighet.
Första gången jag väljer verklighet.

Det var frukost i morfars kök. Jakobsberg . Tolv timmar kvar till sotsvarta Edinburgh.
Morfar var lite bekymrad. ”Jag har ju ingenting”
Men det fanns lite limpa och te.
Utanför köksfönstret satt en hjort.
Själv var jag helt överväldigad, med senaste tiden bara sett duvor och rävar.
Jag pekade.
”jaha han har kommit tillbaka ” muttrade morfar.

Köket faller samman, morfar faller samman. jag faller samman
Trygghetens och barndomens plats. Jag ville sitta i den gröna fåtöljen och läsa i böckerna om folksagor som jag brukade. Men klockan tickade, Edinburgh väntade.
Och jag måste ta tag i allt.

Edinburgh är vackert, men sorgligt.
Jag tycker om att vara här. Det finns välgörenhetsaffärer med snälla tanter, spökliga skrämmande gator, vintagebutiker och industriromaniska byggnader i Glasgow.
Jag skulle ha blivit något fint.
Det är lite sorgligt

Men jag tänker på fem år.
Då är det inte lika vackert.
Jag tror på Skottland och undervattensrummet, men jag ska inte vara där.
Och nu tänker jag plugga etnologi som det var meningen från början.
I morgon börjar jag att avsluta mig här.

Guckusko

Guckusko
För att du tar mig tillbaka.
Så avlägset nu, i mitt skotska dragiga rum, med det onödigt höga taket. (För att här ska man bal i ensamhet, jag måste bara skaffa en kristallkrona att hänga i taket, så är allting klart. Balklänningar finns det gott om)
Guckusko . Små gula barnfötter
Jag väljer dig.

Glasgow

Undervattensrummet En saga
Jag följde hennes gestalt genom skogen
Prinsessan skogsrået
Flytande steg över myrlandet. Tills vi kom till det öppna svarta vattnet.
Där nere fanns en sal, med kristallkronor flytande under vattenytan
En höstbal
I undervattensrummet dansar sjövarelserna . sorgsna varelser som försvunnit sedan länge
Skogsrået. Ophelias flytande steg stannar vid strandkanten.

Jag vill vara den som är långt borta och försvunnen.

Två inspirations dagar i Glasgow.
Dekadesens tid 1880 till tjugotalet. Jag vill!
Ett utbyte med grannstaden behövdes.
Natten lite klubbar, lite dans. Vin och lite mer.
Nästa dag Glasgow School of art av arkitekten Mackintosh
Sedan ett grönområde, ett hav
Vid hittade en övergiven teaterscen.

Åh vilka Tove Jansson vibbar
Låt det här vara en plats som förmultnar och dör.
Graffiti jobbar tillsammans med mossan. Tar över det som har varit ord och musik en gång.
Låt ingen landskapsarkitekt utveckla den här platsen. Låt det bara dö.
Jag vill vara Finland, jag vill vara Köpenhamn
Långt borta i mörka Prag och Barcelonas varma mörker.
Men jag vill vara här, bli lite brittisk. Jag älskar lika mycket som jag hatar det opraktiska. Höga tak. Mitt rum är som sal. Fast det är litet och kallt, men ett högt tak.
Här kan man ha en bal för två kanske.
Ett dansande par.
Var de så de hade tänkt? Ett studentrum som är sal.

Och sen en föraning om vad nästa resa, en vintageshoppingtur kommer att bli.
En söt lite butik, där jag hittade något som gjorde mig ännu mera skotsk. En vit gosig jumper från 80 talet.
Skulle jag aldrig förstått i Sverige.

Och innan jag åkte hem en utställning med böcker som försvann…

Det här är vad jag fann:

Glasgow school of art och en tavla av Machintoch

Aubrey Beardsley

Indien

Jag kysste det fula landet vackert en gång
När ska det bli vackert igen?

Det var min födelsedag, såklart att inget händer.
Något sådant där extremt romantiskt tragiskt vilt som jag drömmer om. När jag var liten ville jag alltid vara i Indien den 31 oktober. Jag tror jag vill det fortfarande. Just då den dagen. Indien.
Inget sådant händer förutom att jag är underbart död och vacker, men det är bara en vanlig fest. Jag valde tjugotalet igen.

Jag ville gå hem och måla. Konstnärsbehovet skrek i mig. Det sociala brukar vara det som skriker i vanliga fall. Mitt festjag Hon skrek jämt i Uppsala, hon var aldrig nöjd.
Men jag har inget hem och jag fick inte gå för att det var den dagen.
Drick mer vin! Din flaska är inte Ens halvfull . Jag älskar dig
Jag ville inte dricka vin.
Jag älskar dig med.

Jag var avundsjuk och fascinerad av introverta människor.
Dem som bara dök upp ibland.
Men som hade bättre världar inom sig. Jag har ett Indien inom mig, alltid i slutet av oktober.

Undervattensrummet

Kanske borde jag skriva den här bloggen på engelska, så att alla kan förstå. Men undervattensrummet är inte bara mitt liv i Edinburgh. Det är den där platsen som jag hittade på en gång när jag hade den där känslan som jag alltid har. Finns det inte mer?
Mer kaos? Mer underbart? Fler platser?
Vi bodde på en folkhögskola, isolerade i svarta natten, i naturen bortom Uppsala. Jag gick en konstlinje.
Och jag var så uttråkad ibland, fast helt förtrollande ändå av platsen.
Men jag var så rastlös. Gick runt i skolan, runt i alla husen, i hela skogen. Fanns det inte mer?
Jo, någonstans under skolan.
Var har ni varit?
I undervattensrummet!

Konstnären heter Jason de claires Taylor

Sen kom alla idéerna. Var det en plats under vattnet i sjön? Var det ett rum med målningar av undervattensvärldar. Akvarium eller någonting annat. Jag bestämde mig nog aldrig. Men det var en sorglig plats.
Att sjunka ner under ytan, som att man försvann för alltid.
Nu är det väl där jag är i Edinburgh.

Men jag vill behålla något, en liten tråd till min andra värld så jag skriver på svenska. Det som är mitt eget språk.
Den här veckan har jag gått under emellanåt. I klassrummet, i mitt rum, ute på stan, på den där festen. Jag har svingats upp och ner som en gunga.
Men i dag träffade jag person som är ekorre. (nu ser jag folk som djur)
Kanske fick han mig att ta tillbaka staden.
Staden blir mörk när man är mörk inuti. Polis irenerna låter kraftigare, vinden blåser kyligare och trapporna blir fler.

Men jag ska bara övervinna den här tiden, bliv av med råttan ur mitt liv (Hyresvärden)

Och flytta i hop med Karena (som är en räv)

På väg någon annanstans

Varför är musik så vackert just nu?
Nu är du min dörr som jag stänger. En extra dörr framför den andra. Svenska ord. För att de inte kan förstå. Jag spelar precis vad jag vill. LÅT DET STRÖMMA UT I VÅNINGEN. På morgonen innan jag flyr i väg. På kvällen innan jag somnar.
Jag äger alla orden

I skolan
Hängande över mitt ritbord. Helt plötsligt kommer frågorna.
Ifrågasättandet och känsloutbrottet
Jag ville skriva en dikt, inget annat. Analysera vad jag gör, inte göra det. (just då, för att jag var så ledsen)
Och när min lärare försökte förklara det som egentligen var väldigt enkelt, men som jag inte förstod. (inte för att det var på engelska)
Kunde jag inte hålla det borta.
Jag tänkte på artisten som sjöng om Göteborg.
Det kändes som om jag inte hade lov att lyssna till henne. Tillhöra henne för att jag var i ett annat land. Om jag var i Sverige skulle jag inte reflektera, jag skulle inte ha upptäckt henne inte gå på konserter. Där var jag för rastlös. Här vill jag, men kan jag inte.
Jag tänkte på Stockholm och Uppsala. Vilka vackra ord. Jag vill vara med och äga dem. Äga städerna, vägarna mellan dem. Jag kan äga norrland också och Skåne. Alla platserna.
Jag saknar inte att prata svenska, det kanske ni tror.
Nej jag tycker om att ha det som mitt eget. I musiken förstärks det.

Jag lärde mig att göra en slags 3D teckning. Bredvid mig satt underbara, söta Vivian. En liten kinesisk tjej. Blyg, tyst och inte så bra på engelska, men så underbart vänlig.
Hon gav mig en pappersservett (Kanske blir hon också ledsen ibland, kanske går hon under ,men i hemlighet när ingen ser) Underbara kaos!
Det kanske inte får synas om man är kines.
Jag syns.
Jag gjorde inte klar min teckning, jag klarar det, men en annan dag.

Jag ska flytta från min lägenhet, jag har inte börjat leta än, men jag ska förhoppningsvis hitta något med min underbara klasskompis Karena från Glasgow.
Helt plötsligt får jag veta att jag inte duger längre. Av min flatemate (jag avskyr att använda engelska ord på det här sättet, men vissa ord saknar motsvarighet, rumskamrat, lägenhetskompis. Vad kallas det?)
Han som också var min hyresvärd. Hur kan en nittonåring äga en lysigt inredd lägenhet? Jag mår illa.
Jag vet att det egentligen är en befrielse. Bort från överdådighet, onödiga Tv-apparater och stort badkar och ja, vi trivdes inte med varandra det är helt sant.
Jag fick inte andas där.
Lämnade jag en bok i vardagsrummet, hittade jag den nästa gång i mitt rum. Varför får inte mina saker finnas? Men han låter sin dörr från hans enorma rum stå vid öppen, när han spelar sin musik som vill borra sig in i min själ, där jag inte vill ha den. (därför har jag börjat spela min musik låta den färga lägenhet) Längtar efter att andas, att få hänga mina klänningar på väggarna, att få laga mat utan att vara rädd för att jag ska lämna något spår i köket.
Om jag vill så har jag väl lagen på min sida, klart jag kan gå till student servis.
Kanske jag gör, bara för att visa.
Men jag vill inte bo där och det tog mig en vecka sist att hitta något, nu har jag en månad på mig och Karena.
Det ska vara feminint, dekadent och vackert.

Sen hade vi fest. (jag och mina vänner) Befriade lägenheten Andades, hoppade och dansade i sängen
Underbara natt
Hemska decadenta morgon

Och igen en natt!

Toplistan över kyrkogårdar (som jag någonsin besökt).

En sömnlös söndag natt skriver jag ner min favoritlista jag haft i huvudet.

1. Assistans kyrkogård i Köpenhamn Maj 2009, som jag hittade av slump, för att den låg där vi bodde.
En kyrkogård med gamla och nya gravstenar. Modern konst och människor som sitter i gräset under träden och på gravarna, har picnik och fest.
Jag kallar den för den lyckliga kyrkogården.
Här ligger Kierkegaard och HC Andersen begravda. Jag ville dricka rosévin med dem.

2. Begravningsplatsen I Montmartre i Paris Juni 2008. Jag visste om att den fanns där, det var ingen slump.
En kyrkogård som breder ut sig under en stor bro i Montmartre.
Mycket gammal, med gravar som små tempel. Katter som stryker omkring. Väldigt vacker. Här ligger Oscar Wilde begraven så vitt jag vet. Eller i alla fall en rad berömda personer.

3. Kyrkogården i Glendalouge på Irland Augusti 2009
På en dagsresa ut på landet i den overkliga naturen hittade vi den här kyrkogården, som har gamla keltiska kors. Mitt bland blå och gröna berg finns denna dal med vita kors.

4. Greyfriars kyrkogård I Edinburgh
Kyrkogården där jag bor. Den mest hemsökta I Storbritannien sägs det. Liten gammal inklämd mellan byggnader och små gator. Jag tänker mest på Sleepy Hollow.
+ poäng för att den är hemsökt och nära.

5. Den judiska gamla Begravningsplatsen i Prag.
Mossiga Stenar över varandra huller om buller (för att judarna bodde i ett getto och inte hade särskilt mycket plats)

6. Uppsala gamla kyrkogård
En vårdag, hade vi oanständigt en liten förfest med champagne i dyra balklänningar på kyrkogården. (innan vi gick vidare till den riktiga balen)

Och det är så här långt min samling har kommit. Jag har hört talas om Skogskyrkogården i Stockholm men inte hunnit besöka den än och det finns nog mycket mer att upptäcka. I Edinburgh hittade jag en annan kyrkogård utanför det moderna konstmuseet. Den var otroligt obehaglig. Annars trivs jag alltid bra på kyrkogårdar. Den var ovårdad, men vacker. En tunnel av växter, träd och stenar tog mig längre in. Konstig förmultnade lukt. Jag tänkte verkligen på döden här. Tänkte att fortsätter jag in i denna tunnel kommer jag inte tillbaka igen.

Varför är det inte mer?

Mer ,mer mer?
Midnatt
Jag vill att det ska vara mitt i natten i skogen för länge sedan. Svarta natten, stjärnor iskallt. Farliga djur. Det kan aldrig hända igen.
Eller mitt i vilda staden, den där som inte finns egentligen.
Ett slags Paris, Prag Berlin. Klezmer musik.
Rött nagellack som flagnar
Rött vin, på alla mina klänningar, jag vill fladdra bort bland skuggorna. Jag är aldrig nöjd
Sen vill jag någonstans där jag inte varit.
Ryssland, så långt österut det går eller gamla rumänska slotterängar (som jag läste om i DN, med växter som inte finns längre)
Vi ska åka tåg genom hela Östeuropa. Jag ville rymma, fly emigrera.
Det gjorde jag, förstår jag inte det?

13 September På planet över Europa blundade jag, enda gången i mitt svagt flygrädda liv som jag inte velat landa. Komma fram.
Sen blev det bra, jag lovar.
Ibland är platsen rätt. Uppsala på kulturnatten för ett år sedan.
Den mörkaste midnattspromenad längs landsvägen, när vi trampade på alla tusen sniglar. KRAS, KRAS ohyggligt.
På Wik.
När jag strossar om kring i vintage butiker här i gamla stan i Edinburgh.
När jag satt i mitt fönster i Uppsala och väntade i Augusti. Rödvinsläppar. Och anteckningar utan förstånd (som det här…) Cykeln som rasar ner mot stan över kullerstenarna. Lotte som ropar ”SARA”
Eller att springa genom den lyckliga kyrkogården i Köpenhamn (nr ett på min kyrkogårds lista. Borde göra ett sånt inlägg)
Jag vill jag vill!
Jag kan aldrig sluta romantisera över platser jag inte har… Jag är vad jag inte har.

Önskningar

För en stund är det nu
Jag besökte The royal botanical garden of Edinburgh med min klass (där ska jag ha lektioner en dag I veckan framöver).
Jag tänker inte på något annat än växterna omkring mig. Utvecklingen från mossa, till ormbunkar till träd. Det känns som det viktigaste .

Jag kan inte vara fel

Men så kommer en våg som vanligt. Är det fel land?
Vad hade hänt om något gått fel om jag misslyckats? (jag har en romantisk lila bild av "om" i Uppsala)
Önskningar uppfylls alltid, det lärde jag mig när jag var liten av boken ”glasblåsarens barn” och jag minns att jag önskade att det skulle lyckas när jag var i Irland och kastade ett mynt i en önskebäck. Man får alltid vad man vill ha förr eller senare. Frågan är om man vill ha det då?
Önskningar är farliga.

Men sen ,Edinburgh är så underbart. En våg av rätt känslor!
Skolan är så rätt. Landskapsarkitekt är så självklart jag.
Men sen, heltäckningsmattor?
Och sen ett leende. JA!

Hösten som aldrig hände.

Jag tror inte på det egentligen
Jag bara gör det
Lever här
Blir det här
Fast det är inte jag
Jag är fortfarande i Sverige, det är jag övertygad om.
Det är snarare troligt att jag besatt en annan person, eller råkad bli en annans dimissions jag (att jag nu är den jag skulle ha varit i en annan dimission)
Och samtidigt som jag upplever mig själv här fortsätter mitt andra jag att leva sitt liv därborta som ett spöke. Men jag får inte uppleva det, det upplever sig själv.
Jag är säker på att hon gör det jag brukade göra





















Fönstret: Symbolen för Hösten som aldrig hände

Eller är det bara en försvarsmekanism, som jag gör att jag tänker så
Vill jag inte gå miste om det som jag skulle ha gjort där?

Uk är sin egen kontinent.
En egen planet någonstans i rymden. det känns som att jag är i rymden
Rymden är så stor
Jag trodde mitt rum hade högt tak i Uppsala.
Här har jag fått ett rum för jättar. ”Viktorianskt” En öppen spis som inte går att använda. En dubbelsäng, heltäckande mattor (sån där grej som man redan visste skulle hända) Det är fint, för fint.
För fina hus stressar mig. För lyxigt badrum, för centralt och nära. Jag blir verkligen, verkligen stressad. Det skulle kunna få vara viktoriansk om det samtidigt var lite ruffigt.
Om det fanns lite hål, vattenläckor och dragighet. Det är liksom alldeles för vuxet egentligen. Här kan jag ju inte spilla vin. Men jag försöker inreda mitt rum organiskt och osymmetriskt. Avslappnat bohemiskt. Kläder som hänger framme, inte av slarvighet utan för visa att jag lever.
Pennor och penslar
Jag bor i gamla stan på Forrest road.
Ett par meter och Forrest road mynnar ut i the meadows. En öppen park, som ett hav.
Där träffar man societies . Jag prövade! Här ska man vara med flera stycken.
Och skolan för att komma dit går man en gata förbi fina privatskolor, de är läskiga. Ut rusar små vuxna. Barn och ungdomar i skoluniform.

Jag kände mig så lättad idag i stället för att gå på pubrunda, gick jag och handlade mat. Hamnade i en liten indisk mataffär och fick te. Snälla indier.
När jag väljer bort pubrundor känner jag mig så lyckad.
Att det inte behövs
Att jag inte trivdes i början på grund av choken och omständigheter gör att det känns som mitt syfte är starkt.
Jag har tagit mig genom så svåra saker, jag ville ge upp, men gjorde det inte.
Att ta sig till Uppsala och få allting serverat var ingen svårighet. Att studera konstvetenskap vara bara ett tidsfördriv i jämförelse. Då behövdes det pubrundor verkligen.
I morgon hoppas jag att jag hinner till vintage affärerna innan de stänger efter skolan . Det finns så mycket och jag får köpa skor. Jag får, mina har hål i sulorna.

Edinburgh

Det var nog rastlösheten som tog mig hit.
















Utflyckt till Athur´s Seats

Jag visste nog att jag inte skulle stanna i Uppsala, även om allt var upplagt för det. Det har gått en vecka och nu för första gången så drömmer jag att jag är här och ingen annan stans.

Jag drömmde att det var något fel, i det andra landet
Det finns något violett över det som var innan, de sista veckorna
och en vision som inte släpper över att Sverige, Uppsala och mina förflutna svävar bortom ett blått moln
En ultramarin dimma.
Vissa gestalter träder fram i dimsvepens förgrunder. Jag kan nästan komma ihåg.
Vissa smälter bort.

Jag tror att min fantasi blir starkare här.

Allting blir så starkt vissuellt.

Jag tror jag är i en chock.
Första dagen: ”Varför har jag så romantiska idér om att emigrera, att flytta att resa runt?” ”varför måste jag alltid ha något mer, varför räcker det aldrig?”

Verklighet är min mardröm
När jag är rädd så tänker jag på böcker, på filmer, fiktoniska personer som gjort samma sak. Jag tänkte på Elvira Madigan. Jag kan låtsas lite. Jag låtsas alltid.

Eländigt romantiskt

Sen ville jag
Men det slår så hårt mot mig, som en iskall våg, när allt är svårt.

Som att skaffa ett lånekort på ett sånt där gammalt bibliotek som bara finns i filmer. När frågan kommer ”Vad är din adress?”
Jag har bara mig själv, ingen adress.
Men så kom Forest road 6, dit flyttar jag på måndag. Där ska jag pröva mitt första liv här i Edinburgh, för än har jag inte velat pröva.
Forest road, och jag tänker på Wikstigen. Den mörka förförande skogsvägen. Jag älskar det svarta.
Såklart att jag ska bo där.
Men jag fick ett lånekort, men tappade bort biblioteket.

Det är böcker jag behöver i sådana här tider.
Nytt telefonnummer. Jag antar att jag måste börja rota mig här, öppna ett bankomatkonto eller låta Storbritannien växa sig över mig.
Colleget är gammalt och fint. Overkligt och den ända verkligheten nu. Jag längtar, längtar att få börja mina lektioner. Jag har platser att skapa!
Jag älskar det, jag saknar det, jag älskar det och saknar det.
Jag älskar att sakna!

Edinburgh: Jag har inte prövat det än. Inte på riktigt, det är så mycket att pröva. Det finns ingen begränsning av platser, teatrar, pubar och museum. Men jag ville vara klar först.
Edinburgh är dimmigt och kallt. Fast människorna fryser inte, men har hårda ansikten.
Alla säger att det är så nära, men jag vet inte om man kan åka tillbaka in i det blå molnet.

En wikvåg

När jag trodde att jag var på väg slår en wikvåg kraftigt emot mig.
Tungt och allvarsamt.
Vem har du blivit?
Du skulle inte vara så där!

Natur

Jag minns att jag kunde välja att fortsätta där inga lampor lyste upp.
Mörkret värmde trotts ruggiga höstnätter.
Ett steg till och allt var kolsvart
Jag berättade morbida skrönor och förlorade mina promenadkompisar.
Det området är förlorat nu.

Det kommer tillbaka i kväll,
det vill uppfostra mig, skälla på mig!

Men är jag inte bättre nu? Vad är förlorat?

Competent user” Den stora näckrosdöden

Jag måste vänta tretton dagar.
Jag måste fortsätta min plan för Uppsala. Kulturentreprenör studier + Matte C och högskoleprovet (en mardröm egentligen)
Om jag tar bort det där med matte c och högskoleprovet,
om min dröm inte fanns.
Om jag inte visste om att det fanns människor, som kallades för landskapsarkitekter. (Det visste jag inte för två år sedan).
Då skulle jag tänka att det var riktigt bra.
Då skulle det vara Uppsala ett år till och sedan ett utbytes år i Irland eller liknande.
Jag skulle bli guide på Carl Larssongården eller kanske öppna ett galleri. (Sälja konst, någon annans naturligtvis) Och vid sidan av skulle jag uppehålla mitt konstnärskap med kroki. (Fast med dåligt samvete)
Jag skulle vara riktigt lycklig, om jag inte visste….














Men nu vet jag, så nu måste jag halvhjärtat (för att jag inte vågar hoppas) kämpa, med högskoleprov, matte, NKB (Det har jag redan gjort, så jag vill verkligen eller hur?).

Eller vänta trettondagar…
Då får jag mitt svar, mitt resultat på mitt engelska prov som jag gjorde i Stockholm idag.
För jag har fått ett ”conditional offer”, ett villkorligt erbjudande. Villkorligt antagen, till Edinburgh college of art. Landskapsarkitektur.
Om jag får 6.0 av 9.0 så är jag antagen?
Då ska mitt liv ner från mina väggar: Mucha, Tove Jansson. Wiks folkhögskola och mina klänningar.
Det ska gå på några dagar.
Det fina rummet måste hitta en ny student.
Fort, fort… Men Uppsala gråter av bostadsbrist så jag hoppas.
CSN måste fort hjälpa mig (de kommer de inte)
Edinburgh måste ha ett rum till mig i sitt dimmiga mörker
Tio dagar och jag är där

Att utbildningen är fem år, Kukturkrockar och Språkproblem, finns inte tid att fundera över.
Då dyker jag ner i ett annat undervattesnrum, utan några vänner alls.
Och sedan kanske jag inte klarar av det
Det blir den stora näckrosdöden.

Sorgsen

Att emigrera



















Tanken var att fylla en tomhet med Irland. Nu är Irland min tomhet.
Jag var en vecka i Irland och kom ”hem” i kväll.
Till mitt vackra rum jag aldrig sovit i förut.
Sverige låg i slöjor längs kvällsresan med bussen från Skavsta.
Nu måste jag lära mig att tycka om det här.

I Irland är luften full med friska bubblor.
Man andas vatten
Och klorofyll i Glendalough. Vi vandrar över Wicklow mountain . Jag kommer tappa mitt förstånd här uppe. För jag vill stanna
Jag bara tänker att det var mitt hem.
Jag skulle lära mig att uttala som dem.

Till självmordsklipporna
Det var en film och många dog.

Storbrittanien

Jag är så rädd att känna verklighet.
Det är den iskalla vinden i den solvarma luften du inte känner.
Men när solen går i moln?
Jag är rädd för den dagen.
Jag har mina gömställen, mina säkra platser.

Internatskola
Natur
måleri

Och jag tror jag gömmer mig i Storbritannien. Av alla aspekter: det svåra, de lätta, av allt jag ger upp.
Jag är en sådan som ger upp
Platser. För platserna blir verkliga tillslut. Då kan jag inte vara där längre. Därför flyttar jag, innan det händer. Nu ska det hända Uppsala, tror jag. Hoppas jag har fel. Hoppas aldrig verkligheten kommer dit.
Men efter fem år (eller tre)
Kommer jag känna verkligheten i Skottland? Även där?
Jag har aldrig försökt med en plats längre än ett år.

Storbritannien är under min hy,
Om jag tar mig dit, kommer det inte att vara jag.
Storbritannien bet mig i våras, ett hemskt sår som blev ett ärr.
Storbritannien är full av influensa
Storbritannien var mitt första land som förtrollade mig med murgröna.
I sommar åker jag till Irland. Lagom nära, men på ett tryggt avstånd.

Drömhuset

Jag åkte till Lilla Hyttnäs i Sundborn. Karin och Carl Larssons hem. Tänkte på vårt ”drömhus” som jag aldrig kunde inreda.
Kollektivet jag lämnade.
Jag dokumenterade våra fester. Att dra in mina andra världar kunde jaga göra, men inte göra platsen till min genom att sätta upp lite mig på väggarna. Inga affischer, citat eller dikter.
Är det inte så ett kollektiv ska vara?
En karaktär, nästan som en människa.
När någons annans själ ligger på bordet och skräpar, som en pizza kartong, ett tomt cigarettpaket eller en DVD, tappar jag lusten.
Karins estetiska identitet fanns delvis i hennes hus. Nu är jag inspirerad!
Nu har jag kommit till en punkt att inreda ett nytt hem och nu vill jag. Jag ser det som ett naturligt behov och finns det inte, måste något vara fel.
Det är bara mitt och jag vill till och med stanna i Sverige på grund av det.
”Drömhuset” var familjen. En annan sorts familj som vakar och styr över mig.
Familjen splittras lyckligtvis. Saker måste alltid förändras

Köpenhamn

Låt aldrig det lilla såret på mitt finger läka helt
Spara det
En olycka i uppsalanatten

Jag kom hem genom dunkla moln,
dunkla skogar i en risig kupévagn
Nu bor jag inte i huset längre, nu är jag inte i Köpenhamn
Jag drömmde om åskovädret
kanske det långt bortom havet
allting var farligt

















Köpenhamn är Carlsbergs glyptotek, Louisiana (men det var en annan gång)

Parker, parker och parker. I kyrkogården ville jag ha picnick, den glada kyrkogården med HC Andersen och Kirkegaard, undra om de skulle lyssna och dricka lite rose med oss.

Klockorna dånade i kapp.

Julia

Julia åkte hem till Vilinius. Jag känner det inte nu, jag känner det sen.
Maria var den första, för ett år sedan.
Då kännde jag det.
Då var jag en wikängel.
Min identitet flög till himmlen, med alla mina känslor.
Jag är kvar på jorden, med människor som försvinner.
Jag känner det inte.

Jag vill kollapsa

Första juli
Jag har bott hos mina föräldrar, jag har bott på folkhögskola
Jag har bott i kollektiv
Nu ska jag bo i korridor, inte ensam än men närmare och närmare.
Jag vill närmare
Någonting måste alltid förändras. Livsstilar är inte hållbara.
För många, för få
För mycket, för lite
Jag räknar fel saker, jag uppskattar fel hädelser, jag längtar efter fel saker att hända.
Jag är fel

Jag funderar på varför jag är svensk när jag kan vara isländsk.
Deras land har kollapsat. Jag vill också!
Fantasiland, sagoland, drömland.
Jag kan bara vara naiv och kollapsa.

Alfaalfagroddar

Nu gror jag alfalfa groddar.
















Det är enklare än att reda ut paniken.
Kanske kan jag leva bara på det, sen. Det är enkelt: Skölja dem varje dag.
Varför ska man någonsin bryr sig om något annat? Strunta i hyran, jag har ju mina groddar, strunta i studierna.
Inte söka bostad, inte söka jobb.
Då kanske jag klarar mig.


Fast egentligen ska jag till Skottland.












För reglerna är sådana att man inte får stanna kvar någonstans.
Inte skapa sig några rötter.
Jag ska skriva ett personligt brev.
Skottland måste få veta vem jag är.
Jag behöver dina dimmiga morgnar, det dunkla landskapet. (Jag ska skapa det, jag ska bli landskapsarkitekt)
Skottland är nog en man, en gubbe, en professor i språk.
Jag har inte Engelska, men jag har mina groddar. Det känns så tryggt, de är nyttiga.

Jag träffade någon,
en ny person från Wik, året innan mig.
Hon fick mig att förstå att det är efterwikliga faser man går genom.

Fas 1
Först ett halvår av icke erkännande. Man bor i kollektiv.
Panik att bo ensam.
Man vägrar släppa sitt konstnärskap. Kroki så ofta det går. Måla, måla, MÅLA!.
Skriva skriva, SKRIVA!.
Hälsa på alla gamla Wikvänner.
Längta till naturen.
Inga andra människor duger.

Fas 2
Sen, nu! kommer ett halvår av revolt.
Inte kollektiv längre!
Ett eget liv
Någonting helt annat.
Måste ha en ny bubbla. Kalmar!
Helst ska allting vara vilt. Det var vilt på Wik, men vildare nu.
Inga wikpersoner.
Nya personer. Internationella. För de vanliga dyger fortfarande inte.
Människor, människor, MÄNNISKOR!. Fester, fester, FESTER!.
Jobba på Kalmar. Vara boss!
Kanske inte ens gå på wikdagen.
Och de undrar, de suckar. ..

Sen kanske man mognar
Och då ska jag till Skottland och leva på mina groddar!

Dekadens

Kunde nästan inte motstå det.
Har aldrig varit så nära
Kanske valde jag mellan verklighet och dekadens i natt.
Jag såg katastrofer dansa på dansgolvet, i mitten av 80 talet.
Jag ville också, jag ville göra samma misstag igen,
Ville vakna med ångest igen, uppleva ännu en förvirrad och hemsk (Hemskt underbar) fika.
Men i stället kom jag till Nationen klockan nio och möttes av ett dödstrött klubbverk som ritade sniglar och drack vitt vin.




















Det såg vackert ut
Någon sparkade fotboll,
Någon läste gamla bortglömda böcker
Jag bjöd på frukost
Sen levde jag på ord som sparv, prinsesstårta resten av dagen mm

Riddaren och Jungfrun

Den vita näckrosen i mig har dött
Nu är jag bara en äng av maskrobollar. Men jag älskar dem med. Dom dör
Jag är sommarängen i den här tavlan. Richard Bergh 1800 talet

Val

Jag väljer dig
bortom vattenspeglar och mörka träd
Jag väljer stigen

Väljer skymningstimmen daggvått gräs och små fotspår över sommarängen

Jag väljer mig

Utråkad

Om jag är utråkad














Och väntar på Fredagkväll...





















Men då äter jag lång, lång frukost. Allra hälst ensam....


Då är nog Fredag min favorit dag.

Lemonpai

Det är symbolen för mig just nu. Hur blev det så?
När jag är på mitt bästa humör, så bakar jag citronpaj då blir alla glada.
Eller kanske när jag är på mitt värsta humör?

I idévärlden finns en protestlista för att citronpajen ska återinföras.

Förmiddag

Låt solen hitta mig genom svepande gröna gardiner. Låt mig minnas
Blommor växer över mig

Identitet?
Det skrämmer mig? Det är en så obehagliga frågeställning som inte släpper mig.
Vad är det som gör mig till den jag är?
Vad är det meningen att man ska koppla till mig. Kan jag förstöra min identitet?

Det här är vad jag tror förstör min identitet:

Morotskaka

och Chokladkaka!

På dina bara knän Ann-Marie Mcdonald

Min bok tog slut i går.
Det betyder att jag inte har något hem längre. För jag bor i böckerna jag läser.
(dock inte i min kurslitteratur)
Det var Kanada, Nova Scotia slutet på 1800 talet till 1950 ungefär.
Pappan var irländare och protestant. Mamman libanesisk katolik.
Deras förhållande var vackert som Romeo och Julia från början. De fick göra uppror!
Men sen lyckas Pappan förstöra alla.
Mamman och alla barnen.

Sommarnatten i tjugo trettiotalets Central Park! Var det vackraste.
Han kunde liksom inte röra vi den. Och musiken , Jazzen som inte var rätt, kunde han inte ta bort.
Jag tyckte nog bäst om Materia (mamman) och Frances (mellansystern)
Men det underbara dagbokskapitlet, med Kathleen (storasyster) i New York är nog det bästa!

Älvan i Äppelkriget!

Nu längtar jag efter konstutställningar.
Jag ska åka till Stockholm, och ensam vandra om kring. Waldermars udde Carl Larson och Nationalmuseum Prefaleliterna.
Jag ska inte åka med någon skolklass. Inte med någon som bestämmer vad jag ska se.
Bara med mig själv
Kanske med mamma.
Jag föreställer mig, en solig dag i Mars då allt smälter.
Jag måste till söder också, jag måste alltid vara där den tiden.
Det är något som är kvar sen jag var liten. Någonting med slussen och vårvärmen som inte fanns hemma. Och Älvan i Äppelkriget!
Stockholm är sportlovet och novemberlovet.
Stockholm är jag och mamma.
Stockholm är massor med museum. Alltid jag och mamma på museum!
Och jag ska på sekond hand affärer. Antikvariat och loppis kanske.

Glaskonst

Glasdroppar

Tårar

Solstålar genom tårar. Glasblåsarens barn

Jag saknar mormor!

Australien

Platsen jag oförklarligen dras till mest just nu.
På Wik fanns det en plats, en klippa med ett X vid Mälaren. Outkomligt och gömd bortom ett snår.
Men under söndagarna gick vi dit.
På söndagar behövde jag en plats och fanns det ingen annan plats så gick jag dit. (Nu behöver jag inga sådana platser, jag kan ändå inte fly någonstans)
Jag tänkte på filmen ”Picnic at the haging rock” föreställde mig alla tidigare folkhögskoleelver som haft hemliga möten här. Och försvunnit!
Som i Picnic at the hangig rock.
Jag antar att min underbart obehagliga bild av Australien kanske inte stämmer.
Men det är otroligt lockande.
Så jag är glad att alla är från Australien helt plötsligt. .
Den vulkaniska psykedeliska platsen.
Ödlor! Den starka solen och hopplösheten.

Kommer i håg wik.

Då jag försökte fly in i naturen...

Jag bakar kakor med mitt liv

När reflekterar jag? Analyserar existensialismen i det här?
Jag läser inte brevet jag fick för över två veckor sedan.
Jag vågar inte föreställa mig "hemma" och Mamma som målar tavlor. Jag saknar henne, men den världen finns inte mer.
Jag vågar inte längta efter våren (Men jag stal min rumkompis misskötta tulpaner)
Det ligger väl i mitt undermedvetna. I undervattensvärldar och gror...
Jag borde förstått att allt skulle gå fel idag, då CDspelaren inte fungerade.
(Jag hade tänkt mig något gammaldags och förfärligt till mitt Café. Glommy Sunday)
För det var Söndag som alltid.
Jag lyssnade inte.

I bland tänker jag på tomheten som kommer att komma, när "festen" är över och all energi liksom tagit slut. Vad ska jag fylla den med?

Jag bakar kakor med mitt liv och styr över fransmän och australiensare.
som sköter mitt Cafe.
På nätterna
är jag inte där jag borde vara.
Frågan är: Hur orkar jag?

Vad är jag?

Är jag mina vänner?
Är jag vad jag gör?
Vad jag studerar?
Vad jag läser?
Vad jag skapar?
Är jag platsen där jag är född?
Är jag Staden där jag bor?
Är jag maten jag äter?
Är jag festerna jag går på?
Museerna jag besöker?
Länderna jag upptäcker?
Är jag mitt språk?

Tillbaka

Tillbaka i Uppsala och jag känner inte längre att verkligheten inte räcker till.
Allting händer och jag låter bara allting flyta på. Ingeting är fel. Ingeting vill jag inte.
Jag har utbildat mig till fikvärd/klubbvärkare och mitt första fika blir på söndag.
Jag skulle kunna vara bartender och blanda drinkar det skulle kunna finnas ett sådant jag i mig någonstans. Men att ha hand om en Café ÄR jag.
Jag vill spela gammaldags musik i bakgrunden. Jag vill att alla ska älska mina limepajer.
Allt ska vara väldigt internationellt. Ett litet hem!

Under jullovet var jag i exil. Hade ångest för att komma tillbaka till Uppsala. Jag gömde mig snöiga vintervärldar. Gick på gallerier med mamma. Hade min farmor och mina katter och byggde pussel. Det var underbart, men direkt när jag kom hit förändrades min sinnesstämning totalt. Franska fester, mystiska hemliga rum på nationen. Som jag inte visste fanns. Kassakunskaper, larm och lås. Nästa vecka ska jag tillbaka till mina konststudier. Hoppas det inte tar ner mig på jorden.
(Jag älskar studierna, men är inte säker på att jag trivs med människorna)

Väderkonsnär

Metrologi!
Tänk om jag kunde bli metrolog.
Jag är så fascinerande över väderförhållande, speciellt extrema.
Det är lite Agata Christie över det. Jag drömmer om en snöstorm som fångar oss från yttervärlden i ett slott i alperna eller ute vildmarken. Strömavbrott! Stearinljus. The Shining. Trollvinter.
Men det är ett steg åt en annan riktning. Att skapa väder vore det ultimata!
Väderkonstnär! Var utbildar man sig till det? Vilken behörighet krävs?
Snäppet under att skapa platser. Skapa berg och floder. Städer och människor.
Jag ska skapa mig en planet!

Det konstnärliga naturskapar Universitet på Island (det finns bara där, finns dock möjlighet att gå ett halvår i utbyte i Indien och Polynesien)
Det går 300 studenter.
Det finns 3 program:

Väderkonstnärsprogrammet: Med inriktningar på vatten, vind sol och dimma (jag ska gå dimma)
Det är 4 årigt (vill man kan man gå ett ytterligare år med väderförhållande som ännu inte finns)
Utbildningen kräver att man gör ett arbetsprov i valfritt väderförhållande.
Man kan skriva eller illustrera ett väder i valfritt matreal. Analysera hur vädret påverkar människor, djur och natur.

Platskonstnärsprogrammet: Med inriktningar på städer, skogar, hav, berg , öknar mm (det finns så många att de inte går att räkna upp.
Man går fyra år tillsammans och sedan inriktar man sig ett år på ett brett område så som hav och riktar sedan in sig på tillexempel korallrev.
Här är det också frågan om arbetsprov: Man skapar en plats genom att illustrera och skriva en text. Man gör lite hur man vill. Ett exempel på hur man kan utföra det kan vara hela Tolkiens ”sagan om ringen trilogin” eller ”Alice underlandet” om man vill vara lite kreativ.

Djurkonstnärsprogrammet:
Treårigt för små djur, fem årigt för stora och sju årigt för djur som inte finns.
Arbetsprov: Skapa ett djur i valfri teknik och försök få liv i det. (man måste inte lyckas eftersom man inte är utbildad än. Vi vill snarare se ett engagerat försök, för att se att detta verkligen är vad man vill.

Särskild Behörighet:
Alla tre programmen kräver att man har gått ett år på en förberedande konstnärlig utbildning. Till exempel en skrivarlinje eller konstlinje på folkhögskola och att man har komplett gymnasiebetyg + Filosofi A (Filosofi B är ännu bättre)
För djurprogrammet bör man ha haft ett djur i minst ett år innan man påbörjar utbildningen.

Min Vintervärld hoss Mamma och Pappa.

2009

Nu ska jag äntligen börja skriva här lite mer regelbundet.

Jag undrar vilka beslut som jag tagit. Som varit mina egna?
Hur kommer det sig att så många alltid tror sig veta vad jag vill, vad jag borde göra?
Regel nr ett. Inte bli övertalad, ta egna beslut.

2009
Vad ska jag göra?
Saker som måste hända det här året:
Flytta. 2 år i Uppsala räcker (ett år och ett låssas år)
Åtminstone försöka uppnå den ambition jag har för hösten.
Våren kommer vara katastrof men efter det måste mitt liv bli mitt eget. Då ska jag måla igen. I sommar skulle jag vilja jobba på Café på ett slott. Eller bo på landet, kanske i Skåne och måla hela sommaren. Eller åka runt i Norge eller småland Med mamma. Jag behöver inte åka utomlands.

I vår ska jag läsa Nordisk konst (tror jag). Läsa upp två kurser (men det är hemligt) och vara fika värd på Kalmar nation. I sommar ska jag vara fri.