Rummet

Mitt Uppsalarum
Smälter i hop med de iskalla "paradvånigarna" i Edinburgh och med de sovjetiska Komunnalkorna jag läste om då i min bok.
Genom smutsiga svarta fönsterutor stormar vintervinden in med all sin berlinerblåa doft.
Jag är så iskall

Ta tillbaka mitt Uppsalarum!
jag har mormors fotölj, böcker och nya ideer.
Kom snart februari

Efterkrigstiden

Det känns som att det har varit ett krig. Och nu är det dags att börja bygga upp allting igen.
Jag bygger som jag vill. Vad ska bli bättre? Lite mer Stockholm, lite mer konst.
Mycket mer måla.
Lite mindre men vildare fester. Jag vill bygga ett land av klezmer musik.
In i det där blålila molnet jag sågi från skottland.
I allfall i morgon.
Jag vill att mitt liv ska vara som i Picassos äventyr. På maskerad festen, när Rousseau flyger ut från ett fönster i taket, spelande på sin fiol över staden Paris i natten. Och kommer aldrig mer tillbaka.

Dali i Picassos äventyr.

Jag tror inte mina förväntningar är för höga.
Jag tror på att sticka någonting, brodera.
Jag tror på på tekvällar.
Jag tror på att åka till föräldrarna ibland, men inte nu.
Nu är det en låtsasvärld, bor i morfars palats, målar tavlor i hans salonger och går ut och dansar i Stockholms klezmer natt.
Jag längtar efter is.
Jag tror på kattfot, en sälsynt blomma.

Allting är på sin plats

Tekoppar på sina hyllor, rött vin i mitt glas, Kompisen mitt emot och Han som aldrig vill sluta sitt jobb.
Musikmörker
Smakfulla mörker.
Morfar vid sitt bord. Och vill jag inte äta så känns det konstigt för morfar. För det finns så mycket mat.
Stockholms frost när jag landade med alla mina saker. Alla mina saker är hos morfar nu.
Stockholm är på sin plats och du är där.
På din plats.
Uppsala regnar inte november blått genom mina lungor.
Uppsala viskar decembervitt att ”det är ingen fara längre”
Tomheten är också på sin plats, men jag ska måla ett maskroshav i morfars salong som ska vara min ateljé. Jag bor hos min morfar som köper baner och mjölk till mig. För det kan han förstå.
Om jag börjar måla så kan jag stanna här.

Uppsalahösten gled ur mina händer.

Det här är en kris.
Jag räknande med tomhet,
När jag tog mitt svåraste och vuxnaste beslut.
Tomma vita snösverige.
Alla vet att jag aldrig kan sitta still.
Rastlös, hopplös och rädd för tomhet.
Resultatet: September. Jag bara drog i väg.
Men jag kan inte tro på evigheter I Storbritannien. Jag skulle vara där fem år.
Fast då hade jag bestämt mig för att stanna, jag hade hittat ett ruffigt iskallt rum i en lägenhet och köpt begagnade möbler. En sekretär. Den var mitt hem.
Allt var bara sorg.
Och väldigt visuellt. Sverige var en plats bortom någonting blått. Hösten som strömmade bort, var lila.
Sen åkte jag genom de blå och var i Sverige på besök en helg. Då ändrade jag mig. Började förstå vad jag egentlige visste. Jag hade sänt signaler till mig själv hela tiden. Om att det här var fel. Men trängt bort det.
Jag drömde att jag hade ett hål i ryggen.
Öppen och bakom revbenen låg mina lungor utlämnade. Utsatta.
Jag är lungorna.
Nu ska jag lyssna bättre.
Nu är jag i Stockholm, har inte köpt någon tågbiljett än. Rädd för mörka norrland.
Mitt centrum är en påhittad snöstorm. Där finns dem.