Verkstaden

Jag vill inte tänka på det.
Hur trött jag var på äventyr.
Men jag blir inte av med det.
Äventyret.

Torsdag kväll är en slags återuppryckningskväll. Åter till kroki och den sorts koncentrations som jag behärskar.
Men jag sjönk tillbaka i minnet av nattens olycksbådande dröm. Bilden att bli utkastad. Som att vi snart bli till fåglar igen.
Och jag vet inte om jag ryckte upp mig tillräckligt.
En kopp kaffe
Igen. Varm mörkbrun melankoli.
Vill sitta omvirad av filtar, kuddar och sakna ett djur, en katt.

Jag läste i en av mina kursböcker Boken om pedagoger.
Om en inriktning inom pedagogik (jag minns inte vilken, och eftersom det här är min text bestämmer jag att jag inte måste uppge det heller!)
Att klassrummet/skolan skulle vara utformat som en verkstad. Och det skulle inte finnas någon ordning.
Och jag blev glad, för så känner jag. Atelje/studio/verkstad.
Förutom att jag tror på den pedagogiska tanken.
Trivs jag personligen utmärkt i sådan slags miljö.
Exempelvis kan inte ritsalen i engelska parken (humanist centrum i Uppsala universitet) Alls kännas lika bra som ateljéerna på Wik. Ritsalen är bra, men opersonlig och steril.
Man har tagit bort alla andar. Så gör man ofta på universitet.
Tyvärr.
Smedjan på Nyckelvikskolan var vacker.
Grafikverkstaden på Wik var vacker, men i för sig upplevde jag den som en grotta med huvudverk i form av olika ämnen. (Kanske var det också på grund av att det var november mellan nio och fyra. Mellan soluppgång och solnedgång.)
Syateljéer, makeuppstudios, mammas vävstuga.
Glashyttor.

Frusen

Det känns som att jag drevs för långt ut på vattnet. Lät mig drivas långt in i hösten.
För långt bort.
Som att jag har glömt, varifrån jag kom.

Jag har haft en veckas praktik nu.
Mest av allt gick jag runt och frös, Inbillade mig att det är nog mig det är fel på som inte orkar med en åtta timmars arbetsdag. Eleverna tyckte jag om.
Men klassrummen är hårda.
Mitt gymnasium var annorlunda. Jag vill nog vara som min bildlärare Emma en gång var.
(Kan ni tänka er att det faktiskt är tyngre att sitta passiv och observera elever räkna matte än att faktiskt göra det själv i åtta timmar)

Eftersom jag i vågor tappar lusten och får den tillbaka. Samma känsla som förut. Är jag extra känslig för andra utbildningars lockelser just nu. Så verkar det i alla fall vara.
Och andra platser.
Skrivarskola, men vad ska det bli av mig?


Jag vill bli spådam.
Jag läser Futuristisk analys A B och C.


Men idag pluggade jag ikapp, åt en prinsesstårta på mitt favorit cafe.
drack den svarta magin.
Och äntligen har jag sätt klart filmerna jag skulle sätt i Glasgow för ett år sen.
Karenas filmer:

http://www.youtube.com/watch?v=LdPtEvD7hvE
La belle Personne

http://www.youtube.com/watch?v=rwbiarU34HM
Cracks
Läraren liknar föresten min bildlärare i utseendet

Två filmer med tema skola.

Skolmiljöer

Det som gör det svårt är minnen av rum.
Ateljésalar av många olika slag.
Jag har sätt Mackintosh som jag tycker är en av de bästa.
Jag vet hur mycket bättre det skulle kunna vara.
Svårt är också borden och stolarna. När dem står fel.
Jag sitter förtryckt bakom bordet.
Nedtryckt högt upp i en stol. Och åstadkommer ingenting. Det här rummet tror inte på frihet.
Jag vet inte vad det tror på.

Hemma är så fint.
Jag sitter i skräddarställning på golvet, i en filt. Kanske med en katt. Hemma har jag krokier på väggarna, staffli och mattan som mamma har vävt. Fast hemma är mitt eget, där får det vara hur som helst. Jag vet att jag kan stå för det.
Och jag kan välja att göra utflykter och promenader till de platser som stimulerar mig.Skolbarn är hänvisade till sina skolor, och de höga stolarna bakom de höga borden.

Men i rummen som inte är mina, kan jag inte stå för den nedtryckande atmosfären. Vad ska jag göra?
Öppna en konstskola i mumindalen?

Charles Rennie Mackintosh`s Glasgow school of art bibliotek.

Institutionen

När någon, skriver att de ska resa till Göteborg, till bokmässan, till en vän, en mormor..
Verkar dem alltid så lyckliga.
Som att dem är på väg hem.
För mig är det alldeles för långt bort.

”…Så gärna jag skulle slänga av mig
Den slitna barnhemsklänningen
Av djävulshud, manchester, det starkaste
Fattigmanstyget
Buret av så många flickor
Före mig….” Nijolé Miliauskaiteé

Internatskolan
Den här dagen tänker du inte på det.
Att det gör ont.
Att vara innanför den gröna dörren. Att känna lukten av bröd.
Att äta det. Den här dagen var det enkelt att göra uppgiften. Räkna ut, översätta förstå.
Mamma har stickat dina röda vantar.
Annars är kläderna grå. Lika dana som dem andras.
För att ni ska smälta ihop, smälta samma i en institution.
Där musiken är den samma. Lyssna och förstå. Uppskatta det.
Men hemma finns ett handskrivet brev som du har glömt. En väninna söderut, berättar om dig innan det slutade att göra ont. Bokstäverna slingrar sig i formationer, det står inte där rakt ut. Men den lilla rörelsen i penna skrattar åt ett minne och gråter åt annat.
Du är inte den du var förut. Vad har hänt?
Och när slutade du att läsa dina brev?

























Från filmen Cracks.
Första dagen på min skola.
Bolandskolan ett praktiskt gymnasium i Uppsala.
Har jag auskulterat matte, historia och teater. Endast teaterlektionen gjorde mig lycklig.
Och trotsigt tänker jag att jag aldrig kan tänka mig att undervisa i något annat än estetiska ämnen. Aldrig
Men så enkelt är det inte.
Jag skulle bli lärare i bild och poesi om det gick.
Eller så skulle jag läsa högt ur "pappan och havet".
Någonting måste jag göra för att ta mig ur.
Jag dricker några koppar kaffe och pratar en mystisk kväll på Norrlands och längtar till nästa krokilektion.
4 dagar kvar nu, tur att det finns svart magi att dricka ur en liten kopp.

Poesi

En ljusblå natt, en mörk ljusblå natt…Kom jag på att jag gillar färgen purpur.

Nu vet jag vad jag ska göra innan jag ska gå på fest
Jag ska läsa sagor.
Då blir jag mindre nervös och det finns en saga att komma hem till sen,
precis när jag vill.
Nu är temat: högläsning, muntligt berättande. Estrad poesi!
Jag har fått uppgiften att läsa en saga. Och på lektionen i Tordags läste vi det osynliga barnet.
Jag lockas . Men skulle vilja välja en dikt..
Jag lockas men vågar inte fångas.
I helgen var jag på ordsprak. Och hjärtat börjar banka igen. Uppsalas hjärta som jag trodde hade dött.
Jag kommer kanske inte tappa bort poesi.

Och här är några av poeterna:
Jenny Wrangborg
http://www.youtube.com/watch?v=_3eBiilF1jU&feature=related
Oskar Hanska
http://www.youtube.com/watch?v=UUHT25CWpmw&list=QL&feature=BF

Och sist min favorit viliniuspoeten Nijolé Miliauskaité (Död alltså inte med på festivalen)

Bonifratersjukhuset
De valde exilen, vansinnet, glömskan
Nu har deras randiga kläder bleknat
Deras ansikten mist sin färg
De sover så tungt

Sjukhusgården är ännu tung, skräpet
Blåser i vinden, romantikens poeter
Och så han
Ärret på armen, blodet
Som flyter genom venerna

Den narkotiska doften från rönnarna
Vid kulles fot. Klasarna av vita blommor,
Rädda denna stad!
Du såg den från berget

De stannar i en cirkel, tätt ihop
Någon skakar din axel
Och när du väcks ur sömnen ropar du: Jag ville somna

Nijolé Miliauskaité

Sprickan

Åk inte dit!
Du har varit överallt.
Det finns en stad kvar.
Jag bär på den.
Och jag trodde att jag var klar. Men i alla städer har jag upplöst av mitt sinnestillstånd.

Jag bär på en mörk näckrosdamm
Det kan hända att jag inte orkar, att jag dränks av vattnet.
Det kan hända att caféet som är mitt hjärta här,
slutar att slå.
Om jag inte dricker
kopp efter kopp av det svarta kaffet.

Vi har skrivit prioritetslistor av olika slag.
Längst upp, plats nummer ett.
Är definitionen av dig.
Och du ska jobba! Du ska be, gå upp tidigt, ta tunnelbanan dit,
cykla genom stormen.
Förbi en mardrömshund. Tjäna pengar, läsa våra ord. Gråa bokstäver, tråkig mat.
Inpräntas, impregneras. In under huden, under naglarna. Aldrig att du blir någon annan.
Men jag skriver min egen lista.
Jag går på kroki, varje onsdag och torsdagskväll. Hinner jag inte, orkar jag inte
Migrän och förlorade sömntimmar.
Då
Har jag tappar bort mig.