Verkstaden

Jag vill inte tänka på det.
Hur trött jag var på äventyr.
Men jag blir inte av med det.
Äventyret.

Torsdag kväll är en slags återuppryckningskväll. Åter till kroki och den sorts koncentrations som jag behärskar.
Men jag sjönk tillbaka i minnet av nattens olycksbådande dröm. Bilden att bli utkastad. Som att vi snart bli till fåglar igen.
Och jag vet inte om jag ryckte upp mig tillräckligt.
En kopp kaffe
Igen. Varm mörkbrun melankoli.
Vill sitta omvirad av filtar, kuddar och sakna ett djur, en katt.

Jag läste i en av mina kursböcker Boken om pedagoger.
Om en inriktning inom pedagogik (jag minns inte vilken, och eftersom det här är min text bestämmer jag att jag inte måste uppge det heller!)
Att klassrummet/skolan skulle vara utformat som en verkstad. Och det skulle inte finnas någon ordning.
Och jag blev glad, för så känner jag. Atelje/studio/verkstad.
Förutom att jag tror på den pedagogiska tanken.
Trivs jag personligen utmärkt i sådan slags miljö.
Exempelvis kan inte ritsalen i engelska parken (humanist centrum i Uppsala universitet) Alls kännas lika bra som ateljéerna på Wik. Ritsalen är bra, men opersonlig och steril.
Man har tagit bort alla andar. Så gör man ofta på universitet.
Tyvärr.
Smedjan på Nyckelvikskolan var vacker.
Grafikverkstaden på Wik var vacker, men i för sig upplevde jag den som en grotta med huvudverk i form av olika ämnen. (Kanske var det också på grund av att det var november mellan nio och fyra. Mellan soluppgång och solnedgång.)
Syateljéer, makeuppstudios, mammas vävstuga.
Glashyttor.