Det stannar upp.
Mitt mörka landskap. Mörkbrunt av kaffet som runnit ut över kartan.
Och av regnet. Paraplyet som blåstes sönder.
Och i natt kunde jag inte sova.
Därför sitter jag längst upp
Längst, längst upp.
Invirad i en röd filt. Varm av den röda färgen, men iskall av dimman från promenaden nerifrån.
Jag tittar ner från en annan stad. Tittar ner
Jag ser trafik
Polis och brandbildsirener
Jag kan vissna om jag får fel intryck.
Jag kan dö
Därför måste jag skriva.
Landskapet förändras, att sova är att drunkna. Nu ser jag ett vatten.
Ett väldigt stort hav. Blåa världsdelar. Min karta är stor.
En sådan dag vill jag gärna ta tåget till min andra stad Stockholm och titta.
Jag måste uppleva och då rör sig landskapet. Rullar eller flyger fram.
Ljusblå sjöar, lindblomsgröna ängar.
Eller mycket mörka kaffekoppar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar