Det är enklare än att reda ut paniken.
Kanske kan jag leva bara på det, sen. Det är enkelt: Skölja dem varje dag.
Varför ska man någonsin bryr sig om något annat? Strunta i hyran, jag har ju mina groddar, strunta i studierna.
Inte söka bostad, inte söka jobb.
Då kanske jag klarar mig.
Fast egentligen ska jag till Skottland.
För reglerna är sådana att man inte får stanna kvar någonstans.
Inte skapa sig några rötter.
Jag ska skriva ett personligt brev.
Skottland måste få veta vem jag är.
Jag behöver dina dimmiga morgnar, det dunkla landskapet. (Jag ska skapa det, jag ska bli landskapsarkitekt)
Skottland är nog en man, en gubbe, en professor i språk.
Jag har inte Engelska, men jag har mina groddar. Det känns så tryggt, de är nyttiga.
Jag träffade någon,
en ny person från Wik, året innan mig.
Hon fick mig att förstå att det är efterwikliga faser man går genom.
Fas 1
Först ett halvår av icke erkännande. Man bor i kollektiv.
Panik att bo ensam.
Man vägrar släppa sitt konstnärskap. Kroki så ofta det går. Måla, måla, MÅLA!.
Skriva skriva, SKRIVA!.
Hälsa på alla gamla Wikvänner.
Längta till naturen.
Inga andra människor duger.
Fas 2
Sen, nu! kommer ett halvår av revolt.
Inte kollektiv längre!
Ett eget liv
Någonting helt annat.
Måste ha en ny bubbla. Kalmar!
Helst ska allting vara vilt. Det var vilt på Wik, men vildare nu.
Inga wikpersoner.
Nya personer. Internationella. För de vanliga dyger fortfarande inte.
Människor, människor, MÄNNISKOR!. Fester, fester, FESTER!.
Jobba på Kalmar. Vara boss!
Kanske inte ens gå på wikdagen.
Och de undrar, de suckar. ..
Sen kanske man mognar
Och då ska jag till Skottland och leva på mina groddar!
