Det var en utomhus koncert.
På musiken regnade det, på publiken också. Men alla var kvar. Jag minns gasig sol. Minns hur vi låg i gräset under lummiga träd. Midsommarnattsmystik i maj. Jag tror det var vitvinsvinboxar (Sådant skulle inte falla mig in nu)
Minns en klänning som var vit och blå. Berlinsk. Du hänger på min vägg. Men när kommer du få upplevas igen? Du är född i Berlin men levde i Skogen. Rådjur konst och kärlek.
Berlin är vad som var efter Berlin.
Det är en liten atmosfär, som aldrig dör.
Men nu finns ett blått hus. Jag älskar detta hus. Jugend och ljusblått som Prag.
Hela Luthagen blir blått.
Jag skulle aldrig kunna tänka mig att bo i Uppsala om det blå huset inte fanns. Inga blåa stadsdelar.
Ingen flytande Luthagsatmosfären eller midnattspromenad.
Åtta blev/blir summan av antal sökta linjer för hösten (då räknar jag inte med de högskoleprogramm/kurser jag sökt.) Prosseduren fortsätter fram till 3 juni. En skola utanför Linköping vill ha mig i sin process, en skola på Lidingö(min favorit) ska få dubbel uppsättning arbetsprover på torsdag och den sista ska få sina saker i juni i Hjorthagen.
Stockholm vore de lättsammaste. Med Stockholm skulle jag få behålla mitt blåa hus och få ha mina vänner nära. Annars kan jag hamna på Öland, i Skåne, Linköping eller på en liten Ö.
Jag ska bo i Sverige.
Jag tänker för mycket på identitet. Är rädd för att uppslukas av något fel och bli något jag inte ska vara. Därför måste jag ha många.
Många städer, många länder.
Många människor. Berlinska klänningar och Skotska.
En växt i fönstret (växten är en atmosfär, du är en atmosfär) och melankolin är borta. Anden jag var i går glömms bort. Nu är jag en sådan som plockar blommor. Bara en sådan, helst i Luthagen. I det blåa husets park.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar