Pärlugglornas barn

Förtränger vackra Norrlandssommar. Jag vet att det tar mig så lång tid att åka dit ändå.
Längre tid än för andra.
Norrland var den kokande sjön. Min mardröm.
Resan dit tar fyra år.

Den tiden är mitt försvar.
Men sjön är mitt ansvar. Den kokar över. De vilda djuren blir aggressivare och fler.
De värsta är björnarna. Jag kan inte räknas, beröras, behövas. Synnerligen inte angås.
Säger jag.

De viktigaste är fåglarna. Pärleugglornas barn.
De sitter i träden och tittar. Jag rår över dem. Men inte nu längre.
De hör till sjön.

Jag förtränger.
Jag kommer inte ihåg någon. Jag tänker inte på någon.
Jag är upptagen.
Jag reser aldrig hem.

Jag glömde att det fanns pärleugglor.
Jag vill klara mig ändå utan dem. Fyra år är väldigt lång tid. Det är min ursäkt.

Det Krypande djuret

Med ens kom det ut något från hörnet.
Jag befann mig i min lillebrors rum. I en hastighet av en igelkott började den vandra över golvet.
Silverglimrande skalbagge.
Den var inte så liten som jag trodde. Blev större och större. Tills den var stor som en kanin eller en liten hund. Och från att först se silverglimmande ut såg jag att den i stället var genomskinlig och av gelé matreal.
Jag ropade.
”Mamma ett kryp!”
Jag hade en obehagskänsla för djuret. Äcklad som av en gråsugga.
Mamma tittade på den och lyfte upp den, då såg jag att den hade formen som en Buddhafigur.
”jasså, är det den! Den brukar komma fram i samband med brand, underligt att den alltid kommer ut ur det där hörnet”

Som ett slags varselvarelse.


St johannesgatan.
Jag har en bättre idé. Det fina huset utformas lite annorlunda.
Vi tänker oss huset så här:
4 våningar, 4 kök.
En källare, en vind.
En ingång, en bakdörr.
Varje våning har 11 rum, 11 hyresäster.
Huvudingången leder ut till Götgatan i Stockholm, bakdörren leder till en bakgata i Paris.
Fjärde våningen är Stockholm, där bor Stockholmsfolket. Där bor vi.
Tredje våningen: New York. Från ett av fönstren i något av rummen kan man svinga sig ut via en tvättlina och ta ett enkelt skutt ut i Central Park. Där bor dem som vill bo i New York. Lyckligtvis så brukar hyresgästen som har rummet med fönstret, Jane skita i att låsa och antigen sova eller vara någon annanstans. Så New York finns alltid tillgängligt än så länge. Hoppas hon stannar länge.
Andra våningen är den franska.
Och första våningen Uppsala. Då kan vi enkelt ta oss hem. Från köksfönstret klättrar man ut på St Johannesgatan.
På denna våning bor de bästa av nuvarande hyresgäster.
Vinden: Prag. Klättra ut genom takluckan bara och hoppa från tak till tack ner i Josefov. (Man måste vara lite modig)
Källaren: Indien. Genom tvättstugans fönster måste du smyga. Du kommer att hamna i en privat indisk trädgård. Den ligger i en djungel. Mysigt att sticka från stan ibland, men annars finns det inte så mycket där. Men det sägs bo en väldigt vacker Maharadja där.

Det blir lättsamt att pendla och mysigt med Prag, samt en massa andra fördelar.

Den kokande sjön.

Trådarna i hjärnan, brinner inte igen

Den där sjön, hade ett vatten som brukade vara kallt.
Men nu var det varmt.
Eftersom jag aldrig kom tillbaka färgades vattnet grått och blev alldeles för Varmt.
Sen kunde jag inte rädda det.

Sjön

Det var inte trådarna i hjärnan som brann upp, utan en plats som tillhörde min pappa, trodde jag.
En verkstad. Jag var rädd för att det var sjön, med sitt alldels för varma vatten.
Elden brann nära, men allting klarade sig.
Och jag kan åka hem.
Men jag låter sjön koka!

I Uppsala har jag skapat en dålig relation till vatten fåglar.
Jag förtjänar det alldeles säkert. Det märkligaste som hände var när vi satt vid strand kanten och jag såg bort en kort stund och sedan kände hur någon bet mig i stortån. Det var en and.

Jag mår så bra bland alla spöken, tror jag.