Dofter

Jag borde lämna er nu
Men det smakar så gott och lyser så gnistrande
grönt
Jag vet att det växer nattvioler där
vi brukar följa deras dofter i skymningen
Men jag lämnar er nu och dras in i andra världar utan
dofter

Törnrossnåret

Led mig in i
törnrossnåret
Låt dem växa runt mig
Jag somnar
och jag vaknar inte upp

Jag dricker allt du ger mig
dricker fantasier, dricker illusioner
dricker giftet från din
stormhatt

Din trädgård är gröna salonger av dimma
och golv av dagg och mossa
Vinden spelar och gästerna dansar
Du och jag med törnrosor i vårt hår.

Låt dem växa över mig
Jag sover i hundra år
och ännu längre

Platser

Jag tror att jag har hittat på en ny plats.
Någonting som liknar undervattensrummet.
Brungrönt och kolsvart vatten.
Jag såg det genom spegelbilden i Fyrisån när jag och ”Dali” gick förbi.
Det svarta vattnet drogs sig mot oss och händerna ifrån dig sträckte sig som Ophelia mot oss.
Sjunk ner i dyn och giftet av hela staden.
Sjunk ner och stanna där.
Sen gick vi hem
Och lämnade vattnet åt sitt öde.

Jag tänker mig ett förgiftat träsk (föresten har jag nog haft den här idén länge) Inga djur kan leva här, paddorna dör. Bara näckrosorna klarar sig av någon anledning.
Det blir väll en målning så småningom och några tusen dikter.
Kanske är det egentligen undervattensrummet.

Jag har en portal i Uppsala, som jag går genom när det behövs. En staty. Vi gick till den, andra gången nu, och jag tror det blev bättre. Förut hade vi en sten (en mystisk grav) i skogen vid vår skola. Och runt stenen bodde får, vi tror dem bar på kraften. Och långt bort i skogen på ett berg vid vattnet fanns den viktigaste verkliga platsen.
Platser ploppar upp vart jag än befinner mig. På mitt sommarställe hade jag en skog med rövare och indianer. En farlig skrikande fågel och andra farliga djur. I Nice fanns det en kärleksplats och utanför där jag bor, finns det en gata som symboliserar hela Paris. Det är det bästa med att gå och handla att man då samtidigt passerar Paris på vägen.
Skulle man orka handla annars?
Man skulle leva på bara havregröt.

Overkligheten

Jag tror att jag väljer er, bland alla åttio.
Nu är det jag som bestämmer, som styr förloppet.
Ni vill ha mig så klart.
Det är klart.
lite underhållande, men

Ingen räcker längre till, alla har något färglöst över sig.
Hur lever "vanliga" människor?
Som har anpassat sig efter alla system?
Jag kan inte.
Jag förstod det inte innan och inte nu heller.

Och nu tappar vi någonting,
Varje gång jag missar en krokilektion,
Har jag missat mig själv.

Men jag tror jag vet vad det handlar om,
Jag saknar det romantiska (som i overkliga),
De sköna och obehagliga.
Saknar skräcken.
Ta mig tillbaka Overkligheten!

Och när jag läser min gamla dagbok från platsen. (några månader till ett år sedan)
Så ser jag hur liten jag var.
Så liten.
Jag vill rädda henne där, trösta henne
följa med ut på stigen i igenstans bortom skolan
Och viska i hennes öra.
Ge mig självkänsla och mod!

Men nu vill jag ha henne.
Hon som kunde röra vid vattenytan
känna andra sidan
igen
Jag vill ha hennes obehag,
Och allting underbart.