Häll rosévin över hästgraven.

Sjung en vaggsång för mig.
Sjung om ökenrävar

Jag är en sådan.

Varför vill jag till undervattensrummet nu? (Dessa månader)
Jag har varit där, jag har lämnat det.
Eller är det mer än att bara försvinna. Utan att vända sig bort, att vända sig inåt?

Nu har alla atmosfäriska dimmor skingrats. Våren kanske.
Våren kanske är större, eller för stor?
Eller så har jag övergett något. Någon.
Går det att gå tillbaka? Ta tillbaka? Väntar, lite till, kanske kaffe på Ovandals hjälper eller Budapestbakelse i Stockholms Paris (Det ligger vid Odenplan, Säde kan vägen)
Går det att gå tillbaka?
På bryggan, den förbjudna.
Och is och vass som ylade och skrek. Den sjöng för oss brukade jag tänka. Sjörået ville ha oss där.
För oss. Den förfrusna natten. Den skärtorsdagen.
Och dem de döda hästarna i hästgraven.
En vårnatt ska vi åka tillbaka.
Vi ska hälla vårat rosévin över graven, och spela Håkan Hellström (För det är vad den vill) Då kommer dem att få leva, flyga ut ur jorden.
Dessa Hästar. Hundratals år sen dem dog.

I skolan lär jag mig om Strandvaskaren och rådarna.
om hustomterået, om skogsrået. Jag tror jag är ett sådant rå, jag råder över något. Men kanske har jag försvunnit.
Strandvaskaren, jag tyckte det lät vackert, gasten av en drunknad.
En man eller kvinna från undervattensrummet.
Ett sjörå?

Den amerikanska flickan

Den amerikanska flickan.
Jag kan knapp läsa en halv sida, innan jag måste avbryta och skriva någonting.
Jag är väl inne i en sådan väldigt mottaglig och känslig fas. Klart jag tänker att skolan jag besökte var bra. En liten värld där inuti. Det tror man inte om Stockholm, om pendeltåget om motorvägar och en gul tegelbyggnad med arla på bottenvåningen.
Men jag som är så känslig. Jag kommer att säga nej.
Det var Idun Loven vi besökte.
Ett besök räcker kanske inte. Men jag vill inte tänka på vad jag ska bli, vad målet ska vara. Jag vill tänka, hur ska mitt liv vara just nu?
Så får man inte tänka idag.
Men jag tänker så.
Den amerikanska flickan.
Hos morfar började jag läsa boken, men som sagt jag blir helt till mig, vad fint. Jag måste skriva.
Jag har inte kommit så långt ännu.

Förlåt men jag vill ha en idyll.
Jag vill ha något som vissnar omkring mig.
Jag köpte tulpaner idag, det var en dekadent natt.

Om jag får välja mellan konst och poesi?

Atmosfären

Sticka en dimma av mohair.
Sticka vindar och doft.

Nu kommer alla djuren.
En hel djurfamilj, en flock följer efter oss. Många är sälar, andra är rävar och vissa är får.
Du är en så komplicerad person. Kan vi inte vara djur istället?
Vi glömde vad som hände
Bara atmosfären är kvar.
Jag tar hand om den, placerar en blomma i en vas.
Och sedan är vi vänner igen.
I väggarna bor möss.
Det knastrar och knaprar där inne.
De har så kul, runt dem finns en atmosfär
Jag vill finna en sådan runt alla.
Om vi dricker fem koppar kaffe på café Ofvandals, finner jag den runt oss.
Stör inte
Skingra inte atmosfären
Instabilitet lockar
Du som har den
Du lockar.
Jag hoppas den inte får oss på fall.

Insomni

Efter en sömnlös natt
Möblerade jag om mitt rum. (Om jag placerar sängen så att ljuset och ljuden utifrån inte kommer på mig, kanske jag kan sova bättre?)
Det kändes som att en liten del av mig dog.
Vad ska göra utan min asymmetri?
Vem är jag utan den?
Tänk att detta kan göra mig så ledsen.
Jag tvekar.
Jag sover nog lättare så här men
Kan jag leva så här?


Flera timmar senare, en annan dag:
Jag prövar något nytt. För jag kan inte leva så där. (Sängen måste ha kontakt med fönstret, Det är ju poesifönstret över St johannesgatan.)
Och nu har det blivit sent igen, fast jag borde vara trött. Jag tänker på texten jag skriver, teckningar jag vill teckna. Jag tänker på konst.
Konstant. Jag är upprörd, överväldigad, känslig.
Inspirerad. Det är den finaste känslan, men den svåraste. Vad ska man göra med kraften, när man borde sova och spara all konstnärlighet, till en annan dag?
Det finns musik just nu, koncerter. Det finns teaterföreställningar, mycket tänker jag på föreställningen av Uppsalas dansteater, med den vackra scenografin, med stickningen/väven som hängde över scenen, med ett levande landskap, med varelser som rörde sig och levde i den.
Då tänker jag att Nyckelvikskolan skulle kunna leda mig dit. Det är ett alternativ.
Jag tänker på barnböcker.
Barnboks illustratör och författare. Men allt jag hittar på är så svart, vuxen svart, inte barnsvart?
Fast de finaste barnböckerna vilar i mörker. Tove Jansson. Men tycker barn om sådana böcker? Det är vuxenbarnböcker.

Inspirerad
Människor
Jag blir en helt annan person, jag blir lycklig av fika på Ovfandals mitt hjärta i Uppsala.
En gång var du målet om söndagarnas och lördagsflykterna från Wik. Så ska en Söndag vara!
Människor, ni gör så vackra saker.
Människor, jag blir så tom.

Olyckligast blir jag när folk följer en trist trend. När alla blir kopior. Marinblått. Det var en hemsk dag. Varenda kille jag mötte i stan, hade en marinblå jacka.

Nästa vecka åker jag med en vän på ett eget arrangerat studiebesök på Idun Lovens konstskola.

Det ser jag allra mest framemot.

Urskogen

Det finns en förgiftad å som rinner genom skogen.
Där dricker de vackraste djuren.

Jag vill ha ett sådant hår
Vildvuxet
Långt och ormigt
En suckande frisörska, som en tandläkare skulle säga ”När klippte du dig senast egentligen?”
Jag kanske blir som urskogen.
Kommer det att ta mig närmare?

Forest Café, ett litet palats ett kråkslott i gamla stan.

Jag vill också tänka på Forest Café
Platsen, där jag brukade sitta och ibland ville gråta, speciellt om söndagar
Den dragiga metropolen, med underliga människor och en hund som brukade vilja sitta på mitt bord.
(Jag är rädd för hundar)
På något sätt är det liksom Paris i Edinburgh och Ryssland. Jag var mentalt alltid i Ryssland i Skottland.

Jag skrev ett långt brev till Karena.
Karena var min bästa vän i Skottland. Hon var 22 år, från arbetarstaden Glasgow.
Hon hade något bakom sig som jag, många resor och en treårig utbildning i textil/mode.
När jag tänker på Skottland och konst så tänker jag på Karena.
Ibland har jag ett språk och ett tankesätt som folk inte förstår. Det gör ingenting.
Men Karena förstod.
Jag tänker att det kanske var lättare ibland att kommunicera med människor på ett annat sätt i annat land. Det är så mycket vi inte kan förstå av varandra, bakgrunder, koder, ideologier, värderingar, mode
ord och skämt.
Barndomsminnen
I stället passade mitt sätt att kommunicera så bra i Skottland.
Genom, färger, asseosiaoner och känslor .

Jag skrev ett brev till Karena, eller skrev jag ett brev till mig själv?
Till mig, den jag var i Skottland.
Kanske vill jag åka tillbaka i alla fall, inte för att stanna, aldrig i livet.
Men för att träffa vänner och för att se på Edinburgh och Glasgow från en besökares ögon.
Jag skulle vilja se Glasgow School of art igen.

Glasgow School of Art, Arkitekten heter Mackintosh

Minnen från Glasgow:
Vintage
Fruktansvärda förorter
Tjejer utan skor efter utekvällarna (tradition/kultur för att fötterna blivit trötta)
Konst
Vidsträckta grönområden
Arbetarklass
Stora otroliga fönster
Coola människor
Den breda dialekten
Artighet, trevlighet

Jag vill bara tänka på Glasgow just nu, så Edinburgh får ingen lista

Det vildvuxna gräset.

Jag rör inte
Det vildvuxna gräset på hans grav

Vad väntar?
Jag ser att stan darrar. Bara jag ser det.

Är det oljemålerifärgen som ger mig huvudverk?
Förgiftar jag mig själv med mitt måleri eller är det katuchka i går? (Då måste jag förgifftas)
Jag är nog inte ämnad för att studera, för det kräver att man sitter i sitt rum och läser böcker, man inte valt ut själv. Det finns inget farligt i det. (Fast jag läser ju gärna för min egen skull)
Jag vet ju att allt finns där ute, träd, katter och människor. Jag kan inte stanna hemma.
Kan aldrig göra det.

Stan darrar, det känns som att den är på väg att gå under.
Jag måste åka härifrån till en säker plats.

Söndagsfikat:
Vårt bord var skyddat av vododockan.

Stockholm

I undervattensrummet är du en fisk.
Längst ner, en sjövarelse. Bland maneter och mörker.
Ett vattendrag av gredelint, av alkoholism blöder i havet. Jag smakar lite.
För jag vill vara så där lila inuti.

Om dagen är ett måleri.
Så märkte jag hur jag saknade en färg. Då åker jag till Stockholm. En ny människa, lite kadmium gult.
Färgnyanser= Känsloströmningar.
Uppsala är fullt av människor som är aggressivt taktiska och framåt. Lyckade. Jag hinner inte äns se deras färger. De pratar så högt, jag hör inte. Kanske lyssnar jag inte.
Jag vill omringas av människor, med något inuti.
Jag målar för att bli mig själv. Taktsikt skulle det aldrig gå.
Jag skriver för jag svärmar över av färger.
Emelie, kanske är en näktergal.
Du skriver i för sig, sjunger inte. Men jag tror att du skriver näktergalens sång.

En fransk sommardag

”Jag är arg” sa jag till Pelle.
”Det är roligt att du säger det, när du ler så mycket samtidigt.”

Jag är väl inte arg egentligen, men det skulle vara så roligt att pröva någon gång.
I undervattensrummet finns dem, känslorna som svämmar över ibland. Läste det jag skrev i Edinburgh. Jag vill nog inte åka dit igen någonsin ingen, men ändå tycker jag om platsen. Vill bara komma ihåg. Inte känna på riktigt.
Hur ska vi vara mot varandra? Storbritannien och jag?
Jag minns äventyr och skönhet. Jag tycker om dig? Men vill aldrig träffa dig igen.
Gärna läsa om dig, se bilder. Men du får inte finnas på riktigt.
Det som irriterar mig är att jag får fortfarande mail och vänförfrågningar från människor jag mött där. Jag finns inte längre!
Idag hade min föreläsare en skottskrytig killt.
Det är okej. Tillåtet.
Det är inte samma sak som att höra dem spela säckpipa varje dag på gatorna i Edinburgh.

Jag glömde mitt kårlegg i Stockholm, först hade jag tänkt åka och hämta det. (utan det kommer man inte in på Uppsalas nationer, där jag i för sig inte varit på ett tag nu)
Men jag hade tänkt hämta det som sagt, men min vän Caroline har en bättre idé.
Hon tycker att jag ska starta en egen klubb. (I mitt rum?) ja, på st. Johannesgatan.
Med konceptet: franskt, en sommardag. ”om killar ska få komma in måste de ha mustasch”
Blommigt och bohemiskt, franskt och mustasch. Man har sommarklänning på sig eller en ljus kostym. Kanske en hatt, en stråhatt eller ett blommigt långt och ovårdat vackert hår.
Fiol, dragspel.
Snusmumriken hör till också.
Och det serveras bara rosévin.
Detta är en mix av våra idéer. Vi har inte riktigt samma åsikter.














Jag tänker på Elvira Madigan
Och nu kan jag drömma, visst om Frankrike, Ryssland om jag vill.
Men jag tänker mest på Sverige.
På landet.
Jag har inte underöskt saken, men men det är så lätt att tro att där utanför på landet är det vår.
Jag tror att det smälter från taken och tussilago i dikena. Hästar och får.
Det är som allt det där andra jag alltid tror. Att där händer det!
Där jag inte här.
Jag är mitt i stan. Alltid mitt i stan.

Konjak och absinth mm

Jag tycker inte om konjak, men det har kanske sin förklaring.

Egyptierna hittade på drycken.
De grävde en grop. Fyllde den med socker och kastade i en farao (troligen död och mumifierad)
Och ur detta utvann man sen konjak.
Det här förklarar också varför det var så mycket inavel i den egyptiska kungafamiljen. Det var helt enkelt så att man ville ha så mycket konjak som möjligt och med mycket inavel.

Dog faraonerna tidigare. Tutankhamun blev 19 år.

Vill man inte dricka död farao så kan man dricka absint.
Man gräver en grop.
I den lägger man ormar, fänkål och lite andra kryddor. Ibland även opium och sånt. Beror på vad det ska bli för slags absint och om den ska vara laglig i Sverige tillexempel.
Men huvudsaken är ormar.
Ormarna tycker det är rätt mysigt, de blir fler, får barn. Tillslut blir de så många att de inte får plats och dem spricker.
De förmultnar och blir till en svart smet och ur det här får man absint.
Jag föredrar Whiskey.

En lavendel färgad känslovåg, säger Luthagen.
Luthagen är hemma.
när jag springer och köper godis till Jacke på coop. (Men jag förstörde has hockey match, när jag och Adam inte kunde låta bli att hitta på saker om spelarna.)
Förlåt, förlåt.
Vi går genom muminkaraktärerna.
Tror att wallingatan är muminhuset och vi är karaktärerna som bara hamnat där och inte kommer därifrån. Lilla my som blev kvarglömd (om jag minns rätt) och Adam är väl en förfader.
Man vill ha sina karaktärer på rätt ställe. Mumin i muminhuset.
Nalle puh i sitt bo. Är det inte så känns det inte riktigt bra. Varför var Pelle inte källaren. Och vad händer när Anna flyttar till Öland?