Häll rosévin över hästgraven.

Sjung en vaggsång för mig.
Sjung om ökenrävar

Jag är en sådan.

Varför vill jag till undervattensrummet nu? (Dessa månader)
Jag har varit där, jag har lämnat det.
Eller är det mer än att bara försvinna. Utan att vända sig bort, att vända sig inåt?

Nu har alla atmosfäriska dimmor skingrats. Våren kanske.
Våren kanske är större, eller för stor?
Eller så har jag övergett något. Någon.
Går det att gå tillbaka? Ta tillbaka? Väntar, lite till, kanske kaffe på Ovandals hjälper eller Budapestbakelse i Stockholms Paris (Det ligger vid Odenplan, Säde kan vägen)
Går det att gå tillbaka?
På bryggan, den förbjudna.
Och is och vass som ylade och skrek. Den sjöng för oss brukade jag tänka. Sjörået ville ha oss där.
För oss. Den förfrusna natten. Den skärtorsdagen.
Och dem de döda hästarna i hästgraven.
En vårnatt ska vi åka tillbaka.
Vi ska hälla vårat rosévin över graven, och spela Håkan Hellström (För det är vad den vill) Då kommer dem att få leva, flyga ut ur jorden.
Dessa Hästar. Hundratals år sen dem dog.

I skolan lär jag mig om Strandvaskaren och rådarna.
om hustomterået, om skogsrået. Jag tror jag är ett sådant rå, jag råder över något. Men kanske har jag försvunnit.
Strandvaskaren, jag tyckte det lät vackert, gasten av en drunknad.
En man eller kvinna från undervattensrummet.
Ett sjörå?