Prinsesstårtan och dess sällskaps historia.

Prinsesstårtan skapades omkring 1850. Ett bakverk: en tårta med grädde, tårtbotten och sylt inuti.

Men framförallt:

Grön marsipan och en röd ros ovanpå.

Man kan äta den hur man vill, men det finns sätt som är att föredra.

Den här artikeln, skall handla om de mytomspunna sällskap som uppkommit kring Prinsesstårteätandet. I seklets sista decennium började en kult spridas kring prinsesstårtan. Personer (från början bara män) som insett den stora njutningen i den gröna marsipanen började samlas i sällskap för att äta prinsesstårta. Dem kallas för Prinsar (nu också Prinsessor) Tillsammans gick dem till caféer och beställde in hela prinsesstårtor. Med fina silver eller guld redskap. (Med personens initialer inristade i) skär de vördnadsfullt ett snitt i marsipanskalet för att sedan rulla av det med en särskild rullare. Sen äter de upp marsipanen, bara marsipanen och ber kypare komma in för att slänga bort innehållet. Rosen är ansedd som den ultimata trofén och i sällskap får den av högst rang äta upp den. Dessa brukar kallas för Konungar eller Drottningar. Rosen tas av och läggs på ett särskilt silverfat innan den äts upp.Dessa ”prinsar” kan liknas vid de så kallade bratsen i dag som gillar att spruta bort champagne. Dock har det dem betydligt mer klass.

På 1990-talet uppkom det flera subkulturer till Prinsarna.

Prats som kan liknas väldigt mycket vid bratsen och är en slags wannabeprinsar Dem är egentligen inte ute efter att njuta av den underbara marsipanen utan gillar att se på när en så kallad ”vasall” eller som dem kallar dem ”inälvsätare” först äter upp innehållet i tårtan för att sen själva äta upp marsipanen. Vasallerna älskar innehållet, men gillar inte marsipanen och dessa två gruppar brukar oftast äta prinsesstårta tillsammans. Men att vara en vasall kan upplevas som något väldigt smutsigt och lågt stående i prinsesstårtans hierarki. Prinsar skulle aldrig falla sig i att låta en vassal äta upp innehållet först, det finns ingen stil i det tycker dem och är inte intresserad att låta andra förödmjuka sig. Däremot är det underförstått mellan prinsarna och kyparna att innehållet inte ska slängas (fast det utåt sätt ser ut så) utan ges i hemlighet till vasallerna efftråt.

Prinsarna har sin första prinsesstårteafton andra söndagen i maj och skall påbörjat så nära klockslaget fem som möjligt. Processen är utdragen och skall inte avslutas fören vid sju. Då dricks det vanligtvis några glas absint eller eventuellt champagne. Detta är en del av ritualen. Sedan återkommer det en afton varje söndag andra veckan i månaden fram till hösten. Maj är den stora invigningsaftonen för säsongen och en av de mest betydelsefullaste. I juli, finns det möjlighet att inviga nya personer i sällskapet. Dock kan sägas att det är omöjligt att fejka att man gillar marsipan om man inte gör det (det är mycket vanligt att folk vill vara med i alla fall, för dessa sällskap brukar ha höga positioner i samhället. De kan ses som hemliga ordnar). Prinsarna märker direkt. Prinsesstårteätandet hade sin kulmen vid 1910 och dog i slutet av tjugotalet nästan ut. Troligtvis på grund av depressionen. I slutet av 1980 kommer en renässansen. Mycket svaga, nästan hemliga förgreningar från förr börjar blomma upp igen.

Olika sällskap har lite olika regler och riter, vissa är mer anrika än andra och några få har sina rötter från de första sällskap som bildades 1890.

”Rosenkavaljerna” Den anrikaste och äldsta gruppen, med högst rang som i princip är vördnade av alla andra grupper. Dessa är mycket noga med hur riten skall gå till. Reglerna är dem ursprungliga och dem är ytterst eleganta i sitt sätt och sin stil i ätandet. Dem klär sig stilfullt i svart. På 1800-talet var det höghatt som gällde idag nästa samma sak fast mer tidsenligt. Männen har mustasch. I knapphålet har dem en röd ros. En monolokel används för att se så att rosen är av den kvalitén som den ska vara. August Strindberg sägs ha varit konungen i ett roskavljersällskap, men på grund av okända omständigheter övergav han gruppen till förmån för ett annat sällskap jag återkommer till. Rosenkavaljerna finns kvar idag och är lika högt ansedda som då. Dem brukar vara akademiska och intellektuella män och kvinnor. Diskuterar gärna politiska frågor på sina aftnar. Det ska funnits ett särskilt rum i ett särskilt café de ofta återkom till. ”Det gröna rummet” men var det har funnits är det ingen som vet eller vill berätta.

”Törnrosbröderna” Inte lika strikta och stränga som Roskavaljererna. Brukar även kallas för marsipanbohmerna. Dem har oftast konstnärliga intressen. Är poeter, musikaliska eller konstnärer. Dem har ett avslappnat sätt, men klär sig också mycket stillfullt, men färggladare med exempelvis vackra sjalar med broderade törnrosor på. Skulle inte utesluta en medlem som inte gillade marsipan, dem uppskattar människor med intressanta samtal, men är naturligtvis i första hand ett marsipanälskande sällskap. Rött vin dricks gärna både till och efteråt. I stället för kaffe, men även absint passar dessa damer och herrar. Törnrosbröderna intresserar sig inte för att strida med Rosenkavaljerna om tronen som den mest aktade prinsesstårtesällskap. Salvador Dali var medlem i detta sällskap och var en av de få personer utanför Sverige som invigts i prinsesstårteätandet. Hans mustasch var ett mode som gick bland alla männen i gruppen. Både konstnärsparen Isac Grünewald, Kerstin Hjertén och Karin och Carl Larson var medlemmar i Törnrosbröderna.

Det tredje sällskapet jag ska pressentera är det sällskap som det finns minst fakta om.

”Blåa tårtans systrar och bröder” Det är det hemligaste sällskapet och hur deras riter exakt går till är inte känt. Detta sällskap är det som Strindberg valde att gå med i när han gick ur ronsenkavaljererna. Det är ett spirituellt sällskap med fokus på andevärlden. Det talas om att deras aftnar egentligen mer liknar seanser och dem ligger lite senare på kvällen en vad som är brukligt. Deras prinsesstårta är Blå. Bland annatspår dem i grädde och var inspirerade av Swedenborg.

Andra kända prinsar och prinsessor är:

Selma Lagerlöf som först var en trönrsobror, men som blev invigd i Rosenkavaljerna när det blev tillåtet för kvinnor att vara med. Hon blev aldrig drottning, men förde dem intressantaste samtalen i hennes sällskap.

Sven Hedin var medlem i Rosenkavaljerna. Han hade ett hett temperament och kunde om marsipanen inte var tillräkligt god ställa till med en scen. Med ett häftigt snitt i tårtan kunde han resa sig upp och få hela sällskapet med sig. En sådan händelse skulle vara förödande för det konditori eller café som drabbats. Det sägs även att han skvätt grädde på ett annat sällskap som valt att besöka det som han kallar för ”sitt” konditori vid samma tillfälle som hans sällskap kommit dit.

Verner von Heidenstam hade ett kort och misslyckat medlemskap i Rosenkavaljerna. Han ville bli invigd eftersom han visste att det förekom intressanta samtal på dessa aftnar som han ville delta i dock uppskattade han inte marsipan, faktiskt avskydde han det. Men höll god min i tre aftnar, men blev under den tredje och sista aftonen upptäckt av de andra och utsparkad . En sorglig historia.

De flesta prinsar och prinsessor (förutom dem i törnrobrodergruppen) har som mål att någon gång bli medlem i ett rosenkavljersällskap. Och uppnå konunga- eller drottning status. Ofta råder det rivalitet mellan olika grupper, men alla vet att ”Rosenkavaljerna” är dem högsta i rang och det är onödigt att ens yttra ett nedsätta ord mot dem. Tysta strider kan förekomma då två sällskap råkat hamna på samma café samtidigt. De har förekommit dueller (verktygen kan användas som vapen) men det är ovanligt. Vid något tillfälle har dödsfall inträffat.

I dag finns ett sjutiotal sällskap med olika inriktningar. pratssällskap är nästan lika vanliga som prinssällskap. Det finns även vasaller som bildat föreningar. Och det är vanligt att sällskap hittar på helt nya regler som aldrig skull godtjänas i de gamla goda tiderna.

Säde och Saras filosofi runt prinsesstårtans fantastiska historia. En maj eftermiddag i Stockholm med prinsesstårta på vårt favorit café.