Glömminneån

Det gäller att glömma.
Hur kan jag känna mig lockad till att söka den anställningen
På en plats i vildmarken.
Är jag inte rädd för vildmarken? Ser jag inte björnspår överallt.

Jag tror mig vilja stimuleras av storstadsliv. Av människointryck och oändlig konsumtion av konst. Jag önskar att jag aldrig sätt annonsen.
Det är som i en bok. Vill jag tro. Att i ödsligheten hitta några få. Men absolut rätta människor.
Har nog äntligen upptäckt Norrland, som att jag har glömt hela livet att det fanns.
Här glömmer man allt.
Uppsala är slottet bortom Glömminneån*.

*Ur Glasblåsarensbarn

Död elefant

Mitt hem är en död elefant.
Jag bor bland skellett
Genom revbenen blåser nordliga vindar.
På golvet ligger damm.

Ute är det skymning,
Blåaktiga färger
Men jag drar för gardinerna och lyssnar till ryggradens knakade.

Under sanden.

Under sanden, i den tystaste tjärnen. Sover hon
Väck henne inte.
Inte idag.
Rör inte vattnet.
Snälla rör inte vattnet.
Jag förlorar åter en dag.
När allting somnat, sveper hon in sig i mammas röda sjal och tar
Ett simtag mot ytan.
Utan at krusa en endaste droppe, passerar hon vattenytan och stiger åter upp till er skog


Jag önskar att resan dit vore blå
Med varma vindar
Utan andetag, utan feber.

Den mörkröda soppan

I mitt höga obarmhärtiga rum.
Vill jag vara
I detta förfallna sorgliga hus.
Ni lärde mig inte hur jag skulle låsa upp dörren.
Och i kaminen fick jag inte elda.
Men bredvid oss låg en gammal kyrka, som blivit till en teater.
Där satt de hemlösa
Som jag blivit tillsagd att inte släppa in.

Där kokade jag en mörkröd soppa.
Långsamt spred sig värmen
Långt bort över atlanten
Djupt ner i blodet.

Kometen

I tidningarna stod det om en komet.
Som hade sin riktning rakt mot jorden. Men jag trodde att det var trams.
Ända fram tills jag såg upp mot himlen för att se efter en kväll.
Strax bredvid månen, hade kometen uppenbarat sig, Långsamt blev den större och större.
Endast jag var rädd.
Alla andra var färdiga.
Jag ville leva lite längre.
Jag tror vi stod på en balkong. Du hade kommit hem från ett annat land. Vi väntade på kometen tillsammans.
Du ville flytta härifrån en gång, sa du. Jag har velat flytta så många gånger.

När kometen närmade sig jorden, åt atmosfären upp den, den blev till en snöflinga som dallrade ner och försvann. Sen var bara du och jag kvar.

Jag minns de gamla, trasiga palatsen, tapetremsorna, dammiga flyglarna.
Vi hade våra ruiner, Edinburgh och Stockholm. Jag ringde till dig och mindes att utanför den här staden jag lever i, den här gatan St Johannesgatan. Finns du långt borta, men ändå. Om kometen träffar så klarar jag mig ändå. Jag saknar dig så. Sen läste jag om det gamla livet i Skottland om en annan skola i ruiner. Saknar min vän där.

En kopp indiskt te

Jag är orolig i natt. Huset porlande, men tröstade inte.
Förändringar kommer till mig som till andra. Avbrott i mina system av vävda trådar, hopsydda, men uppsprättade igen, De infaller vid olämpliga tillfällen.
En person packar slutligen ihop sina saker och vandrar i väg. Så länge som han har växt här i rummet intill. Mossan i hans rum, har rykts upp och jag gillade hans tysta introverta närvaro.
Sedan kommer en ny årstid, kanske är jag inte heller redo för den
Inuti har jag min egen förändring där väntar jag på en kopp te, indiskt eller afrikanskt.
Och jag längtar till ett annat land.