Chateau miranda

Chateau Miranda
Jag läste i tidningen och hittade mitt slott.
Det tillhörde en belgisk familj och sedan blev det barnhem till belgiska järnvägsarbetare.
Tänk om jag hade varit ett sådant barnhems barn.
Vi letar ett övergivet slott.
Rum, med högt i tak. Sprickor i väggarna. Krossat fönsterglas. Jag vill ha en mormor som bor där och ett får som betar i trädgården. Där ska jag bo.

Egentligen trodde jag nog bara att juni skulle vara en iskall mörk månad. Det verkade så.
Men den har varit Augustivarm, nästan Septembervarm. Jag är inte mörkrädd längre.
Jag klär mig i blått.
Och tänker att i mig finns Franska Rivieran, Domkyrkan är vackrare än Notre Dame. Jag är lyckig här.
Men bara för att jag vet att jag vilken dag som helst kan boka en tågbiljett, antingen hem, eller bara driva i väg någon annanstans. Driva bort i det strömmande vattnet. (Jag tror jag känner mig så säker för att vi vet om det värsta skulle inträffa så har vi vår båt, längs bort med floden . Livbåten)


Jag läser Hjärtdjur av Herta Muller:
”Den sjungande mormodern lever nio år längre än den bedjande farmodern. Och sex år längre än sitt förstånd lever den sjungande mormodern. Hon känner inte längre igen någon i huset. Hon känner nu bara igen sina sånger. En kväll går hon från ett hörn av rummet fram till bordet och säger i ljusskenet: Jag är så glad, att ni alla är hos mig i himlen. Hon vet inte längre att hon lever och måste sjunga sig till döds. Till henne kommer ingen sjukdom som kan hjälpa henne att dö."

Om sommaren vet man inte riktigt var man befinner sig, då är det bra att läsa. För kanske är jag med i den här boken. Den är verkligheten, i Uppsala.
Den utspelar sig i den rumänska diktaturen.