Jag är sanslös, som söker upp obekvämligheter.
Jag är sällsam.
Och glömsk. Därför kan vi bli en tragedi.
Tunnlar mörka vansinnesdagar, efter vansinniga lyckliga nätter. För jag kan inte sova, bara skriva, skriva. Inuti finns garn, tyger, grus, lava, växtlighet och människor.
Djuphavsgravar med marulkar.
Marulksmänniskor, jag kan inte beskriva hur jag saknar er.
Så jag kunde inte sova och lördagen blev en söndag. Jag försöker städa mitt rum som jag lovat mig själv. I förrgår, i går, idag, i morgon. Jag ska alltid i väg någonstans, nu är jag bara trött. Bor i en tunnel, ett tunnelseende. Skelettet känns, huden är tunn.
Och det är moln.
När jag har sovit kan jag stråla, en annan dag. Fast jag vill ha den dagen idag.
Då kan jag gå runt och lysa.
Över framtiden.
Jag är egentligen väldigt lycklig.
Förutsatt att jag inte förlorar några marulksmänniskor. Förutsatt att jag inte känner mig ensam i Stockholm.
Jag vill bo i ett akvarium.
Med muränan. Och paddan.
Fiskar simmar genom dina kläder, du sover i en å.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar