Önskningar

För en stund är det nu
Jag besökte The royal botanical garden of Edinburgh med min klass (där ska jag ha lektioner en dag I veckan framöver).
Jag tänker inte på något annat än växterna omkring mig. Utvecklingen från mossa, till ormbunkar till träd. Det känns som det viktigaste .

Jag kan inte vara fel

Men så kommer en våg som vanligt. Är det fel land?
Vad hade hänt om något gått fel om jag misslyckats? (jag har en romantisk lila bild av "om" i Uppsala)
Önskningar uppfylls alltid, det lärde jag mig när jag var liten av boken ”glasblåsarens barn” och jag minns att jag önskade att det skulle lyckas när jag var i Irland och kastade ett mynt i en önskebäck. Man får alltid vad man vill ha förr eller senare. Frågan är om man vill ha det då?
Önskningar är farliga.

Men sen ,Edinburgh är så underbart. En våg av rätt känslor!
Skolan är så rätt. Landskapsarkitekt är så självklart jag.
Men sen, heltäckningsmattor?
Och sen ett leende. JA!

Hösten som aldrig hände.

Jag tror inte på det egentligen
Jag bara gör det
Lever här
Blir det här
Fast det är inte jag
Jag är fortfarande i Sverige, det är jag övertygad om.
Det är snarare troligt att jag besatt en annan person, eller råkad bli en annans dimissions jag (att jag nu är den jag skulle ha varit i en annan dimission)
Och samtidigt som jag upplever mig själv här fortsätter mitt andra jag att leva sitt liv därborta som ett spöke. Men jag får inte uppleva det, det upplever sig själv.
Jag är säker på att hon gör det jag brukade göra





















Fönstret: Symbolen för Hösten som aldrig hände

Eller är det bara en försvarsmekanism, som jag gör att jag tänker så
Vill jag inte gå miste om det som jag skulle ha gjort där?

Uk är sin egen kontinent.
En egen planet någonstans i rymden. det känns som att jag är i rymden
Rymden är så stor
Jag trodde mitt rum hade högt tak i Uppsala.
Här har jag fått ett rum för jättar. ”Viktorianskt” En öppen spis som inte går att använda. En dubbelsäng, heltäckande mattor (sån där grej som man redan visste skulle hända) Det är fint, för fint.
För fina hus stressar mig. För lyxigt badrum, för centralt och nära. Jag blir verkligen, verkligen stressad. Det skulle kunna få vara viktoriansk om det samtidigt var lite ruffigt.
Om det fanns lite hål, vattenläckor och dragighet. Det är liksom alldeles för vuxet egentligen. Här kan jag ju inte spilla vin. Men jag försöker inreda mitt rum organiskt och osymmetriskt. Avslappnat bohemiskt. Kläder som hänger framme, inte av slarvighet utan för visa att jag lever.
Pennor och penslar
Jag bor i gamla stan på Forrest road.
Ett par meter och Forrest road mynnar ut i the meadows. En öppen park, som ett hav.
Där träffar man societies . Jag prövade! Här ska man vara med flera stycken.
Och skolan för att komma dit går man en gata förbi fina privatskolor, de är läskiga. Ut rusar små vuxna. Barn och ungdomar i skoluniform.

Jag kände mig så lättad idag i stället för att gå på pubrunda, gick jag och handlade mat. Hamnade i en liten indisk mataffär och fick te. Snälla indier.
När jag väljer bort pubrundor känner jag mig så lyckad.
Att det inte behövs
Att jag inte trivdes i början på grund av choken och omständigheter gör att det känns som mitt syfte är starkt.
Jag har tagit mig genom så svåra saker, jag ville ge upp, men gjorde det inte.
Att ta sig till Uppsala och få allting serverat var ingen svårighet. Att studera konstvetenskap vara bara ett tidsfördriv i jämförelse. Då behövdes det pubrundor verkligen.
I morgon hoppas jag att jag hinner till vintage affärerna innan de stänger efter skolan . Det finns så mycket och jag får köpa skor. Jag får, mina har hål i sulorna.

Edinburgh

Det var nog rastlösheten som tog mig hit.
















Utflyckt till Athur´s Seats

Jag visste nog att jag inte skulle stanna i Uppsala, även om allt var upplagt för det. Det har gått en vecka och nu för första gången så drömmer jag att jag är här och ingen annan stans.

Jag drömmde att det var något fel, i det andra landet
Det finns något violett över det som var innan, de sista veckorna
och en vision som inte släpper över att Sverige, Uppsala och mina förflutna svävar bortom ett blått moln
En ultramarin dimma.
Vissa gestalter träder fram i dimsvepens förgrunder. Jag kan nästan komma ihåg.
Vissa smälter bort.

Jag tror att min fantasi blir starkare här.

Allting blir så starkt vissuellt.

Jag tror jag är i en chock.
Första dagen: ”Varför har jag så romantiska idér om att emigrera, att flytta att resa runt?” ”varför måste jag alltid ha något mer, varför räcker det aldrig?”

Verklighet är min mardröm
När jag är rädd så tänker jag på böcker, på filmer, fiktoniska personer som gjort samma sak. Jag tänkte på Elvira Madigan. Jag kan låtsas lite. Jag låtsas alltid.

Eländigt romantiskt

Sen ville jag
Men det slår så hårt mot mig, som en iskall våg, när allt är svårt.

Som att skaffa ett lånekort på ett sånt där gammalt bibliotek som bara finns i filmer. När frågan kommer ”Vad är din adress?”
Jag har bara mig själv, ingen adress.
Men så kom Forest road 6, dit flyttar jag på måndag. Där ska jag pröva mitt första liv här i Edinburgh, för än har jag inte velat pröva.
Forest road, och jag tänker på Wikstigen. Den mörka förförande skogsvägen. Jag älskar det svarta.
Såklart att jag ska bo där.
Men jag fick ett lånekort, men tappade bort biblioteket.

Det är böcker jag behöver i sådana här tider.
Nytt telefonnummer. Jag antar att jag måste börja rota mig här, öppna ett bankomatkonto eller låta Storbritannien växa sig över mig.
Colleget är gammalt och fint. Overkligt och den ända verkligheten nu. Jag längtar, längtar att få börja mina lektioner. Jag har platser att skapa!
Jag älskar det, jag saknar det, jag älskar det och saknar det.
Jag älskar att sakna!

Edinburgh: Jag har inte prövat det än. Inte på riktigt, det är så mycket att pröva. Det finns ingen begränsning av platser, teatrar, pubar och museum. Men jag ville vara klar först.
Edinburgh är dimmigt och kallt. Fast människorna fryser inte, men har hårda ansikten.
Alla säger att det är så nära, men jag vet inte om man kan åka tillbaka in i det blå molnet.

En wikvåg

När jag trodde att jag var på väg slår en wikvåg kraftigt emot mig.
Tungt och allvarsamt.
Vem har du blivit?
Du skulle inte vara så där!

Natur

Jag minns att jag kunde välja att fortsätta där inga lampor lyste upp.
Mörkret värmde trotts ruggiga höstnätter.
Ett steg till och allt var kolsvart
Jag berättade morbida skrönor och förlorade mina promenadkompisar.
Det området är förlorat nu.

Det kommer tillbaka i kväll,
det vill uppfostra mig, skälla på mig!

Men är jag inte bättre nu? Vad är förlorat?