Skum

”Ta bort allt skum” Sa en kaka till mig.
En skrivares ord från Wik.
Skum, det är personer. Ja, ni förstår. Personer som fått för mycket uppmärksamhet utan att vara värda det. Så jag och min vän Caroline sa att vi lägger allt skum i en syltburk.
Så får de skumma tillsammans.
Efter många år kommer det vara svart och ekligt slemmigt i den där burken.
Döda råttor kommer flyta upp till ytan.
Ungefär så. En fin bild tycker jag.


Det bästa jag vet är mellanrumsformer.
När krokin går så bra som den gjorde i går får det vara vinter, med inställda tåg, det får vara människor med röster som skär obehagligt och kläder som inte säger något.
Det får vara vad som helst.
Jag ser en mellanrumsform mellan tornen på domkyrkan när jag går hem. Jag ser en mellanrumsform mellan dig och mig. Jag är så glad.


Nu åker jag till Stockholm för att fira eller gråta för att min finaste vallmo Anna Juhlin ska flytta till Öland.

Fåglarna försvann

Flög i väg, dog eller bara smälte ner i matsmältningssystemet.
Dem bodde i min mage, stackars fåglar.
Väskan brann på festen. Det var det bästa som hände! (Förra gången brann mitt minne, den här gången en väska, betydligt mycket bättre)
Jag hade ett uppdrag, väskan var en bonus.
Nu har jag gått genom det svarta Luthagshavet till mig. Förfrysta luft.
Hela Uppsala är fångat i frost. Som i sagan om jätten och hans trädgård av Oscar Wilde.
Jag är jätten och i min trädgård bor gubben frost och nordanvinden.

Jag fick en voodoo docka av Pelle. Vad ska jag göra med den?
Bara ha den.
Jag tycker om den i alla fall.
Kvinnor vill ha ”magi”, säger Pelle och föreslog att jag skulle börja med svartkonst.
Wik är ett öppet sår, som blöder och
blöder..

Djurlistan.

Jag tycker om att tänka att folk är djur, här har jag påbörjat en sammanställning av vilket djur vissa är:



















Skottland: Här tänkte jag väldigt mycket att folk var djur.

Karena: en räv
Mickael: en ren
Olivia: en nyckelpiga
Anna: ett rådjur
Hariet: En vildkanin
Konrad : en groda
Scott: En älg
Jacub: en Gecko ödla.
Daniela: en panter.

Wikare: Dem tänker jag mer som växter, men det är lite blandat.
Malin: en tussilago och om hon var en frukt skulle hon vara en mandarin.
Säde: humleblomster
Anna Juhlin: En Vallmo och en mymla (som jag) om hon var något i Tove Jansson
Caroline: en orange ros
Lovisa: en ögonpyrola
Kevin en linnea
Pelle är djur, han var en pudel uppenbarligen så klippte han sig och blev en häger
Adam en hasselnöt
Rävkarin: givetvis en räv.
Dennis en potatis.
Angelika: ett Lodjur
Mommo: en panda
Jacke : Aubergine
Maria Annas: En hermelin
Kajsa H M : Fläder
Jin: Kattbjörn/Liten panda
Robin: Slags panter, eller djungel kattdjur av något slag.
Rektor Lars: Uggla
Aron: Ren

Uppsala övrig:
Sara G, en kattbjörn/liten panda.
Lova: fjällräv eller ökenräv
Erik: En hare.
Anna: vild häst
Maija: Alpacka
Marq: En björn
Julia: En varg kanske

Dubbla hemlöshetens sorg

En gång skulle jag bli glasblåsare, blåsa tårar av glas.
För Småland måste vara romantiskt.
En gång skulle jag plocka vitsippor. Ja, det är Maria Gripes ”Glasblåsarens barn”
Adam säger att jag ska bli Nomad. Vilket sammanhang jag än utsätter mig för, drabbas jag alltid ändå av nostalgi. Jag ska alltid vara på en annan plats.Men bara en gång blev jag sjuk av det. Nostalgi dör man av. Det har jag läst mig till i boken ”Nostaliga, en känslas historia” av Karin Johannison. http://www.kanalen.org/bok/rec.php?id=432


En gång, mitt i hösten, löstes tid och rum upp.
Långt upp i en modernistisk byggnad, med fönster mot gamla stadsdelar och det svarta slottet.
Hördes en signal. Jag trodde inte att det var en fysisk signal. Ett brandlarm, ett flyglarm?
Var jag någon annan stans? Signalen kommer från en annan värld. Et spöke från ett annat sammanhang.
Jag förstod att den här signalen en gång betydd något viktigt. Men vad?
Jag har hört den förut.
Sen släppte oförståndet.
Det var min dörr signal till mitt kollektiv på Wallingatan i Uppsala.
Den vansinniga melodin..
Vi brukade sitta och vänta på den. Särskilt under fester, då vi bjudit in lite läskigt folk.
Den fruktansvärda signalen.
Jag vet inte vad den gjorde i Edinburgh. Någons telefon kanske. Men jag tappade förståndet ett tag.

Något brann upp!

Det faller snö igen
Över Luthagen.
Snöar för att lägga sig på mitt hjärta, dämpa ner slagen
lägga sig över lungorna
Och blodet, stilla sakta ner
mitt blodomlopp.

Jag drömde att jag fick två barn. Tvillingar.
En pojke och en flicka.
Men det var för krångligt med två stycken. Som att läsa två böcker samtidigt. Så jag la bort den ena
Och tog bara hand om den andra. Det var helt okej i drömmens värld.

Jag kommer inte över den där minnesluckan.
Har något brunnit sönder i mitt huvud?
Jag kommer dö.
En kabel? En tråd i hjärnan som brann upp! Den måste repareas och jag har bestämt hur.
De mörk lilaste dagarna gå över, in i orange.
Men i mig finns stormarna som inte lugnar ner sig hur jag än gör.

Mörklilaste söndag.

Köper jag tulpaner.
Och fryser hela dagen. Dricker mängder med grönt te.
Ritual som skapades i Skottland, när råttan fick mig att rusa ut i Edinburghs natt till en vän.
Jag vill simma bort i svarta hav av lantligt mörker som en gång fanns.
Som när vi gick på stigen.
Vi tre.
Kanske var det då som livet var tillräkligt. Just då.
Så många snäckor som dog, som krossades av våra fötter i natten. Jag såg dem inte, men hörde. Kraset.
Då var vi nära.
Det finns ingenstans att ta vägen, utom in mörkret.
Och det är så svart att det är varmt. Så vill jag att det ska vara!
Ju svartare desto längre in i oss själva kommer vi.


Eller är det i tecknandet av en kroki. Eller en liten färg.
Ett liten blå eller orange känsla som sveper förbi.
Just nu vet jag inte alls. Just nu hittar jag inte.

Tulpanerna står i en vas i mitt rum och jag undrar vad som är fel?
Vad som fick mig att köpa dem.

Tillbaka

Det Svarta avundsjuka vattnet, glittrar så fint.
Jag har en kanot vid stranden.
I fall jag måste fly.
Du går med dina röda Steg
Genom min skog. Din fjäril och jag gömmer oss bakom träden.

Bilden är från min tid på wik, men ungefär så här såg det ut idag.

Jag var tillbaka igen och om jag fick välja så skulle jag vara någons sjal, vild runt någons axlar.
Lukten i väggarna. Carlos från Brasilien?
Det låg snö över Wik, jag tror den låg där för hålla andarna tillbaka. För att skydda.
Men jag såg stenen stirra med skräckblick mot oss. Hästgraven!
Wik säger, välj dig själv.
Skottland sa samma sak. Skottland och Wik är två kloka mostrar att lyssna till.
Uppsala säger en massa dumheter ibland. Jag vet vad jag ska välja.

Jag fick en kaka med ett meddelande ”Ta bort allt skum”
Jag tror jag vet vem som ska bort. Det är mycket jag vet plötsligt.

Inflyttningsmelankoli

I undervattensrummet, dricker de inte champagne på festerna. De dricker gift ifrån en sjöborre.
Balens drottning dansar med en muräna.
I mitt öga bor en krabba.

Jag har flyttat in i mitt rum.
Här är det inte kallt. Inget blått kommer genom fönsterglaset.
Först drabbas jag av inflyttningsmelankoli, men medicin finns i andra rum i den här byggnaden. Vänner och te!
Och Nina Simone.
Jag kastar bara ut allt på golvet, det klättrar nog uppför väggarna av sig själv. Organiskt mot taket.
För det är högt i tak, men inte som i skottland där man skulle ha bal i sitt rum.
Mitt rum, mitt eget hem. Min egen värld.
Sen sist har jag delat rum med fula italienare, nyfikna amerikaner en fet råtta.
En vänlig grekiska. Sen bodde jag hos morfar i ett slott (i en villa) det var fint, men jag hann aldrig måla honom. Och jag bodde lite här och lite där.
Tillbaka till poesifönstret.