En gång skulle jag bli glasblåsare, blåsa tårar av glas.
För Småland måste vara romantiskt.
En gång skulle jag plocka vitsippor. Ja, det är Maria Gripes ”Glasblåsarens barn”
Adam säger att jag ska bli Nomad. Vilket sammanhang jag än utsätter mig för, drabbas jag alltid ändå av nostalgi. Jag ska alltid vara på en annan plats.Men bara en gång blev jag sjuk av det. Nostalgi dör man av. Det har jag läst mig till i boken ”Nostaliga, en känslas historia” av Karin Johannison. http://www.kanalen.org/bok/rec.php?id=432
En gång, mitt i hösten, löstes tid och rum upp.
Långt upp i en modernistisk byggnad, med fönster mot gamla stadsdelar och det svarta slottet.
Hördes en signal. Jag trodde inte att det var en fysisk signal. Ett brandlarm, ett flyglarm?
Var jag någon annan stans? Signalen kommer från en annan värld. Et spöke från ett annat sammanhang.
Jag förstod att den här signalen en gång betydd något viktigt. Men vad?
Jag har hört den förut.
Sen släppte oförståndet.
Det var min dörr signal till mitt kollektiv på Wallingatan i Uppsala.
Den vansinniga melodin..
Vi brukade sitta och vänta på den. Särskilt under fester, då vi bjudit in lite läskigt folk.
Den fruktansvärda signalen.
Jag vet inte vad den gjorde i Edinburgh. Någons telefon kanske. Men jag tappade förståndet ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar