Jag satt på en sten,
tittade ner i en avgrund.
Ovanför låg en tunn vattenyta. Där simmande en flitig, ensam arbetare runt i cirklar ovanför sin lilla avgrund.
Det finns en sjö, som ligger långt in i skogen.
Den börjar långsamt växa igen. Växterna från skogen kryper in från alla strandkanter.
Vattnet förändras till dy.
Dy är något som man långsamt sjunker ner i.
Under utan förlorar man förmågan att andas.
Dy blir till mossa, som blir till en myr. Sedan är sjön försvunnen.
Den som ror över den försvinnande sjön, ror över farliga bottenlösa djup.
Jag brukar vara i utkanten av ödsligheten. I vårt hus, med dalablåa möbler.
Djupsinniga rum. Utanför är allt bäckmörkt.
vågar inte höra mörkret.
