Chateau miranda

Chateau Miranda
Jag läste i tidningen och hittade mitt slott.
Det tillhörde en belgisk familj och sedan blev det barnhem till belgiska järnvägsarbetare.
Tänk om jag hade varit ett sådant barnhems barn.
Vi letar ett övergivet slott.
Rum, med högt i tak. Sprickor i väggarna. Krossat fönsterglas. Jag vill ha en mormor som bor där och ett får som betar i trädgården. Där ska jag bo.

Egentligen trodde jag nog bara att juni skulle vara en iskall mörk månad. Det verkade så.
Men den har varit Augustivarm, nästan Septembervarm. Jag är inte mörkrädd längre.
Jag klär mig i blått.
Och tänker att i mig finns Franska Rivieran, Domkyrkan är vackrare än Notre Dame. Jag är lyckig här.
Men bara för att jag vet att jag vilken dag som helst kan boka en tågbiljett, antingen hem, eller bara driva i väg någon annanstans. Driva bort i det strömmande vattnet. (Jag tror jag känner mig så säker för att vi vet om det värsta skulle inträffa så har vi vår båt, längs bort med floden . Livbåten)


Jag läser Hjärtdjur av Herta Muller:
”Den sjungande mormodern lever nio år längre än den bedjande farmodern. Och sex år längre än sitt förstånd lever den sjungande mormodern. Hon känner inte längre igen någon i huset. Hon känner nu bara igen sina sånger. En kväll går hon från ett hörn av rummet fram till bordet och säger i ljusskenet: Jag är så glad, att ni alla är hos mig i himlen. Hon vet inte längre att hon lever och måste sjunga sig till döds. Till henne kommer ingen sjukdom som kan hjälpa henne att dö."

Om sommaren vet man inte riktigt var man befinner sig, då är det bra att läsa. För kanske är jag med i den här boken. Den är verkligheten, i Uppsala.
Den utspelar sig i den rumänska diktaturen.

Spökkrabbor

Skrämda ögon att insvepas i.
Att inspireras av.
Som varma sjalar.
För jag är mörkrädd och frysen i juni.

Det blir enklare för mig om jag definierar er som spökkrabbor:


”Spökkrabbor kryper bara upp ur sina hålor vid särskilda tillfällen, för att äta och för att fortplanta sig.
De skulle antagligen inte komma på tanken att ta en promenad, arbeta, bara träffa någon, umgås”
Göran Dahlberg

Texten är hämtad från en bok om spöken som heter ”Att umgås med spöken”
Jag har här hittat ett lämpligt djur att föreställa mig det tillstånd som jag är mest rädd för.
jag skulle vilja vara bekväm med att inte göra något, men jag kan inte. Jag kan inte vara en spökkrabba. Jag kan inte ens bo i bara en stad, om en stad nu kunde vara en sådan spökkrabbehåla.
Inte ens i hela Skottland är jag nöjd. Ett helt land att vara en spökkrabba i, om man vill.
Spökkrabbor sugs ner i svarta hål.

Anarki

Jag vill så gärna berätta.
Vad som skapades och vad som dog. Hela staden vaknade och somnade i samma stund. Nu är jag kvar
Och runt mig har regnskogen skövlats, runt mig
Mina spöken
Och andarna är nästan försvunna.
Hur ska vi klara oss nu?

Vi flyttar in i Mumindalen, om vi får.
Det är aldrig tänkbart för mig att stanna. Vi är aldrig välkomna.
”jag är nog inte snusmumriken” Är det sant?

Jag kan inte spå, men det känns som att någonting verkligen är kört.


Men oroa dig inte.
Jag är lika orolig i alla tider. ”det glada tjugotalet”
Som Lågkonjunkturer
Krigstider
Och i en Anarki

Från ordning och reda till anarki. Vad gör man i en hopplös anarki?
I vilda västern.
Utan poliser. Man dricker, man skjuter vilka man vill.
Och man dör.
Jag försöker med garn. Sticka min ordning. Hänga saker i trådar,
Sticka murar ingen kan skjuta genom.
Sticka ett pansarskal.
Sticka en varm sjal.

Sticka historier.

Marulksmänniskor

Jag är sanslös, som söker upp obekvämligheter.
Jag är sällsam.
Och glömsk. Därför kan vi bli en tragedi.


Tunnlar mörka vansinnesdagar, efter vansinniga lyckliga nätter. För jag kan inte sova, bara skriva, skriva. Inuti finns garn, tyger, grus, lava, växtlighet och människor.
Djuphavsgravar med marulkar.
Marulksmänniskor, jag kan inte beskriva hur jag saknar er.
Så jag kunde inte sova och lördagen blev en söndag. Jag försöker städa mitt rum som jag lovat mig själv. I förrgår, i går, idag, i morgon. Jag ska alltid i väg någonstans, nu är jag bara trött. Bor i en tunnel, ett tunnelseende. Skelettet känns, huden är tunn.
Och det är moln.
När jag har sovit kan jag stråla, en annan dag. Fast jag vill ha den dagen idag.
Då kan jag gå runt och lysa.
Över framtiden.
Jag är egentligen väldigt lycklig.
Förutsatt att jag inte förlorar några marulksmänniskor. Förutsatt att jag inte känner mig ensam i Stockholm.
Jag vill bo i ett akvarium.
Med muränan. Och paddan.


Fiskar simmar genom dina kläder, du sover i en å.

Nyckelviksskolan

Grillkväll.
Till middag blev det Van Gogh gamla öra. Grillad och uppsvälld efter hundratal år.
Jag var vegetarian, så jag åt Halloumi. Det var någonting ännu värre.
Till Stockholm åker jag genom melankoliska gasmoln. Förgiftas av tankarna, när jag bär på tunga arbetsprover. Bara dit och tillbaka.
Och jag måste åka en extra gång för att skydda mig från mitt rum. Jag åker till morfar som inte förstår någonting. Han tror att grankatten är min.
Den har jag tagit med mig från Uppsala.
Underbara katt.

Jag kom in på Nyckelvikskolan!
Öland eller Nyckelvikskolan?
Nu mitt i natten har jag bestämt mig för Nyckelvikskolan. För det verkar jätte roligt. Och jag har varit där och nuddat vid atmosfären. Öland har jag bara föreställt mig. Jag tror det är som Wik. (Men jag tror tillvaron är omöjligt underbar, och introvert.)
Jag skulle vilja skriva, det är lite sorgligt. Känns som att övergiva...
Men jag är jätte glad att jag kommit in och jag har bubblor i mig av förväntan.
Linjen heter ”Färg, form och hantverk” och det ingår lite saker jag aldrig gjort, men jag vill, vill.
Textil form, vävning, trä, metal osv. Funderar på att ha uppgiften ”att lära mig sticka” över sommaren, inför detta.
Det som bekymrar mig är boende, och eventuellt pendlande. Jag vill inte överge Uppsala, men orkar kanske inte pendla. På Öland finns bara Skrivandet, inget pendlande, inget Uppsala, inget samhälle ingen verklighet. Men det kanske är för lätt.
Nu stannar jag nära. www.nyckelviksskolan.se

I natten har jag bestämt mig, men det får ses som ett övervägande för det är bara natt och då tänker man i drömmar.

I Sommar tänkte vi åka till Istanbul. Orientexpressen. Adam och jag skulle lösa ett mord. (Fröväntar jag mig) Vill ni följa med? risken finns att ni faller offer för en mördare.
Hur som helst vill jag allra mest till Istanbul och i andra hand till Franska Rivieran. Men väldigt mycket vill jag stanna här också.

Inga beslut

Det växer

Inga beslut
Nu.
Varken tågresor, flygresor, Istanbuldrömmar eller förväntade upprörda situationer.
Jag bestämmer ingenting idag. Inte äns över picknickar i Humlegården.
Men i morgon
Om jag får ett brev, då öppnar jag det inte innan vi tecknat i tre timmar.
Kanske inte innan, jag och Malin fikat på Cafét med de mystiska , sig själva ansedda mycket musikaliska och välkända gubbar.
”Jag som har varit på svensk toppen ett X antal gånger….”
”jag som har varit i musikindustri…”

Jag hör växtligheten
Växa
PÅ andra platser.
Katter som sitter i gräset med mig.
Jag hör dem trampa om kring
Jag hör genom pulsen och genom halvdrömmar, lite vin eller lite öl.
Utanför dör staden.
Jag och några få är dem som överlever. Som
Lever i Spökstaden.

Jag är ett land
Ett fantasiland
Jag är Island och ambassadör över mumindalen.
Jag är bara på skoj.

Blommande sommar melankoli

Augusti
I observatorielunden öppnade jag ett kuvert.
Det finns så mycket framtid i några siffror och bokstäver
jag ska till Stockholm och drabbas av mer. Vad ska jag göra med den veckan? Den känslan?

Blommande sommar melankoli
Plockar dem stilla.
Melankolisk stad. Staden är en storstad av blått att cykla genom. Torsdagsnatt.
Plockar upproret som lyste upp i dig när du såg mig. De underhåller i trisstesen. Du blev rädd.
Obekvämt och
Upprörande. Ljuvligt.

Tågen går än så långe inte norrut, jag försöker, stanna.
Jag kan inte tänka mig att resa bakåt 4 år. Min röda kappa blir grå. Mina skuttande steg, blir försynta tassande. Fast jag vill
Ha växterna.
Bekymrade skog. Kvittrande andar, mina spöken
Helt ensam med naturen. Helt ensam utan natt.