Storbrittanien

Jag är så rädd att känna verklighet.
Det är den iskalla vinden i den solvarma luften du inte känner.
Men när solen går i moln?
Jag är rädd för den dagen.
Jag har mina gömställen, mina säkra platser.

Internatskola
Natur
måleri

Och jag tror jag gömmer mig i Storbritannien. Av alla aspekter: det svåra, de lätta, av allt jag ger upp.
Jag är en sådan som ger upp
Platser. För platserna blir verkliga tillslut. Då kan jag inte vara där längre. Därför flyttar jag, innan det händer. Nu ska det hända Uppsala, tror jag. Hoppas jag har fel. Hoppas aldrig verkligheten kommer dit.
Men efter fem år (eller tre)
Kommer jag känna verkligheten i Skottland? Även där?
Jag har aldrig försökt med en plats längre än ett år.

Storbritannien är under min hy,
Om jag tar mig dit, kommer det inte att vara jag.
Storbritannien bet mig i våras, ett hemskt sår som blev ett ärr.
Storbritannien är full av influensa
Storbritannien var mitt första land som förtrollade mig med murgröna.
I sommar åker jag till Irland. Lagom nära, men på ett tryggt avstånd.

Drömhuset

Jag åkte till Lilla Hyttnäs i Sundborn. Karin och Carl Larssons hem. Tänkte på vårt ”drömhus” som jag aldrig kunde inreda.
Kollektivet jag lämnade.
Jag dokumenterade våra fester. Att dra in mina andra världar kunde jaga göra, men inte göra platsen till min genom att sätta upp lite mig på väggarna. Inga affischer, citat eller dikter.
Är det inte så ett kollektiv ska vara?
En karaktär, nästan som en människa.
När någons annans själ ligger på bordet och skräpar, som en pizza kartong, ett tomt cigarettpaket eller en DVD, tappar jag lusten.
Karins estetiska identitet fanns delvis i hennes hus. Nu är jag inspirerad!
Nu har jag kommit till en punkt att inreda ett nytt hem och nu vill jag. Jag ser det som ett naturligt behov och finns det inte, måste något vara fel.
Det är bara mitt och jag vill till och med stanna i Sverige på grund av det.
”Drömhuset” var familjen. En annan sorts familj som vakar och styr över mig.
Familjen splittras lyckligtvis. Saker måste alltid förändras