Drömhuset

Jag åkte till Lilla Hyttnäs i Sundborn. Karin och Carl Larssons hem. Tänkte på vårt ”drömhus” som jag aldrig kunde inreda.
Kollektivet jag lämnade.
Jag dokumenterade våra fester. Att dra in mina andra världar kunde jaga göra, men inte göra platsen till min genom att sätta upp lite mig på väggarna. Inga affischer, citat eller dikter.
Är det inte så ett kollektiv ska vara?
En karaktär, nästan som en människa.
När någons annans själ ligger på bordet och skräpar, som en pizza kartong, ett tomt cigarettpaket eller en DVD, tappar jag lusten.
Karins estetiska identitet fanns delvis i hennes hus. Nu är jag inspirerad!
Nu har jag kommit till en punkt att inreda ett nytt hem och nu vill jag. Jag ser det som ett naturligt behov och finns det inte, måste något vara fel.
Det är bara mitt och jag vill till och med stanna i Sverige på grund av det.
”Drömhuset” var familjen. En annan sorts familj som vakar och styr över mig.
Familjen splittras lyckligtvis. Saker måste alltid förändras