Wikänglar

Jag vill läsa den där boken om det förgiftade träsket. Grodfrun som inte vågade somna.
Om flickan som var en häxa för att hon hade rött hår och gröna ögon. Vilken bok var det?

Sen vill jag läsa om det barnet som försvann från sina föräldrar. Jag tror det var när de reste genom skogen i en droska. Barnet som var en flicka, kom till skogen och möttes av en annan flicka som kunde behärska alla naturens makter. Skogsflickan fick den andra flickan att glömma det andra livet. Jag tyckte den var så sorglig. Var det Selma Lagerlöf?
Jag har aldrig funnit de böckerna igen.
Har jag drömt dem?


Det blir rätt fånigt när man översätter min text med översättnings applikationer. Men det är rätt lustigt att läsa. Underhållande.
Vi hade en diskussion om språk. Svenska var ett språk som innehöll mycket stämningsläge i sina ord. Luddiga betydelser. Medan engelska var ett mer precist språk. Jag är inte så precis. Undra om jag blir som min text blir när man vill förstå mig. När man vill översätta mig?

Den tredje saken jag ville ta upp.
Snart är det Wikdagen. Jag ska nog åka dit. Förra året ville jag inte, men hade en uppgift. Jag ville finna min bildlärare Karin för att be henne vara min referens för min ansökan till Skottland. Jag och Adam jagade henne. Fann henne tillslut och jag kom till Skottland. Då behövde jag nog en uppgift.
Jag konstaterade att dem var wikänglar. Någonting önskvärt egentligen. Oförstörda av någonting jag inte kan beskriva.
Ibland steg man ner från Wikhimmelen för att titta på människorna, för att fika på Ofvandals. Som etnologer studera dem.
Men man kan inte vara Wikängel om man ska klara sig sedan. Jag var det nog i ett halvår efter Wik. (Eller är jag det fortfarande jag reste till Skottland? Jag vill gå konstskola igen eller vill jag skriva i en skrivarskog. Skriva träd och skriva djur. Nej det går inte att vara Wikängel.
Jag vill inte skydda mig sådär.