Säg det ordet, den platsen och blicken försvinner
Jag är expert på nostalgi.
Jag vet hur man gör för att aldrig bli frisk, eller aldrig bli sjuk.
Jag behöver inte låta mig drabbas, jag låter dem andra drabbas.
Jag vill inte ha deras minnen. Den staden en gång.
Många år är värda mycket lite.
Tankarna går aldrig norrut.
Jag upprörs av staden, av landet.
Djur och växter
Ljud och dofter
Människor.
Jag botas av uppror.
Jag skriver hemtenta och reser till en konstskola.
Där upptäcker jag något märkligt, men inte skrämmande. På den här skolan rör sig människor som liknar dem på Edinburgh College of art.
Någon liknar någon med mycket rött hår, någon är min väninna Anna från Manchester (den här gången från Göteborg) Och lokalerna, även konsten känns skottland.
På Wik var det något annat. Kanske mer Stockholmsinfluerat. Eller mer dröm,
mer undervattensrum.
Jag är okej. Drabbas inte av ett uppror. Jag väntar och ser.
Hemtentan handlar om anorexia och jag upptäcker fruktansvärda saker.
Läser om en sjukdom
Kloros. 1800tales vackra sjukdom.
Medel och överklassens flickors ideal. Liten, ömtålig och vacker.
Samma sak som anorexia. Amerikanska läkare, som inte bekymrade sig, som tyckte att den var ett ideal inte ett problem. Friskhet var inte något beundransvärt, om man inte var pojke.
Kloros gav hög fertilitet trodde man. Nattsvarta 1800tal.
Jag känner mest för Stockholm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar