Det här är en kris.
Jag räknande med tomhet,
När jag tog mitt svåraste och vuxnaste beslut.
Tomma vita snösverige.
Alla vet att jag aldrig kan sitta still.
Rastlös, hopplös och rädd för tomhet.
Resultatet: September. Jag bara drog i väg.
Men jag kan inte tro på evigheter I Storbritannien. Jag skulle vara där fem år.
Fast då hade jag bestämt mig för att stanna, jag hade hittat ett ruffigt iskallt rum i en lägenhet och köpt begagnade möbler. En sekretär. Den var mitt hem.
Allt var bara sorg.
Och väldigt visuellt. Sverige var en plats bortom någonting blått. Hösten som strömmade bort, var lila.
Sen åkte jag genom de blå och var i Sverige på besök en helg. Då ändrade jag mig. Började förstå vad jag egentlige visste. Jag hade sänt signaler till mig själv hela tiden. Om att det här var fel. Men trängt bort det.
Jag drömde att jag hade ett hål i ryggen.
Öppen och bakom revbenen låg mina lungor utlämnade. Utsatta.
Jag är lungorna.
Nu ska jag lyssna bättre.
Nu är jag i Stockholm, har inte köpt någon tågbiljett än. Rädd för mörka norrland.
Mitt centrum är en påhittad snöstorm. Där finns dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar