Nu är du min dörr som jag stänger. En extra dörr framför den andra. Svenska ord. För att de inte kan förstå. Jag spelar precis vad jag vill. LÅT DET STRÖMMA UT I VÅNINGEN. På morgonen innan jag flyr i väg. På kvällen innan jag somnar.
Jag äger alla orden
I skolan
Hängande över mitt ritbord. Helt plötsligt kommer frågorna.
Ifrågasättandet och känsloutbrottet
Jag ville skriva en dikt, inget annat. Analysera vad jag gör, inte göra det. (just då, för att jag var så ledsen)
Och när min lärare försökte förklara det som egentligen var väldigt enkelt, men som jag inte förstod. (inte för att det var på engelska)
Kunde jag inte hålla det borta.
Jag tänkte på artisten som sjöng om Göteborg.
Det kändes som om jag inte hade lov att lyssna till henne. Tillhöra henne för att jag var i ett annat land. Om jag var i Sverige skulle jag inte reflektera, jag skulle inte ha upptäckt henne inte gå på konserter. Där var jag för rastlös. Här vill jag, men kan jag inte.
Jag tänkte på Stockholm och Uppsala. Vilka vackra ord. Jag vill vara med och äga dem. Äga städerna, vägarna mellan dem. Jag kan äga norrland också och Skåne. Alla platserna.
Jag saknar inte att prata svenska, det kanske ni tror.
Nej jag tycker om att ha det som mitt eget. I musiken förstärks det.
Jag lärde mig att göra en slags 3D teckning. Bredvid mig satt underbara, söta Vivian. En liten kinesisk tjej. Blyg, tyst och inte så bra på engelska, men så underbart vänlig.
Hon gav mig en pappersservett (Kanske blir hon också ledsen ibland, kanske går hon under ,men i hemlighet när ingen ser) Underbara kaos!
Det kanske inte får synas om man är kines.
Jag syns.
Jag gjorde inte klar min teckning, jag klarar det, men en annan dag.
Jag ska flytta från min lägenhet, jag har inte börjat leta än, men jag ska förhoppningsvis hitta något med min underbara klasskompis Karena från Glasgow.
Helt plötsligt får jag veta att jag inte duger längre. Av min flatemate (jag avskyr att använda engelska ord på det här sättet, men vissa ord saknar motsvarighet, rumskamrat, lägenhetskompis. Vad kallas det?)
Han som också var min hyresvärd. Hur kan en nittonåring äga en lysigt inredd lägenhet? Jag mår illa.
Jag vet att det egentligen är en befrielse. Bort från överdådighet, onödiga Tv-apparater och stort badkar och ja, vi trivdes inte med varandra det är helt sant.
Jag fick inte andas där.
Lämnade jag en bok i vardagsrummet, hittade jag den nästa gång i mitt rum. Varför får inte mina saker finnas? Men han låter sin dörr från hans enorma rum stå vid öppen, när han spelar sin musik som vill borra sig in i min själ, där jag inte vill ha den. (därför har jag börjat spela min musik låta den färga lägenhet) Längtar efter att andas, att få hänga mina klänningar på väggarna, att få laga mat utan att vara rädd för att jag ska lämna något spår i köket.
Om jag vill så har jag väl lagen på min sida, klart jag kan gå till student servis.
Kanske jag gör, bara för att visa.
Men jag vill inte bo där och det tog mig en vecka sist att hitta något, nu har jag en månad på mig och Karena.
Det ska vara feminint, dekadent och vackert.
Sen hade vi fest. (jag och mina vänner) Befriade lägenheten Andades, hoppade och dansade i sängen
Underbara natt
Hemska decadenta morgon
Och igen en natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar