Jag tror inte på undervattensrummet längre. Jag tror inte på den slammiga svarta sjöbotten.
Fiskar
Vackra men äckliga näckrosor.
Ett beslut togs under mina dagar i Sverige.
Först var det kanske en våg av skimrande sagosverige, men sedan verklighet.
Första gången jag väljer verklighet.
Det var frukost i morfars kök. Jakobsberg . Tolv timmar kvar till sotsvarta Edinburgh.
Morfar var lite bekymrad. ”Jag har ju ingenting”
Men det fanns lite limpa och te.
Utanför köksfönstret satt en hjort.
Själv var jag helt överväldigad, med senaste tiden bara sett duvor och rävar.
Jag pekade.
”jaha han har kommit tillbaka ” muttrade morfar.
Köket faller samman, morfar faller samman. jag faller samman
Trygghetens och barndomens plats. Jag ville sitta i den gröna fåtöljen och läsa i böckerna om folksagor som jag brukade. Men klockan tickade, Edinburgh väntade.
Och jag måste ta tag i allt.
Edinburgh är vackert, men sorgligt.
Jag tycker om att vara här. Det finns välgörenhetsaffärer med snälla tanter, spökliga skrämmande gator, vintagebutiker och industriromaniska byggnader i Glasgow.
Jag skulle ha blivit något fint.
Det är lite sorgligt
Men jag tänker på fem år.
Då är det inte lika vackert.
Jag tror på Skottland och undervattensrummet, men jag ska inte vara där.
Och nu tänker jag plugga etnologi som det var meningen från början.
I morgon börjar jag att avsluta mig här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar