Sömnparalys

Universums svarta hål var mycket större än vi trodde.
I mitt centrum, Uppsala, försvinner dem. Dem som går för nära.
Jag visste inte att det var så illa.
Jag åker därifrån varje dag. Har slutat att längta tillbaka.
Huset har befolkats av de levande och mina spöken har skrämts bort. Jag är med de döda.
Men jag undrar om jag egentligen bara skulle vilja stanna och bli ingenting där.
Och så upplevde jag en sömnparalys.
Jag drömde om människors obalans. vansinnigheten visualiserades i människor som blev monstervarelser för sig själva.
Var det mig själv?
Sen i mellansömn stadiet kom en våg, av en fysisk obehagskänsla, som pressades sig genom min rygg. Ett mörker.
Den skulle in och upphöra. Som besatthet.
Känslan var omöjlig att kontrollera, bara låta den passera. En sömnparalys tolkar jag.

Det regnar kallt i Ropsten, man sicksackar mellan Kristdemokraternas representanter och moderaterna. Jag tillhör inte er ö, röstar inte på er.
Katten möter oss sen, den bor vid skolan. Skolan är ett annat land. En rymd som bara jag hittar till från Uppsala.