Det är för långt hem, i tid, i avstånd
I människor.
Någon har lagt sin tunga genomvåta kropp på mig. Jag går runt med denna människa och längtar bara hem. Hur ska jag kunna avgöra om det här är rätt?
Nog för att jag nästan har glömt dem filosoferna där hemma.
Men jag vill bli infångad av dem igen.
Där ute började jag formulera konst igen. Även om det är hårt, blir någon lycklig där inne.
Hoppar för färger och känslor.
Gör ett skutt av ljud och känsel. Sjunger en sång för de många olika sidorna.
Jag är rädd att det finns en kvot av människor, man kan ta in.
Den kanske fylldes i sommar. Nu är det höst och jag kan inte ta in fler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar